Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Göthe (Goethe), Johann Wolfgang von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
moderna tidens diktning. Från samma håll togs ämnet
till skådespelet Die natürliche tochter (1801-03;
"Hertigens dotter", öfvers. af G. A. Avellan, 1851),
hvilket var ämnadt att utgöra inledningsstycket i en
trilogi, som på ett symboliskt sätt skulle behandla
revolutionens tidehvarf.
Af dessa arbeten tillhöra dock de tvänne sistnämnda
en ny period af skaldens historia, nämligen den
period, då G., under vänskapen med Schiller, nådde
höjdpunkten af sin utveckling. De missförhållanden,
som på grund af olikhet i lynnen och samhällsställning
till en början utgjorde hinder för ett närmande
mellan de bägge skalderna, försvunno småningom
af sig sjelfva, och 1794 knöts ett vänskapsband,
som blef af oberäkneligt inflytande på hela
den tyska literaturen. "G. gaf Schiller objekt
för dennes idéer, och Schiller satte genom sin
framträngande idékraft massan af G:s åskådningar i
en fruktbringande rörelse". Hvar och en utvecklade
under den andres inverkan sin egen natur så mycket
väldigare. Sålunda fullbordade G. först Wilhelm
Meisters lehrjahre (1794-96), inlät sig derefter
på "det galna vågstycket" med sina i förening med
Schiller skrifna och mot dagsliteraturen riktade
små epigram, Xenien (1796), höjde sig derefter upp
till den ofvannämda dikten Hermann und Dorothea, som
trängde ned till alla samhällsklasser och mottogs
med det största bifall, skref vidare fragmentet
Achilleïs, som var ämnadt att blifva en fortsättning
af Iliaden, och lemnade dessutom till Schillers
bägge tidskrifter många utmärkta bidrag, bl. a. dessa
"fulländade alster af tysk-hellenisk lyrik i elegiskt
versmått": Alexis und Dora (1797), Der neue Pausias
(1798) och Euphrosyne (1799), samt åtskilliga af
sina ypperligaste ballader ("Ballader", öfvers. af
C. Snoilsky, 1876) och romanser, bl. a. sångerna om
Die schöne müllerin (s. å.). Umgänget med Schiller
föranledde G. jämväl att särskildt egna sin omsorg åt
teatern (hvars högsta ledning han innehade 1791-1817),
i hvars skötande han företrädesvis lade vigten på en
förträfflig ensemble och på den plastisk-deklamatoriska
sidan af skådespelarekonsten. Sitt intresse
för de bildande konsterna ådagalade G. genom sin
genialiska öfversättning af Cellinis sjelfbiografi
(1796-97), genom sina uppsatser i tidskriften
"Die propyläen" (1798-1803) och genom Winckelmann
und sein jahrhundert (1805). Till den i början af 1804
grundade nya "Jenaische allgemeine literatur-zeitung"
bidrog G. dessutom med utmärkta kritiska uppsatser.
Efter Schillers död (1805) lefde G. endast ett halft
lif, såsom han sjelf uttryckte sig; med den nya
skolan kunde han ej träda i närmare förbindelse. Det
oaktadt hade äfven denna sista period af hans lif
att bjuda på verk af oförgängligt värde. Till en
början utkom första delen af Faust i hans för andra
gången samlade verk. (1806-08; "Faust", öfvers. af
J. Andersson, 1853, ny uppl. 1854, och af V. Rydberg,
1876, 2:dra uppl. 1878), en dikt, som "tycktes
utrustad med all den demoniska förtrollningen i en
verldsgenomträngande och nya verldar alstrande poesi"
Romanen Die wahlverwandtschaften utgafs 1809.
Detta verk, som med afseende på komposition och
framställning tillhör det förträffligaste inom den
tyska romanliteraturen, var en efterklang af den
gamle skaldens djupa lidelse för Minna Herzlieb,
till hvilken han fattade kärlek kort efter sitt
1806 ingångna lagliga giftermål med Kristiane
Vulpius. 1811-14 skrefs Dichtung und wahrheit,
en biografisk-romantisk skildring af författarens
eget lif före 1775. Under de bägge följande åren
skref G., inspirerad af den persiske skalden Hafis,
en stor samling dikter i österländsk tonart, hvilka
utgåfvos under titeln West-östlicher divan. 1821
utkom Wilhelm Meisters wanderjahre och 1831 andra
delen af Faust (öfvers. af H. M. Melin, 1872). Kort
efter afslutandet af detta sitt största mästerverk
afled den store skalden, i Weimar, d. 22 Mars 1832.
G. är ej allenast Tysklands ypperste skald,
utan alla literaturers största och universellaste
företeelse sedan Shakspeare. Den poetiska fantasien
och ursprungligheten samt den naiva lefnadsglädjen
förbundos hos honom med kännedomen om den moderna
kulturens alla resultat. G. var ej allenast skald,
han var äfven en ansedd vetenskapsman. Såsom sådan
egnade han sig under hela sitt lif med förkärlek åt
naturvetenskapen. Det riktiga i hans naturuppfattning,
hvilken i början ej tillräckligt uppmärksammades, har
i senare tider bekräftats af Lyell. Darwin, Haeckel
m. fl. Framför allt inom botaniken har G. gjort sig på
ett framstående sätt känd genom sitt arbete Verzuch
die metamorphosen der pflanzen zu erklären (1790),
hvari han framställde den åsigten att blommans alla
delar icke äro annat än metamorfoserade blad. Deremot
har vår tids forskning på det tydligaste vederlagt
hans berömda Farbenlehre (1810), som kostade sin
författare mycket arbete.
Denna mångsidighet – här äro dock ej alla den store
mannens arbeten uppräknade – förefaller så mycket
märkvärdigare, som G. på alla områden frambragte
mästerverk eller banade nya vägar. Som skald var
han egentligen lyriker. Inom lyriken skref han
elegier, romanser, ballader, idyller, epigram,
"tankedikter" m. m. Hans lyriska egenskaper röja
sig äfven i hans dramatiska arbeten, genom deras
brist på handling. Inom både dramat och epiken
försökte han sig på alla möjliga områden, från det
idylliska till det heroiska, från det fars-artade
till det mest tragiska. Han var grundläggaren af
den tyska, på det högre sällskapslifvet beräknade
romanen. Estetiken förde han in på nya banor genom
att uppställa den satsen att konstverket ej har
att göra med sedligheten. Hvad han uträttade för
språket är oberäkneligt. Som skald utmärker han sig
äfven genom sin hos en german ovanliga egenskap att
"åskåda plastiskt", hvarför man sagt honom vara mera
grek än tysk. Mer än någon annan tysk skald egde han
förmågan att sammansmälta form och innehåll. Under
sina senare år lade han alltmer den största vigten
på formen, förnämligast till följd af sin akademiska
formalistiska beundran för antiken. Hans moderna
karakter röjer sig dock i hans yppersta verk, Faust,
hvari han såsom ingen annan i lika hög grad bragt
till åskådning den moderna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
