Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hamilton ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
sålunda den, som i flere slägtled skapade ättens
lycka. Man kunde äfven låna en annan sin goda
hamingja, såsom vi finna bl. a. af en berättelse om
Hjalte Skäggeson, som bad konung Olof helge att få
hans hamingja till sällskap på en farlig resa. – Hedna
tidens tro på hamingjor bildar en vacker motsvarighet
till den kristna läran om änglarna. Jfr Demon.
Th. W.
Hamirpur. 1. Distrikt i kejsaredömet Indien,
Nordvest-provinserna, prov. Allahabad, på högra
sidan af Djamna. Arealen 5,927 qvkm. 529,137
innev. (1872). – 2. Hufvudstad i nämnda distrikt,
på högra stranden af Djamna. Omkr. 7,000 innev.
Hamiter kallas de till språket (och sannolikt äfven
till rasen) enhetliga folk, som talat eller tala
något af de s. k. hamitiska språken. Af språkliga
skäl anses det sannolikt, att hamiter och semiter
ursprungligen utgjort en folkstam, och till den
hamitiska afdelningen deraf räknar Fr. Müller
("Allgemeine ethnographie", 1879) dels följande
forntida folk: 1) de försemitiska (d. v. s. de
assyrierna och babylonierna närmast föregående)
innevånarna i Mesopotamien, 2) urinnevånarna på
Palestinas kust (fenicierna), 3) Arabiens urinnevånare
och 4) de Kanariska öarnas äldsta bebyggare, de
s. k. Guanches, dels de afrikanska folk, egypter
m. fl., som genom sitt otvifvelaktiga språkliga
gemensamhetsband (hvartill äfven komma några mer
eller mindre osäkra ras-kännetecken) sammanhållas till
en enhet. Skulle Müllers hypotes om de nämnda forntida
folken få anses sannolik – tills vidare stöder
den sig blott på slägttaflan i 1 Moseb. 10, några
gemensamma kulturdrag från Eufrats, Tigris’ och Nilens
floddalar samt Maltzans typbeskrifningar från Arabien
–, så måste man anse, att hamiterna ursprungligen
kommit från landen mellan nedre Eufrat och Tigris
samt derifrån utbredt sig åt vester och söder öfver
Palestina, Arabien samt Afrikas östra och norra
kuststräckor ända bort till Kanariska öarna. Mera
säkert är att, liksom massan af den nuvarande
egyptiska befolkningen, fellaherna och kopterna,
äro ättlingar af fornegypterna och således hamiter,
vi äfven få anse de klassiska skriftställarnas
nordafrikanska folk, numidier, getulier, libyer,
maurer m. fl., som de nuvarande berbernas förfäder och
alltså tillhörande den hamitiska folkstammen. Nyare
etnografer (Hartmann m. fl.) hafva af somatologiska
grunder, hårväxt, hudfärg, mätningar af skallar och
andra rasmärken, velat till hamiterna räkna äfven
flere andra moderna afrikanska stammar, hvilka icke
tala ett hamitiskt språk, t. ex. sjukurie, hasanie,
kababîsch m. fl. vid mellersta och öfre Nilens lopp,
fungi, abu-rôf o. a. mellan Blåa och Hvita Nilen. Det
i detta hänseende samlade materialet är dock ännu på
långt när icke tillräckligt eller tillförlitligt nog
för att tillåta oss att utsträcka namnet hamiter öfver
de genom det språkliga sambandet bestämda gränserna.
H. A.
Hamites. Se Ammoniter, paleont.
Hamitiska språk, en af Lepsius införd benämning på
flere otvifvelaktigt sammanhängande
språk i norra och östra Afrika. Namnet är, med
stöd af 1 Moseb. 10, bildadt efter namnet på Noaks
andre son, Ham, liksom semitiska språk fått sitt
namn efter hans förste son, Sem. Den indelning, som
Lepsius redan i sitt "Standard alphabet" (1863) gaf
af dessa till en stor del föga kända språk, har han
nyligen i en inledning till sin "Nubische grammatik"
(1880) på följande sätt förändrat: I. Egyptiska:
1. Fornegyptiska, 2. Koptiska. II. Libyska språk:
1. Imusag, Tuareg, a) Kabyliska, b) Amaseg;
2. Haúsa. III. Kusjitiska språk: 1. Bedja, 2.
Soho (Saho), 3. Falasa, 4. Agau, 5. Galla
(Orma), 6. Dankali, 7. Somali. IV.
Hottentottiska (Koikoin). Af dessa böra dock
med säkerhet hottentott-språken och måhända äfven
hausa frånskiljas. Deremot bör bilin-språket
inskjutas mellan bedja och soho, liksom ock
bland tuareg-språken flere lika vigtiga dialekter
som kabyliskan kunna anföras, såsom sâui, sélha
m. fl. Det mest betydande af dessa språk i
kulturhistoriskt hänseende är fornegyptiskan, som
jämte sin ännu blott i liturgiskt bruk qvarlefvande
dotter, koptiskan, intager en särskild ställning
inom den hamitiska språkgruppen. Sin närmaste beröring
har det med imusag och dernäst måhända med
bedja-språket. Liksom dess till oss komna literatur
uti inskrifter och papyrusrullar är öfvermåttan
rik (jfr Egypten), så har äfven språket sjelf,
allt sedan Champollion d. y. fann nyckeln till
hieroglyfskriften, varit föremål för en mängd utmärkta
vetenskapsmäns arbete. De förnämsta hjelpkällorna
till språkets studium äro: Champollion, "Grammaire
égyptienne" (1836), Brugsch, "Grammaire
démotique" (1855), "Hieroglyphische grammatik" (1872),
"Hieroglyphisch-demotisches wörterbuch" (bd I–VI,
1867–80), Erman, "Neu-aegyptische grammatik" (1880),
Reinisch, "Aegyptische chrestomathie" (1873) samt den
ytterst rikhaltiga, af Lepsius (sedan 1863) utgifna
"Zeitschrift für aegyptische sprache", i hvilken,
liksom ock i de franska "Mélanges d’archéologie
égyptienne et assyrienne" och "Recueil de
travaux rélatifs à l’archéologie égyptienne et
assyrienne", utom de redan nämnda, flere andra
utmärkta lärde, såsom de Rougé, Révillout,
Chabas, Maspéro, Naville, Ebers, Lauth, norrmannen
Lieblein, svensken Piehl m. fl., nedlagt de flesta
af sina icke särskildt publicerade arbeten. –
Te-masig-t är namnet på flere i nordvestra Afrika
spridda stammars språk, hvilka med ett gemensamt namn
kallas Masig l. Tauarik, i Europa oftast berber.
Detta språk sönderfaller i en mängd dialekter, af
hvilka några blifvit bekanta hufvudsakligen genom
följande arbeten: Hanoteau, "Grammaire kabyle"
(1858), "Grammaire de la langue tamachek" (1860),
Sierakowski, "Das Schaui" (1871), Faidherbe, "Le
Zénaga" (1877). – Det vigtigaste af de kusjitiska
(mindre riktigt kallade etiopiska) språken är bedja,
som talas af det mellan Nilens mellersta lopp och Röda
hafvet nomadiserande och under Egypten skattskyldiga
bisjarifolket jämte några mindre betydande närboende
stammar (Ababde i norr, Hadendoa och Beni-Amr i
söder). Det har först nyligen blifvit oss bekant
genom ett svenskt arbete: Almkvist, "Die
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
