Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Göthe (Goethe), Johann Wolfgang von - Göthe, Erik Gustaf - Göthe, J. F. Eosander, friherre G. Se Eosander - Götiska förbundet, ett fosterländskt, literärt, historiskt och arkeologiskt sällskap i Stockholm i början af nottonde århundradet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
andens oförnöjsamhet med sig sjelf och den fortsatta
kampen mellan materialism och idealism.
G:s skrifter hafva utgifvits i många upplagor. Cottas
är den bästa hvad textredigeringen vidkommer ;
Hempels innehåller i några delar förträffliga
anmärkningar. Bland de många biografierna äro de af
Schäfer, Gödeke och H. Grimm författade hvar för sig
utmärkta. B. M.
Göthe, Erik Gustaf, bildhuggare, född i Stockholm
1779, son af slottsstenhuggaren, kapten G., kom som
elev i målare- och bildhuggareakademiens skolor,
der hans anlag för plastik tillskyndade honom flere
belöningar och 1802 skaffade honom en agréplats. Han
hade dittills arbetat på Sergels atelier; men
1803 lemnade han såsom akademiens resepensionär
fäderneslandet för att fullkomna sig i sin konst och
tog vägen öfver Paris till Rom. Der blef naturligtvis
Canova hans mästare, och der utförde G. i marmor
en kolossal Meleager (1806), som graverades och
mottogs med mycket bifall, vidare en sittande ung
Bacchus (nu i Nationalmuseum), Ungdomen, som döljer
kärleken, allegorisk grupp, samt en Minnesvård öfver
lady Temple, uppsatt i närheten af Cestius’ pyramid
(Rom). 1810 återvände han hem, och hans första uppdrag
blef då en Minnesvård öfver excellensen v. Fersen,
ämnad för Steninge park. Man fann konstnärens idé att
förse "historien" med vingar och låta henne handskas
med riksmarskalkstafven mindre lycklig. Monumentet
utfördes likväl (i gotlandssten) och är uppsatt på
nämnda ställe. Till sin forne lärare Sergel råkade
G. ganska snart i ett spändt förhållande. I sina
bref till Byström skildrar Sergel honom tämligen
ofördelaktigt, både som konstnär och menniska;
men någon del af de i dem fällda omdömena får
väl skrifvas på räkningen af den ovänskap, som
påtagligen rådde emellan båda. G. modellerade
straxt efter det sistnämnda arbetet en kolossal
staty af dåvarande kronprinsen, hvilket arbete blef
synligt å akademiens utställning 1811 och i hög
grad klandras af Sergel. Detta verk blef ej häller
veterligen utfördt i ädlare material. Året derefter
kallades G. till ledamot af akademien, med titel
af k. statybildhuggare, och 1814 till professor för
teckningen. Under dessa och följande år upptogs hans
tid hufvudsakligen af modellerandet af byster och
medaljonger af de kungliga personerna och medlemmar
af aristokratien. Bland hans dithörande arbeten
må nämnas byster i marmor af Karl XIII, Desideria,
Oskar, Josefina, Karl, Eugénie, D. von Schulzenheim,
Leopold (tillhörig Sv. akademien), L. von Engeström,
Edelcrantz, Hagströmer och P. von Suchtelen. Han
utförde äfven en Hebe i marmor samt en duplett af sin
Bacchus, hvilken var beställd af en engelsman. Men
hans förnämsta sysselsättning blef modellerandet
af den stod, som konung Karl Johan beslutit uppresa
öfver sin företrädare. Karl XIII:s staty, hvilken af
kritiken blifvit stämplad som ett misslyckadt arbete,
göts i Paris hos Carbonneau, uppsattes på en storartad
fotställning, prydd af fyra bronslejon, hvilka
Fogelberg modellerat, och aftäcktes d. 5 nov. 1821. År
1822 företog G., sannolikt på uppmaning af sin
gynnare excellensen von Suchtelen, en resa till
Petersburg, der han bland annat modellerade en
Liggande bacchant, som förskaffade honom ledamotskap
af dervarande konstakademi, samt fick beställning
på en sittande stod af Katarina II. Återkommen grep
han sig an med dessa båda arbeten, af hvilka det
förra fulländades 1826 och köptes af konungen (nu
i Nationalmuseum); det senare blef snart derefter
färdigt och afgick till enskild egare.
G:s öfriga arbeten, som mestadels tillhöra tiden efter
hans återkomst från Petersburg, äro Venus och Amor,
grupp, En genius med en fjäril och en fackla, relief
(båda i marmor och förvarade i Nationalmuseum),
en byst af Thunberg, modellerad 1831, en dylik af
Oskar I, gjuten i brons af Mertens vid Finspång
(utställd 1838), medaljonger m. m. G. var den, som
uppgjorde den föga lyckliga planen för uppsättandet i
Upsala domkyrka af det grafmonument öfver Johan III,
hvilket Gustaf III 1782 förvärfvät från Danzig, men
som först 1818 kom till sin rätta plats. Slutligen var
det jämväl G., som gaf ritningen till det nya tornet
på Riddarholinskyrkan, denna falsk-gotiska
gjutjernskrokan, som otvifvelaktigt är ett stort arkitektoniskt
misstag. G. afled i Stockholm d. 26 Nov. 1838. Han
tillhör, oaktadt sin "matthet och tyngd", ingalunda
Sveriges minst redbare konstnärer; Sergels skola och
en synbar flit i studierna gifva hans arbeten ofta en
ganska solid förtjenst, åtminstone delvis. Mest lyckad
är han tvifvelsutan i porträttbysterna, i hvilka han
har den gifna verkligheten att hålla sig till. Hvad
man saknar i alla hans arbeten, äfven i de bästa,
till hvilka tvänne af de i Nationalmuseum förvarade
höra, är jämnhet och en fin, lätt uppfattning. G. egde
hvarken Sergels snille, Byströms skarpa blick eller
Fogelbergs fasta ihärdighet i studiet; och det är då
förklarligt hvarför hans samtid ej kunde sätta honom
vid sidan af dessa, och hvarför äfven efterverlden
hyser benägenhet att förbise det grundliga, om ock
ogeniala i hans konstnärskap. -rn.
Göthe, J. F. Eosander, friherre G. Se Eosander.
Götiska förbundet, ett fosterländskt, literärt,
historiskt och arkeologiskt sällskap i Stockholm i
början af nittonde århundradet. Dess bildande var
ett uttryck af de nationalitetssträfvanden, som inom
den europeiska literaturen framträdde redan i senare
hälften af 18:de årh., och som i början af det 19:de
gjorde sig ännu starkare gällande på alla områden. Det
var i synnerhet Napoleons förakt för nationernas
rätt till sjelfständighet, som väckte den kränkta
nationalkänslan till lif, särskildt hos de folk, som
voro i större eller mindre fara att genom hans
omättliga hersklystnad förlora sin frihet. Till dem hörde
svenskarna, som 1809 icke blott med blödande hjertan
måste bära förlusten af Finland, utan äfven sågo sitt
eget lands undergång nära för dörren. Kärleken till
fosterlandet framträdde då starkare äri någonsin,
och med den äfven saknaden af de svenskmannadygder,
som fordom gjort Sverige starkt och mäktigt. Vid
denna tid slöto sig några vid ämbetsverken i Stockholm
tjenstgörande unga män, forna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
