Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldsmedskonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
period en nära öfverensstämmelse mellan
guldsmedskonstens alster och den samtida arkitekturen,
hvars hufvudformer, kolonner och rundbågar, ofta
återfinnas jämväl å tidens guld- och silfverarbeten,
liksom naturligtvis i ännu högre grad dess ornamentik,
med det konventionella löfverket och de gängse
djurmotiven. Det romanska tidehvarfvet är jämväl den
vesterländska gropemaljens blomstringstid. Bland
romanska guldsmedsarbeten i svenska samlingar må
jämte åtskilliga smycken nämnas altarframstycket
från Broddetorp i Vestergötland, relikskrin och
krucifix i Statens historiska museum. – Ännu
efter det gotikens former på arkitekturens område
fullständigt blifvit de herskande, bibehöllo guld-
och silfverarbetena den senromanska stilens, eller
den s. k. öfvergångsstilens, prydliga och värdiga
drag. Förmodligen ville tidens guldsmeder ej kassera
sina äldre stämplar och gjutformar, innan dessa
blifvit atnötta. Omkr. år 1300 hade dock gotiken
trängt fullständigt igenom med sitt rosverk, sina
korsblommor och sitt krusiga löfverk. Efter hand göra
sig här de rent arkitektoniska formerna alltmera
gällande, och i guld och silfver efterbildas hela
stenkonstruktioner: relikskrin, monstranser o. d. i
form af byggnader, med sträfpelare och sträfbågar,
spetsbågar och fialer, en uppfattning, hvarigenom
både tvång lägges på materialet och det plastiska
elementet lider afbräck. Det är under gotikens period,
som ett särskildt borgarestånd börjar uppkomma, och
jämväl guldsmederna, som nu ej längre tillhöra det
andliga ståndet, förena sig i slutna korporationer,
de s. k. ämbetena eller skråna. Bland guld- och
silfverarbeten i svenska samlingar från medeltidens
senare och sista del kunna jämte många kyrkliga kärl
och redskap: kalkar, monstranser och relikgömmor,
i Statens hist. museum, nämnas föremålen i det
s. k. Dunefyndet från Gotland, bestående af skålar,
fat, smycken m. m. i samma museum, det dyrbara
s. k. Motalasmycket, i samma museum, Engsöbägaren, en
bägare och en monstrans, tillhöriga grefve Douglas,
den förra med Trolle- och Gyllenstiernevapnen,
o. s. v.
Medeltidens guldsmedsverkstäder blefvo mångenstädes,
särskildt uti Italien, plantskolor för den högre
konsten och för den gryende renaissancen. Bland
den tidiga renaissancens konstnärer voro flere
från början sjelfva guldsmeder, eller hade de gått
i lära hos sådana. Så var fallet t. ex. med Lorenzo
Ghiberti, så med Ant. Pollaiuolo, så med Andrea
Verrocchio, Lionardo da Vincis lärare, och många
andra. Ur 1400-talets guldsmedskonst framgick äfven
kopparstickets i så många afseenden betydelsefulla
teknik, och dess uppfinning tillskrefs länge den
florentinske guldsmeden Tommaso da Finiguerra. Flere
af de äldsta kopparstickarna voro i sjelfva
verket guldsmeder. Under renaissancen lösgör sig
guldsmedskonsten från arkitekturens tvång och
upptager en från antiken härstammande ornering
af stiliserade växt- och djurformer, hvartill
kommer en flitig användning af menniskofiguren
som dekorationsmotiv. En stor omvexling råder i
materialets behandling, och utom
de ädla metallerna användas ädelstenar och
halfädelstenar, såsom agat, onyx, jaspis, lapis
lazuli och bergkristall, men derjämte elfenben,
snäckor (s. k. Nautiluspokaler), strutsägg,
kokosnötskal o. d. På den tekniska fulländningen
och materialets prakt lägges lika mycken vigt
som på totalformernas ädelhet samt dekorationens
fyndighet, elegans och rikedom. Denna period
är guldsmedskonstens blomstringstid. Den mest
framstående platsen intog till en början Italien,
och bland italienska guldsmeder har Benvenuto
Cellini (1500-71) vunnit verldsrykte. Många andra
utmärkta idkare af hans konst äro dock kända, ehuru
traditionen tillskrifvit honom ensam en stor del
af de mera anmärkningsvärda arbetena på den finare
metallindustriens område. En flödande uppfinning,
som sammansmälter hågkomsterna från en tidigare
konstperiod med omedelbara naturiakttagelser, en rik
anordning och ett gediget utförande känneteckna hans
verk, bland hvilka det berömda saltkaret i kejserliga
skattkammaren i Wien intager ett framstående rum. Den
Benvenuto Cellini tillskrifna Karl IX:s rustning i
Svenska lifrustkarnmaren är troligen ett något yngre
arbete. Möjligen är detsamma förhållandet med den
berömda Skoklosterskölden ("kejsar Karl V:s"), som
likaledes plägar tillskrifvas Cellini. – De italienska
guldsmederna, bland dem personligen Cellini, utöfvade
i början af 1500-talet ett starkt inflytande på den
franska guldsmedskonsten. Mot århundradets midt gjorde
sig dock en sjelfständig uppfattning gällande (Style
Henri II), karakteriserad bl. a. genom användandet
af vapenmärken, sammanbundna initialer (monogram)
och sinnebilder. Emalj nyttjades gerna, der som uti
Italien. Af betydelse för guldsmedskonsten voro äfven
dess intima beröring med den samtida skulpturen
och den inverkan, som utöfvades på den samma af
framstående mönstertecknare, sådana som Jacques
Androuet Ducerceau, Étienne Delaulne, Pierre Woëriot
samt senare J. Collaert, hvilkas teckningar medelst
kopparstickets hjelp mångfaldigades och spredos i
stort antal. Mot slutet af 1500-talet förlorade det
franska guldsmidet sin renaissancekarakter; formerna
blefvo tyngre, diamanter, perlor och ädelstenar
kommo allt mer i bruk, de finare arbetssätten,
såsom drifning, ciselering och emaljering trängdes
derigenom i bakgrunden, och det materiella värdet blef
en hufvudsak. – I spetsen för de konstnärer, hvilka
fruktbärande inverkade på den tyska konstslöjden
stod ingen ringare man än stormästaren Hans Holbein
d. y., af hvars hand man eger en mängd teckningar
till konstslöjdalster af flere slag, särskildt till
rikare guldsmedsarbeten. Bland de tyske konstnärerna
på 1500-talet egnade de s. k. småmästarna ("die
kleinmeister") både som tecknare och kopparstickare
en synnerlig omsorg åt mönsterkomposition och
inverkade sålunda på konstslöjden. Såsom de, hvilka
kraftigt bidrogo till utvecklingen af en egendomlig
tysk renaissancestil både på guldsmedskonstens,
träsnideriets och keramikens områden, må framhållas
H. Aldegrever, H. S. Beham, P. Flötner och Virgil
Solis utom många andra. Den berömdaste representanten
för det tyska
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
