Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Hafstruten (Hafsmåsen) - Hafström, Axel Gillis - Hafstulpan l. Sjötulpan - Hafsturban l. Sjöturban - Hafstörne - Hafsuttern - Hafsutterslägtet - Hafsvarg - Hafsvikaren - Hafsålen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
vårt land och blir ända till 72 cm. lång. Till
färgen är han hvit, med skiffersvart mantel och de
främre handpennorna utåt svarta, i spetsen hvita;
näbben är gul, med hvit spets och röd fläck på
underkäksvinkeln; benen äro hvita, stötande i grått. –
Hafstruten förekommer tämligen allmänt vid Sveriges
kuster, mera sällan inne i landet; oftast uppehåller
han sig långt ute i skärgårdarna. Han är mycket skygg
och varsam samt vet väl att akta sig för skytten;
endast under häcktiden är han djerfvare samt flyger då
under skrik och larm omkring fredsstörare. Hans läte
är sträft och starkt samt höres vidt omkring. Genom
sin stora glupskhet blir hafstruten skadlig, ty
han anfaller och förtär åtskilliga vattenfoglars,
särskildt ejderns, ägg och ungar; genom att slå
öfver t. ex. en ejderkull skrämmer han lätt någon
unge att skilja sig från de öfriga, hvarefter denne,
sedan han tröttat ut sig genom upprepade dykningar,
oaktadt ejderhonans skrik och bemödanden blir den
rofgirige trutens byte. På tordmulens unge lär han
dock icke våga sig i anseende till denna fogels
skarpa näbb. Också är hafstruten flerstädes illa
sedd af skärgårdsbefolkningen. På vissa orter drager
denna nytta af honom genom att borttaga och äta hans
stora, rätt smakliga ägg och hans ungar, så snart de
blifvit nästan flygfärdiga. Hafstruten förtjenar att,
för den skada han anställer, strängt efterhållas;
ehuru annars mycket försigtig, drager han icke i
betänkande att närma sig båtar, från hvilka tagas
upp nät (i synnerhet strömmingsnät), hvarvid han utan
svårighet kan fällas. C. R. S.
Hafström, Axel Gillis, genremålare, född i
Göteborg d. 3 Jan. 1841, inträdde, sedan han
genomgått Chalmersska slöjdskolan, hösten 1861
vid konstakademiens i Stockholm läroverk, der han
studerade t. o. m. 1864. Under ett år (1866–67)
var han ordinarie lärare i teckning vid Upsala
högre elementarläroverk och bosatte sig derefter
i Stockholm, der han dels målade, dels kopierade
åtskilliga taflor och äfven arbetade för Ny
illustrerad tidning. Våren 1870 begaf sig H. till
Düsseldorf, der han dröjde till 1876. På hösten
s. å. reste han till Paris för att på nära håll
studera de nyare riktningarna inom det franska
måleriet, och samtidigt genomgick han äfven en
kurs i konsten att restaurera oljemålningar. Två
år derefter återvände H. till Stockholm,
der han fortfarande är bosatt och, jämte sin
konst, äfven öfvat restaurering af taflor. Han
kallades 1879 till agré af Akademien för de fria
konsterna. Bland hans mer framstående arbeten kunna
nämnas: Smugglare inför tullinspektören (1876;
inköpt af staten), En passant, Skeppsklareraren,
Hos skeppsfourneraren m. fl., af hvilka de flesta
varit utställda i Stockholms konstförening.
-rn.
Hafstulpan l. Sjötulpan, Balanus L., zool., ett
slägte, som bildar typen för fam. Balanidae, bland
rankfotingarna (Cirrhipedia), hvilken djurordning
vanligen ställes närmast intill kräftdjuren, emedan
larverna omisskänligen likna dessa. Balanidae hafva
kroppen omgifven af en mantel, som afsöndrar 4–8
kalkskal, hvilka äro cylindriskt eller pyramidlikt
sammanställda, med en
mynning i den liksom afskurna spetsen, genom
hvilken de från fötterna (6 par) utgående mångledade
slingertrådarna ("rankfötterna") utsträckas, för att
gripa rof och föra vatten till gälarna och hvilken
kan tillslutas med särskilda små rörliga skal. De äro
i allmänhet hermafroditer, förekomma i alla haf och
sitta med sin bas antingen omedelbart eller medelst
en kalkplåt fästa vid andra föremål, såsom strändernas
klippor, musslor, fartyg o. s. v. Den å klipporna
vid Skandinaviens vestkust i vattenbrynet allmänna
hafstulpanen är B. balanoides L., hvilken, liksom
sina samarter, har 6 kalkskal. En i synnerhet
i varmare haf mycket utbredd art, hvilken äfven
träffas fossil, är B. tintinnabulum L., som blir 6–8
cm. hög och i genomskärning visar sig röd, blå eller
svartaktig. O. T. S.
Hafsturban l. Sjöturban, Cidaris Lam.,
zool., typen för fam. Cidaridae bland de regelbundna
Echinoidae (sjöborrarna). Hafsturbanen
har långa, tjocka taggvårtor, ordnade i 10 eller
20 rader, samt stora, sträfva taggar. C. papillata
Flem. (Dorocidaris), sjöpiggsvin, blir omkr. 4
cm. hög och 6–8 cm. i genomskärning. Dess skal är
grått, taggarna äro af dubbla diameterns längd,
vid basen gröna, hvilken färg hos lefvande djur
äfven tillhör taggvårtorna. Hafsturbanen
lefver i nordliga haf på betydligt djup.
O. T. S.
Hafstörne. Se Hippophaë.
Hafsuttern. Se Enhydra.
Hafsutterslägtet. Se Enhydra.
Hafsvarg. Se Hafkatt.
Hafsvikaren. Se Vikaresjälen.
Hafsålen, Conger vulgaris Yarrel, zool., en till
fam. Muraenidae af blåsmunnarnas ordning hörande
fisksort. Från vanliga ålen, som äfven finnes i
hafvet, skiljer sig hafsålen derigenom att ryggfenan
går längre fram och börjar redan öfver midten
eller spetsen af de bakåt lagda bröstfenorna. Hos
vanliga ålen deremot börjar ryggfenan långt bakom
bröstfenorna. Äfven tandbeväpningen är olika. Hafsålen
blir för öfrigt betydligt större än vanliga ålen:
vid Sveriges kuster når han en längd af omkr. 2
m. och deröfver, men skall vid franska kusten
blifva ända till 4 m. lång. Färgen är ofvan mer
eller mindre mörkt svart, undertill ljusare, stundom
hvitaktig och varierar efter den botten, hvarpå flsken
vistas. Hafsålen förekommer såväl vid Europas kuster
som vid S:t Helena, Japan, Tasmanien o. s. v. Hos oss
förekommer han, ehuru tämligen sällsynt, i Kattegat
samt någon gång i Öresund och södra Östersjön. Vid
Englands och Frankrikes kuster, der han är allmän,
fiskas han med nät och på krok. Köttet är emellertid
dåligt, i synnerhet hos de äldre, och till smaken
mycket underlägset den vanliga ålens samt ätes blott
af fattigt folk. Hafsålen är en glupsk roffisk,
som förtär utom fisk äfven hummer, musslor och andra
skaldjur. Han uppehåller sig hälst vid klippiga
stränder, der han ligger dold i håligheter och
lurar på rof. Han skall äfven gerna vistas utanför
flodmynningar. Hans lek anses försiggå i December
och Januari månader. Ungar af hafsålen påträffas
ej sällan. En såsom egen art förut beskrifven liten
fisk,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
