Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Halsgrop ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
bönder genom Kristian III:s handfästning,
1536. Sedermera ansågs i hals- och handrätten äfven
ingå befogenhet att benåda från lifsstraff. Den
norska adeln lyckades ej att tillförsäkra sig en
dylik hals- och handrätt på sina sätesgårdar förr än
genom Kristian IV:s privilegier 1646. Adelns hals- och
handrätt erkändes äfven uti Kristian V:s lagar, men
dess utöfning skulle hållas inom lagens gränser. Under
senare delen af 1700-talet och början af 1800-talet
infördes ganska väsentliga inskränkningar i denna
adelns rätt, som slutligen helt och hållet upphörde
med det fria samhällsskickets införande i Norge 1814
och i Danmark 1848. (Jfr Birk, Birkeret.) – I Sverige
lyckades adeln aldrig att allmänt förvärfva någon
dylik rätt. Grefvarnas och friherrarnas jurisdiktion
sträckte sig visserligen till ådömande af lifsstraff,
men konungen innehade benådningsrätten och var
alltid domare i högsta instans. Och den domsrätt
eller rättare husdisciplin, som adeln under sina
välmaktsdagar i allmänhet ägde att utöfva öfver egna
tjenare, kunde ej göras gällande med tillämpning af
strängare straff än en månads fängelse vid vatten
och bröd. (Se Gårdsrätt.) Innehafvare af enskilda
gods och gårdar ansågos emellertid genom särskilda
privilegier vara tillförsäkrade domsrätt öfver sina
underhafvande jämväl i lifssaker. Så utöfvade sedan
gammalt egarena af Engsö hals- och handrätt; Bergqvara
hade sin borgrätt (bekräftad 1649), som jämväl
ansågs kunna döma till dödsstraff; åt Braheslägten
beviljades 1654 en lika vidsträckt jurisdiktion och
halsrätt öfver landbönder och undersåtar å Visingsö,
som egarena af Engsö njöto. Liksom emellertid Karl XI
redan tidigare hade afskaffat adelns gårdsrätt samt
grefvarnas och friherrarnas särskilda jurisdiktion,
så upphäfde han äfven genom resolution 1691 och 1692
den enskilda jurisdiktion, som ansågs tillkomma
egarena af dessa gods. Och då medgifvandet åt den
skånska adeln i Malmö recess 1662, att den skulle
få behålla sin rättighet till "hals och hand", helt
visst icke gällde längre än till dess svensk lag och
rätt i de nyförvärfvade landskapen infördes, så hade
dermed hals- och handrätten i Sverige förlorat all
betydelse. K. H. B.
Halsted, fordom kloster på Låland, Nörre härad,
sannolikt tillhörigt Augustin-orden, och måhända
stiftadt af Erik Plogpennings dotter Jutta, som
1284 fick det genom byte af Erik Glipping. Efter
reformationen indrogs det till kronan och förlänades
till adelsmän. 1719 utbytte Fredrik IV det mot
baroniet Juellinge på Själland, hvarefter H. fick
namnet Juellinge.
Hals-vener, anat., de blodådror (vener), som, enkla
eller greniga, framgå på halsen, dels på djupet,
dels tätt under huden, i hvilket senare fall de såsom
blekblå strimmor äro synliga hos finhylta. Alla föra
de blodet från hufvudet eller halsen till hjertat.
G. v. D.
Halt. 1. Krigsv., hvila eller tillfälligt
stillastående af en marscherande trupp. Sker en
längre halt, kopplas gevären och aftagas renslarna
samt, vid de ridande vapenslagen, vattnas och fodras
hästarna. Ungefär på 1/2 timme efter marschens början
brukar den första korta
halten göras, den första större deremot, vid
en 3 mils dagsmarsch, göres sedan halfva vägen
tillryggalägga. Vid all marsch är regeln att så litet
som möjligt göra halt. – Halt! kommandoord för att
afbryta en trupps rörelse. Det föregås vanligtvis af
ordet afdelning eller af namnet (t. ex. sqvadron)
på den styrka, som föres. – Halt! anropningsord
af en post vid fästning, läger eller vakt eller af
en patrull, då någon vill passera in eller ut genom
postkedjan eller möter. Sedan den passerande eller
mötande stannat, tillropas han med orden Hvem der? –
2. Ridk. Vid ridning sker halt derigenom att hästen
först "samlas", så att hans tyngd öfverflyttat
från framdelen till bakdelen, hvarefter, sedan
hästen stannat, ryttaren gifver efter med handen
och håller skänklarna färdiga att hindra hästen
taga något steg tillbaka samt söker förmå honom att
genom framfötternas framställande åter lika fördela
sin tyngd på fram- och bakdel. – 3. Metallurg.,
den qvantitet af en metall, som innehålles uti en
malm, malmblandning eller legering. Den metallhalt,
som erfordras för att en malm skall vara värd att
bearbetas, vexlar högst betydligt i förhållande till
den ingående metallens värde. Så t. ex. kan guldmalm
vara värd att bearbetas vid en guldhalt af 0,01
proc., silfvermalm vid en silfverhalt af 0,2 proc.,
kopparmalm vid en kopparhalt af 2 proc. o. s. v.,
under det jernmalm måste hålla åtminstone några
och tjugo proc. för att vara arbetsvärd. Äfven
fluktuerande pris på metallen och lokala förhållanden
inverka högst betydligt på en malms brytvärdhet. Så
kan t. ex. inom stenkolsdistrikten en malm med
endast 25 proc. jernhalt med fördel försmältas,
under det i Sverige till följd af höga träkolspris
knappt nog en malm med 35 proc. jernhalt kan
användas. Så vidt möjligt är, söker man vid svenska
masugnar genom blandning af olika malmer erhålla
en beskickning (se d. o.), hvars jernhalt uppgår
till omkring 50 proc. Ehuru väl jernmalm finnes
med ända till 72 proc. jernhalt, undviker man
dock att hålla beskickningen rikare än 60 proc.,
emedan annars för litet slagg skulle bildas för
att skydda tackjernet för blästerns oxiderande
inverkan. 1. 2. H. W. W. 3. C. A. D.
Haltica. Se Jordloppa.
Haltning. 1. Otaliga äro de orsaker, som störa
regelmässigheten af en menniskas eller ett djurs
gång. Hvarje sjukdom, som medför en ömmande punkt på
någon del af de undre extremiteterna, från en liten
liktorn till de värsta åkommor, gör att kroppens
tyngd, då den för ett ögonblick skall uppbäras af
endast detta ben, blir relativt för stark, och den
sjuke skyndar sig att komma ifrån svårigheten genom
att så litet och så kortvarigt som möjligt taga benet
i anspråk. Samma verkan hafva hvarje förändring af
ett bens form, synnerligast hvad längden angår,
hvarje styfhet i en ledgång, hvarje försvagande
af nervernas kraft, ifrån en vanlig "domning"
till mer eller mindre fullständiga förlamningar,
o. s. v. I dessa fall är haltandet ej förenadt
med eller beroende af någon smärta. På en form af
haltande bör ett alldeles särskildt afseende fästas,
på den nämligen, som
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
