- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 6. Grimsby - Hufvudskatt /
747-748

(1883) Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Harcourt ...

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

portugisiska armén, tog en framstående del i slagen
vid Vimiera (s. å.) och Vitoria (1813) samt
åtföljde Wellington på hans tåg öfver Pyreneerna
in i Frankrike. Såsom engelsk kommissarie i det
preussiska högqvartet gjorde han 1815 års fälttåg och
förlorade i slaget vid Ligny sin venstra arm. 1820
blef han medlem af parlamentet. Då Wellington 1828
öfvertog premierministerposten, kallades H. till
statssekreterare för krigsärenden, hvilken plats han
äfven innehade i Peels kabinett åren 1841–43. 1830
och 1834 var han sekreterare för Irland. 1844–48
styrde han såsom generalguvernör Indien och bragte
det första Sikh-kriget till ett för Ostindiska
kompaniet lyckligt slut. Efter ratifikationen af
freden i Lahore upphöjdes han till viscount H. af
Lahore. 1852 utnämndes han, efter Wellington, till
öfverbefälhafvare öfver hela britiska armén samt blef
1855 fältmarskalk. Död 1856.

Hardjuren, Leporidae, zool., en till gnagarna (Glires)
hörande familj bland däggdjuren. De hafva utdraget
hufvud, klufven nos med starka morrhår, stora ögon,
mycket långa, vid basen tubformade öron, kort,
rund, uppåtböjd och på alla sidor hårbevuxen svans,
långa ben, af hvilka de bakre äro mycket längre än de
främre, och till en del plantigrada, ludna fotsulor,
fyra framtänder (af hvilka två mycket mindre än och
belägna bakom de andra) i öfverkäken. Nyckelben
saknas eller äro rudimentära och ligga då lösa i
köttet, utan att fästa sig vid skulderbladen eller
bröstbenet. Hårbeklädnaden är tjock, nästan ullig. –
Dithörande djur äro af medelstorlek och i allmänhet
mycket snabba i sitt lopp samt kunna taga långa
språng. De lefva uteslutande af växtämnen samt
förekomma såväl i skogs- och bergstrakter som på
odlade fält, stepper och i sandöcknar. Deras hörsel
och lukt äro väl utvecklade, och de stora ögonen
antyda, att djuren kunna se under dygnets mörkare del,
då de företrädesvis äro i rörelse. Hardjuren äro
mycket afvelsamma, yngla flere gånger om året och
föröka sig starkt. Till denna familj, som finnes i
alla verldsdelar (utom Australien med kringliggande
öar), höra 35–40 arter. Hardjuren kunna icke klättra;
vatten sky de, ehuru de i nödfall ej tveka att störta
sig deri, hvarvid de simma rätt bra. – Harslägtet,
Lepus, har i öfre käkhalfvan 2 framtänder och 3
falska kindtänder, i den nedre 1 framtand och 2 falska
samt i hvardera käkhalfvan 3 äkta kindtänder. Detta
slägte indelas i två underslägten: Har-underslägtet,
Lepus, hos hvilket bakre näsöppningen upptager
öfver hälften af afståndet mellan tandraderna,
och Kanin-underslägtet, Oryctolagus, hvars bakre
näsöppning upptager knappt hälften af nämnda
afstånd. Arterna af det förra underslägtet gräfva
sig icke underjordiska hålor, och deras ungar födas
hårbevuxna och med öppna ögon. Det senare deremot
gräfver hålor i jorden samt föder nakna och blinda
ungar. – I Europa finnas två arter harar: Nordharen,
Lepus timidus (se fig.),som har öronen föga eller
icke längre än hufvudet; svansen, som ofvan är hvit
eller gråhvit, räcker ej till knäleden, då bakbenet
utsträckes. Färgen

är under sommaren ofvan mörkt gråbrun, med
ljusgrå bottenull och gulbrunaktiga, svartspetsade
stickelhår; undre kroppsdelarna äro hvita, med skarp
färggräns. Om vintern är färgen

illustration placeholder


antingen rent hvit eller blågrå. Kroppens längd
hinner till 55 och svansens till 5 cm. Arten
förekommer talrikt på hela skandinaviska halfön,
den blågrå varieteten (moharen) företrädesvis i
Sveriges sydligare och i Norges allra sydligaste
delar, den hvita (fjällharen) deremot i Svea rike och
norr ut. För öfrigt är nordharen utbredd i Finland,
Ryssland och Sibirien, på Alperna och Pyreneerna, på
Irland och i Skotland. Tyska haren, Lepus europaeus,
har öronen omkr. 24 mm. längre än hufvudet; svansen,
som ofvan är svart, räcker till knäleden, då bakbenet
utsträckes. Färgen är ofvan mörkt gulbrunaktig,
stötande i grågult, med hvit bottenull; undre delarna
äro hvita, med skarp färggräns. Om vintern blir färgen
i större eller mindre grad ljusare. Kroppens längd
hinner till 60 och svansens till nära 12 cm. Arten
förekommer i mellersta och södra Europa och en liten
del af vestra Asien; i Sverige har den blifvit
inplanterad på Lofön, Öland och Hven, på hvilket
sistnämnda ställe han förökat sig starkt. Hararna
äro ett omtyckt villebråd samt jagas och fångas
på mångahanda sätt. Utom köttet, som är mycket
välsmakande, användes äfven skinnet, företrädesvis
af hattmakare, men äfven till pelsverk. Mot sina
många fiender kan haren värna sig endast genom sitt
snabba lopp och genom list. Fångad som ung, blir han
lätt tam och är då mycket nöjsam, ehuru besvärlig
genom sitt begär att gnaga och sin orenlighet. –
Till kaninunderslägtet hör Kaninen, Lepus cuniculus,
hvilken i vildt tillstånd ofvan är gulbrunaktigt
grå, framtill stötande i rödgult, på kroppens och
lårens yttersidor hvitgrå, med rostgul anstrykning,
ofvanpå halsen och i nacken roströd samt undertill
hvit (I det tama tillståndet vexlar färgen deremot
mycket.) Kroppens längd är 42 och svansens 7,5
cm. Vilda kaninen finnes i hela mellersta och södra
Europa, talrikast i Medelhafslanden. Bäst trifves
kaninen i backiga, sandiga trakter, der han lefver i
sällskap, ofta kolonivis. Vid inträffande fara slår
han mot marken med bakfötterna för att varna sina
samslägtingar. Han ynglar många gånger hvarje år
och kan föröka sig ofantligt. Köttet är godt, dock
underlägset harens; skinnet nyttjas på samma sätt
som dennes. Liksom haren och i högre grad än denne
gör kaninen skada genom att afgnaga trädens bark. Med
haren alstrar kaninen afkomlingar, s. k. leporider,
hvilka äro större och hafva bättre kött än kaninen
samt äro fruktsamma såväl med sina stamarter som sins
emellan, C. R. S.

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Wed May 8 15:37:29 2024 (aronsson) (diff) (history) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfaf/0378.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free