Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guericke, Heinrich Ernst Ferdinand - Guéridon, Fr., litet rundt bord, med en fot - Guerillakrig. Se Guerrillakrig - Guérin, Gilles - Guérin, Jean Baptiste Paulin - Guérin, Pierre Narcisse - Guérin, Jules - Guérin-Méneville, Félix Edouard - Guernsey, den vestligaste och näst Jersey den största af Kanal-öarna l. Normandiska öarna - Guéroult, Adolphe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(1843; 3:dje uppl. 1867 under titeln
Neutestamentliche isagogik), Handbuch der
kirchengeschichte (1833; 9:de uppl. 1866-67; "Handbok
i kyrkohistorien", 1839-44), Allgemeine christliche
symbolik (1839; 3:dje uppl. 1861; "Allmän christlig
symbolik", 1847-48) och Lehrbuch der kristlichen
archäologie (1847; 2:dra uppl. 1859). 1840 började
han tillsammans med Rudelbach utgifva "Zeitschrift
für die lutherische theologie".
Guéridon [geridång], Fr. (af okändt ursprung), litet
rundt bord, med en fot, på hvilket sättas ljusstakar,
porsliner m. m.
Guerillakrig. Se Guerrillakrig.
Guérin [geräng]. 1. Gilles G., fransk bildhuggare,
f. 1606, d. 1678 såsom professor vid Målare-
och bildhuggare-akademien i Paris, prydde Louvre
och Versailles samt åtskilliga privatbyggnader och
kyrkor i och utom Paris med skulptur verk. I synnerhet
berömmas hans basrelief-porträtt. – 2. Jean Baptiste
Paulin G., fransk historiemålare, f. 1783, d. 1855,
gjorde sig känd genom en mängd historiemålningar:
Kain efter Abels mord (1812; Luxembourg), Odysseus
i strid med Poseidon (1824), Adam och Eva drifvas
ur paradiset (1827) m. fl., och framförallt genom
åtskilliga lyckade porträtt: Ludvig XVIII, Karl X
m. fl.
Guérin [geräng], Pierre Narcisse, baron, fransk
historiemålare, f. i Paris 1774, blef 1822 direktör
för den franska målareskolan i Rom och dog derstädes
1833. G. utgick ur Regnaults skola och förde ännu en
gång efter David den klassiska riktningen till en viss
höjd af anseende. Och dock hade han blifvit målare
utan egentlig inre kallelse. Hvad som förskaffade
honom framgång var dels hans skicklighet att genom en
väl beräknad, effektfull handling slå an på åskådaren,
dels och i synnerhet hans val af ämnen, som gerna
häntydde på tidsförhållandena och kommo den allmänna
stämningen till mötes. Så framställde han 1799 en
Marcus Sextus (ej historisk, utan fingerad person),
som återkommer ur landsflykt och finner sin maka
död, ett ämne, hvari den hänförda samtiden såg en
erinran om de efter skräckväldets slut återvändande
emigranterna. Ehuru uttrycket i bilden är slående,
är dock utförandet kallt och slickadt, men sådant
var tiden till behag. Samma bifall skördade äfven
Hippolytus och Phaedra (1802), hvilken tafla,
likasom den följande, Andromache och Pyrrhus
(1808), utmärkte sig att genom ett efter den
smak, som beherskade den tidens franska publik,
lämpadt försök att sammansmälta antik skulpturstil
med den franska scenens uttryckssätt och åtbördsspråk,
en sammansmältning, som nu med allt skäl förefaller
konstlad och sökt. Ännu mera gick G. ut på starkt
utpräglad teatralisk effekt i sina följande arbeten,
såsom Aeneas och Dido (1813) samt Klytemnestra på
väg att mörda Agamemnon (1817), hvilka taflor likasom
de förutnämnda tillhöra museet i Louvre. Genom dessa
arbeten höll G. sig uppe i samtidens gunst, sedan
de stora klassiske konstnärerna stigit ned från sin
höjdpunkt och de nya romantiska förmågorna ännu ej
framträdt. Men
med hans sista ansträngningar hade den klassiska
konsten lefvat ut sitt lif. Sjelfva det konventionella
och naturvidriga i stil och framställning befordrade
den nya konstens uppkomst inom G:s egen skola. Ur hans
atelier utgingo nämligen Géricault, Delacroix och Ary
Scheffer, hvilka grundlade den romantiska konsten,
C. R. N.
Guérin [geräng], Jules, fransk läkare, f. 1801,
blef 1826 medicine doktor och öfvertog 1828
ledningen af "Gazette de santé" (senare kallad
"Gazette médicale de Paris"). 1839 upprättade han i
Paris ett ortopediskt institut, sedan han 1837 af
vetenskapsakademien derstädes erhållit det stora
kirurgiska priset för ett arbete öfver ortopediens
principer och metoder. Detta arbete, som i manuskript
utgjorde 16 foliovolymer med 100 tabeller och 400
planscher, har icke blifvit offentliggjordt i sin
helhet, utan blott i utdrag publiceradt i Medicinska
akademiens skrifter. G. har utöfvat ett stort
inflytande på den nyare ortopedien.
Guérin-Méneville [geräng-menövill], Félix Édouard,
fransk zoolog, f. 1799, d. 1874, gjorde sig ett
namn genom flere värdefulla arbeten. Med stor ifver
vinnlade han sig om odlingen af silkesmaskar och
utvecklade på detta område stora förtjenster. Utom en
mängd smärre uppsatser utgaf han en praktfull atlas
till Cuviers "Règne animal", Iconographie du, règne
animal (1830-44), innehållande 450 planscher, Genera
des insectes (1835; tillsammans med Percheron),
Species des animaux articulés (1843) och Guide de
l’éleveur de vers à soie (1856). 1831-44 redigerade
han "Magazin de zoologie, d’anatomie comparée et
de paléonthologie."
Guernsey [gernsi], den vestligaste och näst
Jersey den största af Kanal-öarna l. Normandiska
öarna. Arealen 63 qvkm. Omkr. 30,600 innev. Ön
har triangulär form, med högland sydkust, som mot
n. öfvergår till slättland. Omkr. 2/3 af ön äro
uppodlade. Hufvudprodukter äro trädgårdsalster och
granit. Hufvudstad är S:t Peter Port, på östra kusten,
med omkr. 16,000 innev.
Guéroult [gerou], Adolphe, fransk publicist, f. 1810,
utnämndes 1842 till fransk konsul i Mazatlan (Mejico)
och fick 1847 samma slags befattning i Jassy. 1848
afsattes han af den provisoriska regeringen och
återvände till Paris, der han såsom försvarare af den
demokratisk-sociala revolutionen skref en mängd
artiklar i "Le crédit" och "La république". Efter
statsstrecket 1851 författade han uppsatser i
"L’industrie", blef 1857 hufvudredaktör för "La
presse" och grundade 1859 dagbladet "L’opinion
nationale", ett organ för den genom prins Napoleon
inspirerade imperialistiska demokratien. 1863 invaldes
han i lagstiftande församlingen, der han tillhörde
den demokratiska och anti-klerikala oppositionen,
men vid nyvalet 1869 föll han igenom, såsom misstänkt
för att af egennytta understödja kejsarens tyska
politik. Efter kejsaredömets störtande uppträdde han
för den moderata republiken, och under kommunen 1871
blef han dömd till döden för sin protest
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
