Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gynther, Sven Vilhelm - Gyoma - Gypaëtini l. Skägg-gamarna - Gypogeranini l. Ormfalkarna - Gyps l. Gåsgamslägtet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
mängd artiklar. Utom åtskilliga uppsatser i andra
tidskrifter författade han Blekings historia och
beskrifning (del I, 1847). G. blef 1842 ledamot af
Krigsvetenskapsakademien och var under flere år dess
andre styresman. Död i Stockholm d. 23 April 1873.
L. H.
Gyoma [djå-], köping i ungerska komitatet Békés,
vid Körös. Omkr. 10,000 innev.
Gypaëtini l. Skägg-gamarna, zool., bilda en särskild
underfamilj bland roffoglarna och stå på öfvergången
mellan gam- och falkfoglar, hvarför denna grupp
blifvit räknad än till den ena, än till den andra af
de båda sistnämnda familjerna. Till falkfoglarna närma
sig skägg-gamarna deri att de hafva spetsiga klor, af
hvilka baktåns är större än mellantåns, och hufvudet
befjädradt; från falkarna skilja de sig genom ett
under hakan befintligt skägg af borstlika fjädrar. För
öfrigt hafva skägg-gamarna särdeles långsträckt, men
kraftfullt byggd kropp, stort, långt, framtill platt,
baktill något hvälfdt hufvud, kort hals, mycket långa
och spetsiga vingar med tredje handpennan längst,
stjerten bestående af 12 pennor, lång, graderad
eller kilformig, näbben stor och lång, öfverkäken vid
roten sadelformigt fördjupad, mot spetsen högre och
nedböjd till en skarp hake samt utan tand i kanten;
näbbroten omgifves af framåt riktade borstknippen,
som betäcka vaxhuden; hufvudet är klädt med korta,
dun- och borstartade, halsen deremot af stora
fjädrar; benen äro korta och jämförelsevis svaga,
med starka, föga krökta klor. Ögonen förete den
egendomligheten att icke blott regnbågshinnan, utan
äfven senhinnan är bar; den senare bildar en bred,
uppsvälld ring, hvilken höjer sig rundt omkring öfver
regnbågshinnans kant och är praktfullt färgad. Till
denna familj hör blott ett slägte, skägg-gamslägtet,
Gypaëtus, hvilket synes omfatta två arter; många
fogelkännare vilja dock antaga blott en. Lam-gamen
l. vanliga skägg-gamen, G. barbatus, blir ända till
1,15 m. lång, med en vingbredd af 2,67 m. Den gamla
fogeln är gulaktigt hvit på pannan, hjessan och
hufvudets sidor, vackert rostgul på bakhufvudet
och bakhalsen, ofvan svart, med hvitaktiga spolar
och ljusare spolinfattning, framåt med gulaktiga
spetsfläckar. Ving- och stjertpennorna äro svarta,
med hvita spolar. Hela undre kroppssidan är rostgul;
öfver bröstet sträcker sig en krans af hvitgula,
svartfläckiga fjädrar. Från näbbroten genom ögat
går ett svart streck. Ögonen äro silfverhvita, den
yttre ögonhuden mönjeröd, vaxhuden blåaktigt svart,
näbben horngrå, i spetsen svart och fötterna blygrå. I
södra Europa finnes lam-gamen på alla berg från och
med Pyrenéerna i vester till Kaukasus i öster, och i
Asien förekommer han på alla högre berg. Hvarje par
bebor ett område af flere qvadratmils utsträckning,
hvilket dagligen genomflyges af båda makarna med en
viss regelbundenhet. Blir den ena dervid varse något
byte, som synes tillräckligt lönande, sänkjer den
sig ned mot detsamma, och den andre maken skyndar då
till. Lam-gamens föda utgöres af as, ben och lefvande
djur; märgben älskvar han mycket och slår sönder
sådana genom att flyga högt upp i luften
med dem och låta dem falla ned mot en sten eller
klippa. Lamgamen bygger ett stort bo af grenar
samt kläder det inuti med bastremsor, nöt- och
hästhår; honan lägger i allmänhet ett (sällan
två) ägg, hvilket eger en ansenlig storlek,
C. R. S.
Gypogeranini l. Ormfalkarna, zool., bilda en särskild
underfamilj bland falkarna. Vingarna räcka icke utom
midten af stjerten, hvars båda mellersta pennor äro
mycket förlängda; näbben saknar tand bakom öfverkäkens
spets; tarserna äro ovanligt långa; hufvudet är
tämligen litet, bredt och på hjessan något plattadt;
halsen är jämförelsevis lång och smal; näbben är
kortare än hufvudet, tjock, stark, böjd nästan
från roten och kullrig åt sidorna, men hoptryckt i
spetsen; tårna äro korta och väpnade med föga krökta,
trubbiga, men starka klor. – Hit hör ormfalken,
trangamen l. sekreteraren, Gypogeranus serpentarius,
som blir 1,25 m. lång. I nacken har han en tofs af
sex par fjädrar, hvilka kunna uppresas. Tyglarna
och ögontrakten sakna fjädrar. Färgen är ofvan
ljust askgrå, med brunaktig anstrykning, under
ljusgrå och svart. Hjessan, nacken, fjäderbusken och
vingarna äro svarta. De mellersta stjertpennorna äro
vid roten gulhvita, på midten gråbruna, längre ut
svarta och i spetsen hvita; de öfriga stjertpennorna
äro vid roten hvita, derefter gråbruna, med svarta
tvärband i inre fanet, vidare svarta och i spetsen
hvita. Ormfalken är utbredd öfver Afrikas södra och
mellersta delar ända upp till 16° n. br. Han undviker
skogar och berg samt vistas i öppna trakter, der han
jagar djur, som lefva på marken. Ingen annan roffogel
går så lätt som ormfalken, hvilken kan vandra mycket
långa sträckor och springa med stor hastighet. Mindre
gerna griper han till vingarna och måste taga ansats
för att kunna lyfta sig upp i luften. Han kan dock
flyga med lätthet; derunder plägar han sväfva med
orörliga vingar och bakåt sträckta ben, hvarigenom
han liknar en stork. Ormfalken lefver parvis och
förtär i synnerhet kräldjur, men försmår icke andra
ryggradsdjur eller insekter. Från äldsta tider är han
känd som utrotare af ormar, och han angriper utan
betänkande de farligaste sådana. Dervid använder
han vingarna såsom sköld eller anfallsvapen, hugger
med näbben, söker krossa sin fiendes hufvud och äter
slutligen upp honom. I Kaplandet tämjes denna fogel
ofta, emedan han dödar råttor och ormar; han vänjer
sig snart vid fjäderfäet och ofredar det icke, utan
stiftar i stället genom hugg af näbben fred mellan
stridslystna kämpar. Sekreterare har man kallat denna
fogel, emedan man med anledning af hans fjäderbuske
liknat honom vid en skrifvare, som stuckit sin penna
bakom örat. C. R. S.
Gyps l. Gåsgamslägtet, zool., ett till gamfoglarnas
afdelning (Vulturidae) bland roffoglarna hörande
slägte, som igenkännes på sin långsträckta,
jämförelsevis smala näbb, sina låga ben, hvilka
äro fjäderklädda långt ned, och framför allt genom
sin långa, gåslika hals, som är glest beklädd med
hvitaktiga, dunartade borst. Näsborrarna äro lodräta
och jämnlöpande med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
