Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Heffter, August Wilhelm - Hefner-Alteneck, Jakob Heinrich von - Heftye, Thomas Johannesen - Hegel, Georg Wilhelm Friedrich
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
berömdt i hela Europa, öfversattes till flere främmande
språk och har i Tyskland utgifvits i 6, i Frankrike
i 3 upplagor. 1866 utkom Civilprocess etc. och
1871 Die sonderrechte der souveränen und der
mediatisirten vormals reichsständischen häuser
Deutschlands. H. offentliggjorde dessutom en mängd
smärre skrifter.
Hefner-Alteneck, Jakob Heinrich von, tysk tecknare
och konsthistoriker, f. 1811 i Aschaffenburg,
förlorade vid unga år sin högra arm, men lärde sig
att med stor fullkomlighet teckna med den venstra
handen. Han har utgifvit Trachten des christlichen
mittelalters (1840—54), Kunstwerke und geräthschaften
des mittelalters und der renaissance (1848—60; i
förening med C. Becker), Die burg Tannenberg (1850;
i förening med F. W. Wolf), Eisenwerke oder ornamente
der schmiedekunst des mittelalters und der renaissance
(1861—70) m. m. H. är sedan 1868 direktor för det
bajerska nationalmuseet.
Heftye, Thomas Johannesen, norsk affärsman och
mecenat, föddes i Kristiania d. 29 Okt. 1822
samt ingick vid unga år som delegare, i familjens
gamla ansedda bankir- och skeppsredarefirma, för
hvilken han sedan 1864 är chef. Han är en högt
ansedd kommunalman och har varit ledamot i flere
af regeringen nedsatta komitéer för utredande af
statsekonomiska frågor. Till förskönandet af Norges
hufvudstad har han i hög grad bidragit, dels derigenom
att han ställt sig i spetsen för många företag i denna
riktning, dels genom uppförandet af sina berömda,
hänförande villor, Frognesäteren och Sarabråten,
hvilka han, med den oegennytta, som karaktiserar
honom, öppnat för allmänheten. Äfven i Norges
literatur- och konsthistoria har han förvärfvat sig
ett namn som mecenat. I den periodiska pressen har han
med sakkunskap och grundlighet behandlat vigtigare
bank- och finansfrågor samt särskildt utgifvit:
Kursvärdien af sterling, mark, banco, gylden og
francs i norske specier og dele af specier (1871)
och De skandinaviske seddelbanker (1881). O. A. Ö.
Hegel, Georg Wilhelm Friedrich, en af Tysklands
största tänkare, föddes i Stuttgart d. 27
Aug. 1770 och var son till en högre würtembergsk
tjensteman. 1788—93 studerade han i Tübingen samt
var under denna tid intim vän till Schelling,
hvilken vänskap sedermera bröts i anledning af
olika åsigter. Obemedlad som H. var, nödgades han
efter aflagd examen försörja sig såsom informator
först i Bern (1793—97) och sedan i Frankfurt
a. M. (1797—1800), men då han efter sin fader erhöll
ett litet arf, beslöt han å nyo egna sig åt den
akademiska banan. Efter att hafva utgifvit Ueber die
differenz des Fichteschen und Schellingschen systems
der philosophie (1801) och en latinsk afhandling
om planeternas banor slog han sig s. å. ned såsom
docent i Jena. 1805 erhöll han titeln e. o. professor
och offentliggjorde 1807 sitt första större verk,
Phänomenologie des geistes. Sedan hans lilla kapital
smultit samman, nödgades han af brödbekymmer kasta
sig på den publicistiska banan och redigerade
April 1807 till hösten 1808 en politisk tidning i
Bamberg. 1808—16
var han rektor vid Aegidiengymnasiet i Nürnberg och
författade under denna tid bl. a. Wissenschaft der
logik (1812—16). 1816 erhöll han kallelse att vara
professor i filosofi i Heidelberg, der han utgaf sitt
storartade verk Encyklopädie der philosophischen
wissenschaften (1817; flere uppl.), och 1818 öfvertog
han en filosofisk professur i Berlin. Utom Grundlinien
der philosophie des rechts (1820) utgaf H. sedermera
endast recensioner och smärre tidskriftsuppsatser. Han
dog i Berlin (i kolera) d. 14 Nov. 1831. — Hans staty
restes 1871 i nämnda stad. — H:s allmänna tendens
såsom tänkare var att gent emot tidehvarfvets
subjektivism, i dess skiftande former, den gamla
franska upplysningsliteraturen och dess gengångare,
äfvensom den moderna liberalismen, fichteanismen och
i synnerhet nyromantiken, häfda de objektiva makternas
rätt: mot svärmeriet tankens, mot jägtandet efter ett
overkligt, aldrig upphinneligt ideal verklighetens,
mot nyhetsmakeriet det beståendes, mot sjelfsvåldet
samfundsordningens och dess institutioners rätt. Han
sökte göra detta genom att utveckla en panteistisk
verldsåsigt, enligt hvilken denna verkliga verlden
vore den enda och, begripen i sitt inre nödvändiga
sammanhang, absolut fullkomliga verlden, hvars
innersta lifsprincip är det absoluta sjelf, och
hvars utveckling är Guds eget lif — en utveckling,
af hvars allmänna, evigt oföränderliga lagar natur och
menniskolif i deras väsentliga former äro ett uttryck,
och i hvilken individen, dess tycken, önskningar och
syften blott äro öfvergående moment, bestämda att
snart försvinna under svallet af verldshistoriens
evigt fortilande ström. För att finna den synpunkt,
från hvilken verlden visade sig såsom väsentligt
och nödvändigt bestämd, tog H. till utgångspunkt
Schellings lära att all verklighet vore organisk enhet
af ande och natur. Men då Schelling i denna enhet
sett något obegripligt, endast för en "intellektuell
åskådning" fattbart, så förklarade H., att det är
för tanken som denna enhet förefinnes; såsom tänkt är
verlden väsentligt bestämd genom ett inre nödvändigt
sammanhang. Tankekraften blir då för honom det första
och ursprungliga i allt. I verkligheten realiserar
tanken sig sjelf, och verldsutvecklingen blir
tankens egen utveckling. Naturens och menniskolifvets
särskilda former äro förklarade, så snart det
visas, att de äro väsentliga moment i den allmänna
verldstanken, att verlden dem förutan ej kan tänkas
såsom ett sammanhängande helt. Filosofien, "en
tänkande betraktelse af tingen", blir ett studium af
tanken sjelf. Men tankens väsende är utveckling. Hvad
i henne till möjligheten finnes kan genom sin egen
inneboende kraft utvecklas till full verklighet. Detta
sker så, att man från det allmänna och obestämda
(tesis) öfvergår till det mer enskilda och bestämda
(antitesis), enär det för det allmänna är väsentligt
att framträda i en sådan form. Men sedan man funnit,
att detta senare i sig innesluter äfven tillfälliga
former, som äro mer eller mindre inadeqvata uttryck
för det allmänna, leder man sig fram till en form,
som är bestämningsrik på
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
