Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hawick ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
territorierna Dakota, Montana, Idaho, Utah och
New Mejico blifvit geologiskt undersökta.
Haydn. 1. Franz Joseph H., den nyare
instrumentalmusikens fader, föddes natten till d. 1
April 1732 i byn Rhorau, på gränsen mellan Österrike
och Ungern. Han var son till en fattig vagnmakare,
röjde tidigt utomordentliga musikaliska anlag och
fick vid sex års ålder sin första undervisning i
sång och instrumentspel af en slägting, Frankh,
i Hainburg, en sträng, men skicklig lärare. 1740
upptäcktes hans sköna sopranröst af kapellmästaren
vid Stefanskyrkan i Wien, Reutter, hvilken antog
honom till korgosse derstädes och förskaffade honom
undervisning i klavér och violin samt några skolämnen,
men sällsamt nog icke i musikteori, ehuru gossen
komponerade ifrigt. Att brodern Michael 1745 äfven
antogs till korgosse blef för H. en glädje, men äfven
en olycka, ty denne broder ersatte honom snart såsom
solosopranist och då H:s röst kom i målbrottet, blef
han af Reutter helt brutalt bortjagad (1749). Genom
privatlektioner och enskildas hjelpsamhet kunde
han med knapp nöd hyra sig ett förfallet vindsrum
och ett maskstunget klavér, på hvilket han började
studera Emanuel Bachs sonater och Fux’ "Gradus
ad parnassum" samt komponerade sin första mässa
äfvensom operetten Der neue krumme teufel (gifven
på Stadttheatern i Wien 1752). Genom Porpora, som
antog honom till ackompanjatör, blef han bekant med
dennes sångmetod och erhöll äfven någon undervisning i
komposition, i ersättning hvarför han måste förrätta
betjentsysslor. Sin första stråkqvartett skref han
1755 på anmodan af godsägaren v. Fürnberg, hvilken
äfven 1759 skaffade honom en musikdirektörsplats på
grefve Morzins landtegen dom nära Pilsen, hvarest
H. samma år skref sin första symfoni. Med 200
fl. lön kunde nu H. tänka på giftermål, och hans
val föll på en dotter till perukmakaren Keller. Då
emellertid denna tog slöjan, gifte han sig i stället
med hennes syster, som under nästan hela hans lif
blef för honom en verklig Xantippa och kom honom
att på andra håll söka ersättning för sin första
kärlek. År 1761 fick han anställning hos furst
Paul Anton (och efter dennes död, 1762, hos brodern
Nikolaus) Esterhazy i Eisenstadt, såsom andre och
sedermera (1766) såsom förste kapellmästare. Det
var der samt på slottet Esterhaz, furstens luxuösa
sommarresidens, som H. under en ansträngd verksamhet
i nära 30 års tid skref nästan alla sina operor,
de flesta arior och sånger, musik för furstens
marionett-teater (af hvilken han var särdeles road),
flere kyrksaker samt största delen af sin symfoni-
och kammarmusik. "Min furste" – säger han sjelf –
"var alltid nöjd med mina verk; jag hade ej blott
uppmuntran af ett ständigt gillande, utan kunde
äfven såsom ledare af en orkester göra experiment,
iakttaga hvad som stärkte eller försvagade effekten,
ändra, förbättra, tillägga och stryka samt vara så
djerf jag behagade; jag var afskuren från verlden,
ingen kunde störa eller förvilla mig, och jag var
tvungen att bli originel". På detta sätt vardt H.,
autodidakt i både
komposition och instrumentering, epokgörande i bägge
delarna. Hans kompositioner blefvo snart kända äfven
utom Österrike: de köptes begärligt, i tryck eller
manuskript, i Leipzig, Paris, Amsterdam och London.
Från sist nämnda stad hade redan flere inbjudningar
kommit till H., innan han 1790 ändtligen var i stånd
att hörsamma en sådan. Detta år blef en vändpunkt i
hans lif, i det furst Nikolaus dog och efterträdaren
afskedade kapellet samt pensionerade H. På tvänne
resor till England med violinisten Salomon såsom
impresario, 1790–92 och 1794–95, blef han nu, efter
att förut hafva lefvat tämligen isoleradt, med ens
omgifven af de utmärktaste konstnärer, uppvaktad af
ambassadörer och adelsmän, öfverhopad med presenter,
inbjuden till de förnämas landtställen under ferierna,
promoverad till hedersdoktor i Oxford 1791 och vid
konserterna under säsongen, der han sjelf anförde
sina kontraherade 12 nya symfonier, firad på det
utomordentligaste sätt. Det esterhazyska kapellets
återupprättande påskyndade H:s återresa. Dock
vistades han numera endast under somrarna i
Eisenstadt; eljest förblef han bosatt i Wien, der
han, nu vorden en förmögen man, bebodde sitt eget
hus. Men ännu hade hans konstnärsrykte icke nått sin
spets. Vid öfver 65 års ålder skref han sina båda
odödliga oratorier, Die schöpfung ("Skapelsen";
första gången offentligen gifven i Wien 1799),
till text efter Miltons "Paradise lost", och Die
jahreszeiten ("Årstiderna", 1801), efter Thomsons
"Seasons". De mottogos med oerhörd entusiasm, och
särskildt vann "Skapelsen" snabbt inträde öfverallt
(i Stockholm 1801; se Frimurarebarnhuset i Stockholm)
och täflade i sjelfva England med Händels "Messias"
uti popularitet. Efter dessa storverk var emellertid
H:s kraft bruten. Han dog i Wien d. 31 Maj 1809.
H:s styrka låg väsentligen i instrumentalmusiken. Sina
operor öfverlefde han sjelf; i sin kyrkomusik samm
han med tidens ström, och denna musik förefaller oss
numera något för gemytlig. Deremot voro hans barnsliga
fromhet och muntra humor förträffligt på sin plats
i de båda på gränsen af det verldsliga oratoriet
stående mästerverken "Skapelsen" och "Årstiderna". De
symfoniska instrumentalformerna förelågo vid H:s
uppträdande redan i tämligen fasta konturer, så att
han kunde begynna deras vidare utveckling inifrån
utåt; och detta gjorde han i sådan omfattning,
att man kan kalla honom deras egentlige skapare,
utan att dock förbise andras (t. ex. Sammartinis)
förberedande och medverkande inflytande. H. ordnade,
klarade och mångfaldigade formen, individualiserade
de olika instrumenten samt gaf åt personligheten,
det konstnärliga jaget, ett friare och trognare
uttryck. En af hans hufvudförtjenster – företrädesvis
i sonatformen, der Emanuel Bach var hans närmaste
föregångare – är utbildningen af det fria tematiska
arbetet. Man känner till hvilken höjd Beethoven bragt
denna konst, men bör icke glömma i hvilken betydlig
grad H. varit hans förebild. I denna punkt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
