Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Gustaf II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
haf, skulle Sverige kunna beskatta innanlandens
handel och dermed ersätta de materiella maktvilkor,
som brusto det inom dess egna gränser. Denna
s. k. östersjöpolitik var den ena af den store
konungens ledande politiska tankar. Den andra,
som äfven fick ett uttryck i det polska kriget, var
sträfvandet att bringa århundradets stora religiösa
frågor till lösning; ty detta krig återupptogs af
G. A. i samma anda, som Karl IX begynt det, såsom
en strid för protestantismen emot den allmänna
katolska reaktionen, ej blott som en strid med
Sigismund om Sveriges tron eller med Polen om
Östersjölandskapen. Det innesluter derför tillika
ett religiöst och ett verldshistoriskt moment. Ur det
polska kriget bryter också protestantismens räddare,
den verldshistoriske G. A., sin segerbana.
I Livland och om Livland rörde sig det polska krigets
första skede. Efter att 1617 hafva vunnit fast fot
genom eröfringen af Pernau, gick G. A. 1621 med
kärnan af den svenska hären öfver Östersjön. Då stod
striden om Livlands hufvudstad, det tyska Riga, som,
ehuru protestantiskt, höll fast vid det katolska
Polen, derför att det slappa polska adelsväldet
syntes mindre farligt för dess republikanska
sjelfständighet och dess handelsfriheter än den uppväxande
svenska militärmonarkien. Efter en månads belägring
inryckte han som segrare i staden. Rigas belägring, en
af den tidens märkligaste krigshändelser, fäste först
en allmännare uppmärksamhet vid G. A.; han visade
också der för första gången hela öfverlägsenheten
af sin krigskonst. Så glänsande emellertid 1621
års fälttåg varit, så ringa blef resultatet af det
följande årets, och en rad af vapenhvilor följde,
till dess konungen 1625 åter gick öfver Östersjön
och med eröfringen af Dorpt fullbordade Livlands
lösryckande från Polen. Segern vid Wallhof i Kurland
(Jan. 1626) var inseglet på Sveriges öfverlägsenhet
i dessa trakter. Dünaflodens mynning var nu i
dess hand liksom Nevas. Nästa mål, som vinkade,
var eröfringen af Weichsels mynningsland, det
vigtiga Preussen med Danzig, vid den tiden Östersjöns
förnämsta handelsstad. Lyckades denna, kunde Sveriges
östersjövälde betraktas som fast grundadt. Polen var
då liksom Ryssland utestängdt från detta haf, och
från Danzig kunde dess handel tullbeläggas liksom
Litavens och Rysslands från Riga och Narva. Under
fyra fälttåg, 1626-29, kämpade G. A. för att vinna
detta mål, på samma gång som han från den preussiska
krigsskådeplatsen uppmärksamt följde det trettioåriga
krigets utveckling, beredd till ett uppträdande,
när hans hjelp kräfdes, och i sjelfva verket redan
indirekt deltagande i detsamma derigenom att han
afledde Polens stridskrafter från Tyskland. Men
Preussens och Danzigs eröfring uppnådde G. A. lika
litet som Karl X Gustaf, när denne, en mansålder
senare, återupptog samma planer. Emellertid är det
preussiska kriget af största betydelse i G. A:s
historia; det var förspelet till de glänsande
fälttågen i Tyskland. G. A. stod i Preussen redan på
tysk mark, och när det rätta afgörande ögonblicket
till inblandning var inne, kunde denna derifrån med
lätthet verkställas.
Det första fälttåget, 1626, var utmärkt af stora
framgångar. Pillau (i det kurfurstliga Ostpreussen)
Elbing och Marienburg (i det polska Vestpreussen)
m. fl. städer (inalles 17) eröfrades; befolkningen,
uppfylld af protestantiska sympatier, kom med glädje
det svenska väldet till möte. Men synnerligen
vidsträckt derutöfver gingo aldrig de svenska
eröfringarna. Blott en gång, 1628, trängde en svensk
ströfkår öfver Preussens gräns in i det egentliga
Polen; just på sjelfva gränslinien vann H. Wrangel
1629 segern vid Gurzno, som emellertid blef utan
följder. Alla försök att med underhandling eller våld
vinna Danzig misslyckades, och derpå, mer än på de
polska härarnas uppträdande, strandade G. A:s försök
att eröfra det vigtiga Weichsellandet. Kejserliga
hjelptrupper kommo också, 1627 och 1629, till Polens
bistånd (året 1629 en hel afdelning af Wallensteins
här under befäl af den från Stralsunds belägring
bortdragande fältmarskalken von Arnim). Å sin
sida hade G. A. sändt hjelptrupper till Stralsunds
undsättning under dess kamp mot Wallenstein. Från
bägge sidor voro således steg tagna, genom hvilka
det preussiska kriget skulle komma att öfvergå i det
trettioåriga. När stilleståndet i Altmark (1629)
ändtligen gaf G. A. fria händer, följde liksom af
sig sjelf hans uppträdande i Tyskland. Allt det
föregående i hans historia synes derefter blott som
en förberedelse till detta.
Sålunda visar G. A:s regering en kedja af krig,
alltifrån hans uppstigande på tronen ända till dess
han 1630 försvinner från fäderneslandet till den
krigsskådeplats, från hvilken han aldrig mer skulle
återvända dit. Har han sökt dessa krig? Har han,
drifven af ärelystnad och stridslust, fört dem för
krigets egen skull? Det finnes historieskrifvare,
som tendensmässigt velat gifva denna färg åt
sakerna, och som derefter bedömt G. A. Sjelf har
han emellertid upprepade gånger uttalat sig härom,
och det på det otvetydigaste sätt. För honom stod,
som han en gång sade, såsom högsta mål "den lyckan
och äran att fäderneslandet genom honom måtte blifva
bragt ur det brusande och stormande krigets haf i
den önskliga fridens hamn." Kriget kallade han "en
rot till allt samhällsondt, ett syndastraff." Det
var de förhållandens makt, i hvilka han var ställd,
och öfver hvilka han ej var herre, som gjorde
kriget för honom till en nödvändighet; den tid,
i hvilken han lefde, kan man väl också säga, dref
honom till eröfringspolitik. Att denna emellertid
ej för G. A. var det väsentliga, visar klarast
Sveriges inre utveckling under hans regering. Denna
utveckling gifver midt under krigen täflan af ett
storartadt odlingsarbete på alla kulturlifvets
områden, visserligen, såsom alltid i Sveriges
historia, ett samarbete af konung och folk, men
på hvilket konungapersonligheten djupt trycker sin
stämpel; ingen svensk konung har tryckt den djupare än
G. A. Hvad som under den föregående tiden genom Gustaf
I och Karl IX hade blifvit grundlagdt kom genom
honom till afslutning. Lika mycket ingrep han sjelf
såsom skapande nytt: han var "en såningsman på den
framåtilande stridsvagnen."
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
