Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 2. Gustaf II Adolf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
faciet" (han skall sätta kronan på verket). Hans
uppfostran var den omsorgsfullaste. Det klemades
ej. Vid sex års ålder hade han redan gjort sin
första färd öfver Östersjön; midt i vintern återvände
han genom Finland och rundt om Bottniska viken. Han
fördes tidigt ut i det offentliga lifvet; från nionde
året sågs han bevista rådets öfverläggningar, från
det trettonde uträttade han redan sådana offentliga
uppdrag som underhandlingar med främmande sändebud,
och vid femton års ålder höll han å faderns vägnar
det första af sina trontal. Grunden var då också
lagd till hans militära utbildning under umgänge och
samtal med de krigsmän, som uppfyllde Karl IX:s hof,
framförallt de främmande officerare, som kommit till
Sverige att söka tjenst efter det spansk-nederländska
krigets slut, 1609. Sin bokliga bildning erhöll
han under ledning af Johan Skytte. Den hvilade på
klassisk grund och var ovanligt omfattande: ännu i
senare år hördes han med lätthet anföra ställen ur
latinska och grekiska auktorer. Språkkunskapen var i
synnerhet utvecklad. Det säges, att G. A. fullkomligt
beherskade 6 språk och förstod ytterligare 6. Tyska
var jämte svenska hans modersmål; han synes ständigt
hafva begagnat det med modern. Detta var ej utan
betydelse för honom, som skulle lika djupt ingripa i
Tysklands historia som i Sveriges och blifva en för
hela den germanska stammen representativ historisk
personlighet.
Vid 17 års ålder besteg G. A., i Dec. 1611, Sveriges
tron, efter en kort förmyndareregering och sedan
hans kusin hertig Johan af Östergötland, son till
Karl IX:s äldre broder Johan III, afsagt sig sina
tronanspråk. Han fann riket sänkt i förvirring
och brist, naturliga följder af de oupphörliga
inre hvälfningar och yttre krig, hvilka uppfyllt
den tid af tvänne mansåldrar, som förflutit efter
Gustaf I:s död. Tre utländska krig voro hans arf:
det eröfringskrig, som Karl IX genom Jakob de la
Gardie begynt i Ryssland, och de båda försvarskrigen
mot Danmark och Polen. Polens konung, den från
svenska tronen afsatte katolske Sigismund Vasa,
G. A:s syskonbarn, betraktade sig nämligen ännu
alltjämt såsom Sveriges legitime konung och
såg i G. A. blott en usurpator. Kristian IV af
Danmark hade 1611, uppfylld af unionens minnen,
begynt ett anfallskrig mot Sverige. Af dessa krig
innebar det med den närmaste grannen, Danmark,
den största faran. Detta krig var den hårda skola,
i hvilken G. A. praktiskt lärde kriget. Han var
trots sin ungdom hänvisad till sig sjelf; de
pröfvade fältherrar Sverige egde, Jakob de la Gardie och
Evert Horn, befunno sig med en del af dess krigsmakt
i det inre af Ryssland. Fäderneslandets glänsande
försvar i detta krig är derför att räkna som G. A:s
ungdomsbedrift. Fienden var honom vida öfverlägsen;
ur de tyska värfningsqvarteren, som stodo öppna för
Danmark, fylldes lätt luckorna i dess härar, medan
Sverige genom Kristian IV:s nyskapade, öfvermäktiga
flotta var afskuret från hvarje förbindelse med
utlandet. Men G. A. kallade det svenska folket till
vapen; han begagnade landets för ett guerrillakrig
utmärkta
naturförhållanden samt tröttade och uppref den
öfverlägsna angriparen. Vid utgången af 1612 års
fälttåg befann sig sålunda Kristian IV visserligen
herre öfver de båda fästningsnycklarna till Sverige,
Kalmar i öster och Elfsborg i vester, men hans
försök att öfverväldiga Jönköping, der G. A. i
hast skapat en centralställning för Sveriges
försvar, hade misslyckats. Konungens egen från
Elfsborg dit framryckta här måste i hast göra ett
tvunget återtåg. Den från Kalmar under Gert Rantzau
anryckande hären flyktade tillbaka för folkresningen,
halft tillintetgjord. Under dessa förhållanden slöts
freden i Knäred (d. 28 Jan. 1613). Svåraste vilkoret
för Sverige i denna fred, om hvilken G. A. yttrade
till ständerna 1613, att den blef sluten "såsom
drägligast var och mera olycka att undfly", var den
dryga Elfsborgslösen (se d. o.) om ej mindre än en
million riksdaler specie att erläggas inom 6 år,
en för tidens förhållanden oerhörd summa; innan den
blifvit till fullo erlagd, hade konungens eget
silfver måst vandra till myntet. Det hade visat
sig, att Sverige på denna ståndpunkt af den inre
kampen inom Skandinavien endast förmådde värja sin
dåvarande gräns mot Danmark-Norge; detta var ännu
allt. Utslaget i den stora striden om de naturliga
gränserna var det ej förbehållet G. A. att fälla. Men
han förberedde utslaget till sitt lands fördel genom
de eröfringar han under de följande krig, som upptogo
hans regering, gjorde i Ryssland, Polen och Tyskland
och genom den stora europeiska maktställning han
derigenom förvärfvade åt Sverige. Af dessa krig
fördes det ryska till slut omedelbart efter det
danska. Tsarrikets fullständiga utestängande från
Östersjön och förvärfvet af Ladogagränsen för Finland
voro dess resultat. För detta förvärf uppoffrade
G. A. lätt Vasadynastiens glänsande utsigt att med
hans broder Karl Filip, som redan i Novgorod (1611)
valts till tsar, bestiga Rysslands tron. Sveriges
intressen stodo hos honom högre än konungahusets. Väl
hade han ett flyktigt ögonblick hoppats att kunna
söndra Novgorod från Ryssland och förena det med
Sverige såsom lydstat; men en rad af fälttåg, af
hvilka han personligen utförde tvänne (1614 och 1615),
visade honom nödvändigheten för Sverige att nöja sig
med förvärfvet af Ingermanland och Keksholms län,
hvilka Ryssland afträdde genom freden i Stolbova
(1617). För den naturliga och nationella gräns Finland
än i dag besitter mot Ryssland har det sålunda att
tacka G. A. Hans blick var öppen för den fara, som
från Ryssland hotade den svenska monarkien; derför
sökte han utestänga det från Östersjön. Han trodde
sig i Stolbova-freden hafva förvärfvat en gräns, om
hvilken han kunde yttra, att han hoppades till Gud,
att det skulle blifva ryssen svårt "öfver den bäcken
att hoppa".
Det mål G. A. åsyftade med det polska kriget, som,
med afbrott af några vapenhvilor, uppfyllde 12 år af
hans regering, var otvifvelaktigt att på samma sätt
utestänga Polen från Östersjön och sålunda förvandla
det nordeuropeiska innanhafvet till en svensk
insjö. Innehafvare af alla de floders mynningar,
som utfalla i detta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
