Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Göthe (Goethe), Johann Wolfgang von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hans skaldeanlag, och medan han sökte efter
tillfredsställande mönster och efter en lära, som
kunde belysa för honom hans eget sträfvande
och konstens väsende, tog han stoffet till sina
dikter ur det verkliga lifvet, ur sin egen yttre
erfarenhet. Så uppstod ur den obehagliga
bekantskapen med de sedliga krämpor, hvaraf
familjen och samhället ledo, den efter Molière
såsom mönster med stor teknisk färdighet skrifna
komedien Die mitschuldigen (på alexandriner,
urspr. blott en enda akt; "De medbrottslige", fri
öfvers. af C. E. Rademine, 1799), och
kärleksförhållandet till Käthchen Schönkopf gjordes till
ämne för det vid denna tid författade, ehuru
först 1806 offentliggjorda herdespelet Die laune
des verliebten (likaledes på alexandriner), som
visserligen bär vittne om den gellertska
periodens smak, men hvars konventionelt cirklade
form döljer ett rikt känsloinnehåll. Af de
lyriska dikterna från denna period blefvo några,
med musik af en kamrat, utgifna anonymt.
Lifvet i Leipzig tog emellertid ett oväntadt slut,
genom en svår sjukdom, som G. ådrog sig 1768,
kroppsligt förstörd af allahanda slags
öfveransträngning. Den halftannat år långa
sjukdomstiden, som tillbragtes i hemmet, var af stort
inflytande på den unge skalden. Alltifrån
barndomen särdeles mottaglig för religiös inverkan,
upplät han nu för en af den herrnhutska
sektens medlemmar, en fröken von Klettenberg, hela
sitt inre och vann under hennes ledning en så
djup inblick i det religiösa känslolifvet, att han
sedan alltjämt bibehöll densamma. Under denna
religiösa stämning, som bragte honom på den
tanken att stifta en på nyplatonismen grundad
religion, gjorde han djupgående och vidsträckta
teologiska och teosofiska studier, lät till och med
förmå sig att studera kabbalistiska och
alkemistiska skrifter samt gjorde i sammanhang
dermed en mängd kemiska och medicinska
experiment, hvilket allt sedermera kom till
användning i hans mest betydelsefulla verk.
Med stor motvilja och endast af hänsyn till
sin fader begaf sig G. i början af 1770 till
Strassburg för att fullborda sina
juridiska studier. Under första halfåret gaf honom
juridiken fullt upp att göra, och på hösten tog han
med heder sin examen. Hans religiösa
sinnesstämning bragte honom till en början i
förbindelse med de strassburgske pietisterna, men
ledsnad jagade honom snart ur detta sällskap,
"hvari trångbröstad religiositet, som ofta ledde till
hårdhet och ofördragsamhet, skulle ersätta
förståndets och hjertats bildning". När han var
färdig med juridiken, öfverlemnade han sig med
energi åt medicinska och naturvetenskapliga
studier, dertill eggad af sitt dagliga umgänge, som
hufvudsakligen bestod af medicine studerande.
Vid samma tid kom han i nära personlig
beröring med Herder, hvars mäktiga personlighet
genast gjorde på honom ett outplånligt intryck.
Herder drog honom in i den nya literära
strömningen, öppnade för honom många vidsträckta
vyer, lärde honom att skilja mellan det
tillfälliga och det eviga i poesien, visade honom
samtidens heroer i deras rätta gestalt och
kullkastade hans tro på auktoriteter, ehuru allt detta
icke försiggick utan mången inre kamp. G.
vände sig derefter med större motvilja från den
franska literaturen och den i densamma rådande
smaken samt lät sig i stället påverkas af Homeros,
Ossian, Shakspeare, den bibliska poesien och den
tyska forntiden med dess folkpoesi. Samtidigt
var han förälskad i Friedorike Brion, en
prestdotter i närheten af Strassburg, och den
öfversvallande lyckliga känsla, som denna besvarade
kärlek ingaf honom, utöfvade ett oberäkneligt
inflytande på hans lyriska diktning. Sedan
G. på hösten 1771 blifvit juris licentiat,
återvände han till Frankfurt och fick der genast
anställning såsom advokat. Ehuru han i denna
egenskap erhöll många uppdrag, kunde han
likväl egna sin mesta tid åt skriftställen. 1772
och 1773 utgaf han en af Herder högt skattad
uppsats, Von deutscher baukunst, offentliggjorde
tvänne småskrifter med teologiskt innehåll, skref
fastlagsspel i Hans Sachs’ stil, angrep Wieland
och försvarade antiken i den berömda farsen
Götter, helden und Wieland, utkastade planen
till de äfven i sitt fragmentariska skick
storartade skådespelen Mahomet och Prometheus,
gjorde första uppränningen till "Faust" samt
författade till den af Merck utgifna "Frankfurter
gelehrte anzeigen" en mängd kritiker, med
hvilka han sökte bana vägen för en ny, på
naturen ensam grundad poesi. Samtidigt skref han,
påverkad af Shakspeare, som han entusiastiskt
beundrade, skådespelet Götz von Berlichingen (1773;
öfvers. på svenska af O. Carling och A. M.
Strinnholm, 1814, och af J. Andersson, 1854),
som väckte ett ofantligt uppseende och gjorde
sin författare till det unga literära Tysklands
hufvudman. Under de bägge följande åren var
G. lika produktiv. Han utgaf då sorgspelet
Clavigo (1774; "Clavigo", öfvers. af N. P. Müller,
1816, och af J. Andersson, 1855), som kanske
är det mest dramatiska bland hans
teaterstycken, samt åtskilliga arbeten af mindre värde:
sångspelen Erwin und Elmire och Claudine von
Villa Bella (1776) samt det glödande
"skådespelet för älskande", Stella (1766), en af "sturm-und-
drang-"periodens underligaste produkter ("Stella",
öfvers. af L. P. Bagge, 1794, och af J. Andersson,
1854). Vidare fullbordade han, efter långa
förarbeten, den ryktbara skildringen Das leiden
des jungen Werthers (1774; "Werthers lidanden", öfvers.
af E. V. Veste, 1:sta uppl. 1783; 6:te uppl. 1860),
hvartill ämnet var hemtadt från hans vistelse i
Wetzlar sommaren 1772 och hans obesvarade
kärlek till Charlotte Buff. Genom detta arbete, som
förträffligt återgaf den bland ungdomen på den
tiden rådande stämningen, befriade han sig för
alltid från tidsandans sjukliga element, och
vistelsen i Wetzlar, hvilken var honom en dugtig
skola för lifvet, utbildade hans karakter till en
renhet och höghet, som den dittills ej egt.
Dessutom arbetade G. på "Egmont", "Faust" och
några andra stort anlagda verk, som ej
fullbordades. Slutligen författade han äfven vid denna
tid åtskilliga lyriska dikter, hvilka nästan
omedelbart växte fram ur det rörliga lif, som han
då lefde, och hvilka lika rent som kraftigt och
utprägladt återgifva de mest omvexlande
stämningar.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
