Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Haldor Snorrason, isländsk bonde - Hale ...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
följde denne hem till Norge, men uppväckte en gång
till den grad konungens vrede, att han måste fly
till Island, hvarest han dog (på Hjarðarholt). H:s
berättelser om Haralds färd i Grekland lärde sig en
"sagoman" (Thorstein Frode kallas han i några källor),
och denne framsade dem för konung Harald och hans
hird – ett godt exempel på huru isländska sagor
kunde uppstå och fortplantas från mun till mun. Den
nämnda sagan är icke bevarad oförändrad, men ligger
säkerligen till grund för motsvarande kapitel i de
skrifna "kungasagorna". C. R.
Hale [hel], Matthew, engelsk jurist, f. 1609, blef
1637 praktiserande jurist, 1652 sergeant at law, 1653
medlem af Court of common pleas, 1660 chief baron of
the exchequer och 1671 högste domare. Död 1676. Bland
hans många juridiska och religiösa skrifter märkas
Historia placitorum coronae, or history of the
pleas of the crown (1739), History of the common
law of England (1713; 6:te uppl. 1820) och Moral and
religious works (utgifna af Thirlwall 1805).
Haleb. Se Aleppo.
Haleby-å, Själlands näst största vattendrag, omkr. 53
km. lång, vid sin källa (7,5 km. n. om Ringsted)
kallad Åmoseån, flyter genom Åmosen (Åmossen)
och Tissjön samt faller ut i Stora Belt, omkr. 15
km. s. om Kalundborg. E. Ebg.
Hálek, Vitezslav, böhmisk skald, f. 1835, d. 1874,
blef 1861 redaktör af tidskriften "Slovanská Beseda"
samt grundade 1866 tidskriften "Kvety". H. var
väsentligen lyriker och hörde såsom sådan till
de mest framstående af den nyare tsjechiska
diktareskolan. Till hans bästa arbeten räknas
diktsamlingarna Vecerni pisne (Aftonqväden, 1858),
V prirode (I naturen, 1872) samt de lyrisk-episka
dikterna Alfred (1858), Cerny prápor (Det svarta
baneret, 1867), Dedice bilé hory (Hvita bergets
arfvingar, 1869) och Devce z Tatra (Flickan från
Tatra, 1871). Äfven i H:s dramer (Carevic Alexej och
Závise z Falkensteina m. fl.) är det lyriska elementet
öfvervägande.
Halen, Don Juan van, grefve af Peracampos, spansk
general, föddes 1790 och tillhörde en ursprungligen
belgisk familj. Efter att en kort tid hafva varit
ordonnansofficer hos konung Josef Bonaparte (1808–14)
öfvergick han till den spanska insurrektionsarmén
och öfverlemnade åt densamma flere af fransmännen
besatta fästningar. 1815 blef han tvänne gånger
fängslad för deltagande i sammansvärjningar mot
konung Ferdinand VII, men lyckades undkomma och gick
i rysk tjenst. Under revolutionen i Spanien 1820–23
kämpade han såsom Minas adjutant för konstitutionen
och begaf sig efter det konstitutionella partiets
nederlag först till Havana, sedermera till Förenta
staterna och slutligen till Bruxelles, der han d. 24
Sept. 1830 öfvertog högsta befälet öfver de belgiske
insurgenterna. Till följd af en tvist med de Potter
nedlade han kommandot och blef militärguvernör
i Sydbrabant, men erhöll kort derefter afsked ur
belgisk tjenst. 1836 återvände han, på drottning
Kristinas kallelse, till Spanien och kämpade såsom
befälhafvare öfver en division
tappert mot carlisterna i Navarra. 1840 utnämnd till
generalkapten i Katalonien, undertryckte han 1842 ett
uppror i Barcelona, flydde efter Esparteros fall,
1843, ur landet, dit han 1854 fick tillåtelse att
återvända. Död 1864.
Halenga, en i vestra delen af den egyptiska
provinsen Taka (i Sudân), mellan floderna Gasch
och Atbara, dels nomadiserande, dels åkerbrukande
stam. Deras ursprungliga språk var en dialekt af det
s. k. bisjari-språket; numera tala de mestadels tigré
eller arabiska. H. A.
1. Halenius, Laurentius, teolog, f. 1654 i Söderala
i Helsingland, blef student i Upsala 1674 och
magister 1682, legationspredikant i Ryssland
1684, konrektor 1685 och lektor i grekiska i
Gefle 1690. År 1693 utnämndes han till kyrkoherde
i Söderala samt blef förste prost i Helsinglands
östra kontrakt 1711 och riksdagsman 1720. Död i
Söderala d. 21 Maj 1722. H. var en grundlärd man och
i synnerhet hemmastadd i de lärda språken. Hans
namnkunnigaste arbete var hans stora bibelkonkordans
i tre folioband: Nya testamentsens svenska och
graekiska concordantier (1734–42).
2. Halenius, Engelbert, biskop, den föregåendes
son, f. 1700 i Söderala prestgård, blef student i
Upsala 1719, 1728 filos. magister och 1729 konrektor
i Gefle. 1730 utnämndes han till fil. adj. och 1745
till teol. professor. 1752 blef han teol. doktor,
riksdagsman 1751 och biskop i Skara 1753.
Död på Brunsbo biskopsgård d. 14 Febr. 1767.
H. anses hafva varit en af Sveriges utmärktaste
teologer och hade stor ledighet att uttrycka sig,
såväl muntligt som skriftligt. 1756 satt han i
den kommission, som dömde öfver grefve Brahe,
och voterade för dödsstraff med de orden: "hugg
hufvudet af gåsen, så kacklar hon icke mer", men
berättas derefter hafva förlorat allt sitt sinneslugn.
Hans barn adlades under namnet Hallencreutz.
Af hans utgifna skrifter ega hans 21 dissertationer
det högsta vetenskapliga värdet.
Hales [hels], Stephen, engelsk växtfysiolog, f. 1677,
var pastor i Teddington, i Middlesex, hvarest han
dog 1761. I Vegetable statics, or an account of
some statical experiments on the sap in vegetables
(1727; 3:dje uppl. 1738) framlade han resultatet af
sina grundliga forskningar öfver växtens näring och
särskildt saftströmningen.
Hales [hels], Alexander of. Se Alexander af Hales.
Halévy [alevi]. 1. Jacques François Élie Fromental
H., fransk tonsättare, f. 1799 i Paris, der han vid
konservatoriet studerade under Lambert (piano),
Berton (harmoni) och Cherubini (komposition). Sedan
han 1819 blifvit regeringens stipendiat genom kantaten
Herminie, tillbragte han omkr. tre år i Rom och
försökte efter återkomsten till Paris få uppförda
några operor, hvilket dock ej lyckades förr än 1827,
med operetten L’artisan. Först med Clari (1829)
hade han emellertid någon nämnvärd framgång, och Le
dilettante d’Avignon (s. å.) fick inträde äfven på
tyska scener. H. blef nu en komponist för dagen och
erhöll flere beställningar, bl. a. på balletterna
Manon Lescaut (1830) och La
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
