Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gäsene - Gäsjö - Gäspning - Gäst - Gästgifvare - Gästgifvaregård, gästgifveri - Gästgifvares friheter - Gästgifvareskjuts
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Nårunga, Ljur, Ornunga, Qvinnestad och Asklanda samt
största delen af Broddarp och mindre delar af
Borgstena och Tämta.
Gäsjö, bruksegendom i Norbergs socken, Gamla Norbergs
bergslag, Vestmanlands län, vid den lilla sjön Gasen.
Masugn, qvarn och såg samt 3 3/16 mtl jordegendom,
Taxeringsvärde omkr. 230,000 kr. 1879 blåstes vid
masugnen omkr. 1,672,000 kg. tackjern. Det 1658
anlagda stångjernsbruket är för längesedan nedlagdt.
Gäspning, fysiol., en af viljan oberoende, djup,
kraftig och långdragen inandning, hvarunder
käkarna i mer eller mindre hög grad aflägsnas
från hvarandra. Den efterföljes af en förlängd
utandning. Gäspningen tyckes hafva till ändamål
att i lungorna införa en större mängd luft och
beror på blodets behof deraf. Också gäspar man
när sömnighet, hunger, ledsnad eller annat
dylikt hålla på att minska blodets lufthalt
eller hopa blodet i hjertat och lungorna.
R. T-dt.
Gäst. Se Hyresgäst.
Gästgifvare, föreståndare för sådan skjutsplats,
gästgifvaregård l. gästgifveri, der resande eger
rätt att mot betalning erhålla, utom skjuts,
herberge och förplägning. Vanligen är han äfven
skutsentrepenör. Gästgifvare antages i stad af
magistraten, på landet af länsstyrelsen. Han bör
vara känd för ordentlighet och redbarhet samt ställa
borgen för fullgörandet af sina förbindelser. Honom
åligger bl: a. att öfvervaka, att man ej onödigt
uppehåller den resande eller affordrar honom betalning
utöfver taxan. Kbg.
Gästgifvaregård, gästgifveri, förv., ställe der
den resande, mot betalning, erhåller kost, herberge
och skjuts. Den svårighet, med hvilken före ett
ordnadt gästgifveri-väsendes införande en resa
genom landet var förknippad, och de våldsamheter,
som resande, stundom till följd af landtfolkets
oginhet, begingo för att erhålla kost och herberge,
ådrogo sig redan på 1200-talet lagstiftarens
synnerliga uppmärksamhet. I den ryktbara Alsnöstadgan
(omkr. 1280) förbjöds våldgästning, och det påbjöds
till dennas förekommande, att i hvarje by skulle
tillsättas en s. k. rättare, hvilken mot betalning
skulle anskaffa kost och husrum åt resande. Under
tidens lopp förnyades bestämmelserna om denna sak,
och under Erik XIV:s regering föreskrefs (1560)
uttryckligen, att vid allmänna vägar skulle till
de resandes bekvämlighet finnas s. k. taverner
(värdshus). 1584 utfärdades taxa på de förnödenheter
en resande kunde behöfva; men först i midten af
1600-talet blef gästgifveriväsendet någorlunda
ordnadt. Dertill bidrog i väsentlig mån den frihet
1636 års gästgifveri-ordning lemnade hvar och en
att, under åtnjutande af åtskilliga förmåner, vid
allmän stråkväg inrätta gästgifverier på 2 mils
afstånd från hvarandra. 1649 föreskrefs bl. a.,
att i gästgifvaregård skulle finnas en våning
för adel, en för annat hederligt folk och en för
"gement sällskap". Förhållandet mellan gästgifvarens
begär efter hög betalning och den resandes kraf på
beqvämlighet var särskildt föremål för lagstiftarens
omsorg. Man fann slutligen i dagboken ett medel att
kontrollera detta förhållande. Dagboken
bekostas af staten, och en sådan tillsändes
gästgifvaren för hvarje månad. I densamma skola både
gästgifvare och den resande göra vissa anteckningar,
hvarjämte det står den senare fritt att deri
införa sina anmärkningar. Vid månadens utgång
skall gästgifvaren aflemna boken till vederbörande
granskande myndighet (i stad magistraten, på landet
länsmannen). – I 1878 års skjutsstadga skiljes
mellan "gästgifveri" och "skjutsstation". Den förra
anstalten lemnar skjuts, kost och logi, den senare
endast skjuts. Vid gästgifveriet skall finnas,
utom gäst- och stallrum samt vagnsbod, minst 2 med
snygga möbler och sängkläder försedda, städade rum,
hvilka, om årstid eller väderlek så fordrar, skola
vara uppeldade. Taxa å förplägning och hästfoder
uppgöres, om så påfordras, af länsstyrelsen.
Kbg.
Gästgifvares friheter, förv., kallas med ett gemensamt
namn de förmåner, som tid efter annan tilldelats
gästgifvare och med privilegienatur äro fästa vid
ett hemman eller en gästfifvare personligen. 1636
erhöll gästgifvare 6 års frihet från grundränta och
inqvartering, hvarjämte hvarje annan förbjöds att i
grannskapet hålla öl, vin och bränvin till salu. 1649
erhöll han rätt att af häradet få hjelp till
uppförande af nödiga hus. 1651 års gästgifveriordning
tilldelade gästgifvare såsom gåfva ett litet hemman,
en hage eller äng från närmaste allmänning samt
frihet från rotering och all annan kronans tunga och
utlagor. Än ytterligare hafva åtskilliga gästgifvare
erhållit rena statsbidrag i form af anvisning på ränta
från andra hemman. Sedan numera alla anordningar
på ränta äro till statsverket indragna, utbetalas
från landtränterierna till gästgifvare en ersättning
(ungefär 18,000 kr. årligen), hvilken statsutgift
under titeln Gästgifvares friheter afföres på sjette
hufvudtiteln. Uti 1878 års skjutsstadga förklaras
uttryckligen, att dåvarande innehafvare af gästgifveri
efter gamla ordningen, äfven om en annan person blir
entrepenör, fortfarande skall tillgodonjuta sina
förra friheter, räntor och andra dylika förmåner.
Kbg.
Gästgifvareskjuts, förv., har sitt första
ursprung i Alsnöstadgan (omkr. 1280), som förbjöd
ämbetsmän att utkräfva skjuts, s. k. friskjuts, af
bönderna. Men friskjutsen fortfor dock länge. 1584
påbjöds skjutsfärdspenningar, en ny skatt,
som allmogen skulle betala för att blifva qvitt
friskjutsningen. Snart hördes dock en allmän klagan
att allmogen ändock fortfarande nödgades utgöra
friskjutsning. I midten af 1600-talet blef allmogen qvitt
friskjutsningen, men ej skyldigheten att för den
bebyggda lägenheten mot betalning förhjelpa den
resande till fortkomst, der gästgifvarens
skjutsningsskyldighet ej var tillräcklig. Detta
onus var den s. k. håll- och reservskjutsen,
som lyftades från jorden först 1878. År 1584
bestämdes äfven för första gången viss hästlega,
näml. 1 öre för mil och häst, som beställdes för
adel och ämbetsman. År 1593 höjdes legan till
1 1/2 öre milen för häst och
2 öre för båt, gällande för alla resande.
Åkdons lega fastställdes första gången för landet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
