Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guldsmedskonsten
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Genom bibeln och de grekiske författarna lemnas
åtskilliga upplysningar om guldsmedskonsten hos
de vestasiatiska folken i de för sin prakt kända
huvudstäderna Babylon, Ninive och Susa. Den judiska
nationalhelgedomen i Jerusalem var rikt smyckad
med dyrbara metallarbeten, såsom förbundsarken
och den sjuarmade ljusstaken. – Om de grekiska
guldsmedsarbetena sjunger redan Homeros, och prof
på ett urgammalt grekiskt guldsmide lemnas i de
af Schliemann vid det gamla Troja och i Mykene
gjorda fynden: kärl, smycken o. d. af en ännu ganska
primitiv karakter, med hufvudsakligen linieprydnader
och en enkel djurornamentik. – Från en historisk
tid härstammade de vidtberömda kolossala guld- och
elfenbensstoderna ("kryselefantiner"’) i Athen,
Olympia och på andra ställen. Dessa stöders nakna
delar voro utförda i elfenben; draperier, vapen och
prydnader deremot i drifvet och ciseleradt guld öfver
en stomme af trä. De funnos qvar ännu under 2:dra
årh. e. Kr., då de jämte en mängd andra i templen
under seklens lopp hopade skatter sågos af Pausanias,
den grekiske resanden. Namnen på många framstående
grekiska guldsmeder äro bevarade. De alster af
antik grekisk guldsmedskonst, som ännu finnas i
behåll, utgöras till större delen af graf-fynd
från Italien eller från Sydryssland, särskildt
halfön Krim, de gamles tauriska Chersonesos med
den blomstrande staden Pantikapaion. Större delen
utgöres naturligtvis af smycken; men äfven smärre
vaser o. d. anträffas. Föremålen utmärka sig genom
eleganta, väl afvägda former och en sinnrik, gratiös
ornering af figurer, bladverk o. d. Drifning och
ciselering samt filigran-teknik äro i rikt mått
använda. Större delen af dessa fynd förvaras i
Petersburg. – Den utomordentliga lyx, som under
kejsaretiden rådde i Rom och de större städerna
inom verldsriket, var naturligtvis gynnsam for
utvecklingen af guldsmedskonsten. Jämte åtskilliga
i Pompeji och Herculaneum funna skatter intager det
s. k. Hildesheims-fyndet en högst framstående plats
bland alstren af romersk eller öfver hufvud antik
konstskicklighet. Fyndet, en samling af dryckes-
och bordskärl från 1:sta eller 2:dra årh. e. Kr.,
förmodligen någon romersk fältherres servis,
gjordes 1866 i närheten af Hildesheim och förvaras
nu i Berlin. Samtliga till detsamma hörande föremål
utmärka sig genom ädla former och en rik ornering
med figurer, bacchiska attribut, såsom masker,
tyrser och djurskinn, samt stiliseradt löfverk, såsom
akantus, vinlöf, murgröna och lager. Efterbildningar
äro tagna på galvanisk väg, och finnas bl. a. i
Svenska slöjdföreningens museum i Stockholm. – Efter
det vestromerska rikets fall blef de östromerske
kejsarnas residens, Konstantinopel, under århundraden
ett hufvudsäte för konstnärlig och konstindustriel
verksamhet, och bysantinerna blefva sålunda den
europeiska medeltidens läromästare, på samma gång som
de stodo i en liflig vexelverkan med Österlandet. De
bysantinska arbetena bibehålla visserligen till en
stor del den klassiska konstens motiv, men dessa
stelna och liksom förtorka, på samma gång som kristna
symboler och
figurer komma i bruk. En stor vigt fästes vid sjelfva
materialets dyrbarhet och prakt, och åtskilliga
tekniska förfaringssätt, t. ex. ädelstensinfattningen,
niellerings- och emaljeringskonsten, nå en hög
utbildning. Prakten vid de bysantinske kejsarnas
hof och talet af der hopade skatter gränsa till
det sagolika. – Oaktadt de oroliga förhållandena
i Vesterlandet under senare delen af kristendomens
första årtusende saknas ingalunda spår till en här
och der ganska utvecklad konstslöjd. I Frankrike vann
den hel. Eligius, biskop i Noyon (d. 659), rykte både
som statsman, helgon och guldsmed. Han blef också
sedermera guldsmedernas skyddspatron, och arbeten
uppvisas ännu, som bära hans namn. Senare bildar
Karl den store (d. 814) utgångspunkten för en stegrad
lifaktighet jämväl på guldsmedskonstens område. Hans
krona jämte åtskilliga andra regalier finnas ännu
i behåll i Wien. Från de vestgotiska konungarna i
Spanien på 600-talet härstammar Guarrazar-fyndet,
11 hängande votivkronor jämte flere andra föremål
af rent guld, prydda med infattade ädelstenar och
upphöjda bilder, f. n. i Cluny-museet i Paris. I
de tunga formerna skönjes ej mycket af antikens
elegans. Såsom hängprydnader äro här använda
det romerska alfabetets med ädelstenar besatta
bokstafver. Bland bibehållna tyska föremål märkes
den kalk, som hertig Tassilo omkr. år 780 skänkte
klostret i Kremsmünster, ett arbete, i hvilket
den bysantiska karakteren tydligt framträder. En
synnerligen anmärkningsvärd plats intog under denna
aflägsna period Irland, der konstfärdiga guldsmeder
utförde smycken af allahanda slag jämte föremål
för kyrkligt bruk: kalkar, relikgömmor, kryckor till
biskopsstafvar, evangeliefodral o. d., alla prydda med
en egendomlig ornamentik af sammanflätade, vanligen
symmetriska band- och djurmotiv. I ett nära samband
med denna irländska konstslöjd står tvifvelsutan den,
som under den nordiska hednatidens sista skeden
blomstrade i åtskilliga delar af Skandinavien,
särskildt å Gotland, och hvars egendomliga band-
och djurmotiv (s. k. fornnordisk stil) i våra dagar
ofta nog efterbildas.
Under den romanska perioden
(ungefär 1000-1200) når guldsmedskonsten en hög
grad af blomstring, och sina förnämste utöfvare
finner hon bland klostrens innebyggare. Biskop
Bernward i Hildesheim (d. 1022) var en af dessa
andliga konstslöjdidkare, som inlade stor förtjenst
om såväl guldsmidets som i allmänhet metallarbetets
utveckling. Bronsdörrar, krucifix, ljusstakar och
ljuskronor tillskrifvas honom och hans skola. En annan
var munken Teofilus, som i sin afhandling "Diversarum
artium schedula" lemnade en intressant samling recept
och föreskrifter beträffande utöfningen af flere olika
slag af konstslöjd. De under den romanska perioden
utförda föremålen voro till en stor del afsedda för
kyrkligt bruk, såsom kalkar, reliqvarier, krucifix,
ljusstakar, bokpermar o. d., och många finnas ännu i
behåll i äldre kyrkors skattkammare. Ett praktstycke
är de heliga tre konungars skrin i Kölndômen, med
rika figurframställningar prydande en arkitektoniskt
ordnad stomme. Öfver hufvud råder under denna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
