Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gudstjenst kallas i vidsträcktaste bemärkelse allt, hvad en menniska gör enligt Guds vilja och till hans ära - Gudstjensttecken, sjöv. en hvit standert med rödt kors - Gudsvänner kallade sig ett hemligt brödraskap af lekmän och andlige - Gudsö, by i sydöstra delen af Nörrejylland (Danmark) - Gudunge, namn på gamla hannen af ejdern - Guebrer. Se Parser - Guébriant, Jean Baptiste Budes de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
den kristna gudstjänsten, utan till och med
förnekade behofvet af allt slags religion. Samtidigt
måste äfven i Tyskland, under neologiens eller
"upplysningens" tider, kulten rätta sig efter de
gängse åsigterna. Predikan rörde sig omkring det
"nyttiga" (man kunde från predikstolen få höra
föredrag om potatesodling, kokoppor o. d.),
de gamla bönerna och formulären urvattnades,
psalmerna omarbetades och beröfvades både kristligt
innehåll och poetisk lyftning. Reaktionen i
dessa hänseenden inträdde i jämnbredd med den
politiska restaurationen. I Frankrike hade redan
direktorialregeringen medgifvit utöfvandet af kristen
gudstjenst, och Napoleon I återställde i det hela
den förra kyrkliga ordningen. I Tyskland inträdde i
synnerhet efter 1817, med anledning af Klaus Harms’
kraftiga uppträdande, ett återvändande både till
luthersk bekännelse och till luthersk gudstjenst.
Den svenska kyrkan har i allmänhet med stor trohet
behållit grunddragen af den gudstjenstordning hon
redan under reformationstidehvarfvet erhöll. Denna
anordning skedde först genom den af Olaus Petri
1531 utgifna Svenska mässan, hvilken var uppgjord
i närmaste öfverensstämmelse med Luthers "Formula
missae". De följande kyrkohandböckerna af 1614
och 1693 utgöra en fortsatt konsekvent utveckling
deraf i sant luthersk ande, blott med tillerkännande
af ännu större vigt åt predikan. Den nu gällande
kyrkohandboken af år 1811 har äfven, ehuru tillkommen
under en tid, då rationalismen var rådande inom den
evangeliska kristenheten, i allmänhet med stor pietet
bevarat det äkta lutherska till både innehåll och
form. (Se vidare Liturgi).
Jämte den söndagliga hufvudgudstjensten, hos oss
kallad högmässa, äro äfven att märka åtskilliga
bigudstjenster, hvilka dock delvis nu kommit ur
bruk. Bland dem må följande nämnas: den dagliga
matutinen l. morgongudstjensten och den dagliga
vespern l. aftongudstjensten, hvilka i synnerhet
på lördagsaftonen (biktvespern) samt på söndagens
morgon och afton (ottesång och aftonsång) fingo större
betydelse; veckopredikningar, hvilka på åtskilliga
orter hållits hvarje dag, på andra onsdag och fredag
eller åtminstone sistnämnda dag; katekesgudstjenster,
passionspredikningar, bibelförklaringar, skriftermål
och särskilda nattvardsgudstjenster; vidare
åtskilliga kasualgudstjenster, såsom på glädje-
och klagodagar, kyrkliga festdagar o. s. v.
E. J. Ö.
Gudstjensttecken, sjöv, en hvit standert med
rödt kors, som å svenska örlogsfartyg hissas på
"krysstoppen" för att gifva tillkänna att gudstjenst
förrättas ombord. O. E. G. N.
Gudsvänner (T. gottesfreunde) kallade sig, på grund af
Joh. ev. 15: 15 ("vänner hafver jag kallat eder"),
ett hemligt brödraskap af lekmän och andlige,
som under 1300- och 1400-talet utbredde sig från
Basel öfver Schweiz, Tyskland, Frankrike, Ungern och
Italien. Stiftaren af detta sällskap var "den store
gudsvännen i Oberland", oriktigt identifierad med
kättaren Nikolaus af Basel. "Gudsvännen", hvars namn
är okändt, var född i Basel 1317, hade efter
sin fader ärft en stor förmögenhet och förde en tid
ett kringirrande, äfventyrliga lif, tills han genom
en gudomlig uppenbarelse (omkr. 1343) förmåddes att
afsäga sig verlden och uteslutande egna sig åt Guds
tjenst. Inom kort sökte han vinna anhängare för sin
mystiska riktning, företog 1350 en missionsresa till
Ungern samt beslöt derefter att bilda ett hemligt
förbund af gudsvänner. Öfver gudsvännernas sträfvanden
hvilar väl ett djupt dunkel, men så mycket synes dock
klart, att de voro mystici, samt att de sökte komma
i omedelbar gemenskap med Gud och vinna ett rikare
meddelande af den guddomliga nåden än det, som den
förverldsligade kyrkan kunde skänka. Sjelf bosatte sig
"Gudsvännen" med fyra troende män – två riddare,
en domherre och en omvänd jude – 1374 på ett berg
i Schweiz, sannolikt Brüdern-alp vid Schimberg i
Entlebuch, der ännu ett åt Guds moder helgadt kapell
qvarstår. Derifrån upprätthöll han genom hemliga
budskickningar förbindelsen med sina på andra håll
bosatte anhängare. 1377 besökte han påfven Gregorius
XI i Rom, och följande året, efter den stora schismens
utbrott inom den katolska kyrkan, sammankallade han
flere gudsvänner till öfverläggning. 1380 voro 13
gudsvänner samlade. Från denna tid lefde "Gudsvännen"
i fullständig afskildhet från verlden, afvaktande
döden; ännu 1419 l. 1420 lefde han. Man har af hans
hand flere större skrifter och bref.
Gudsö, by i sydöstra delen af Nörrejylland (Danmark),
vid Koldingfjordens norra strand samt vid landsvägen
mellan Kolding och Fredericia. Den 7 Maj 1849
egde der en sammandrabbning rum mellan danskarna
och schleswig-holsteinarna, hvilka senare efter
nio timmars strid kastade den danska hufvudstyrkan
under general Bülow tillbaka mot Fredericia och
tvungo general Ryes brigad att draga sig längre upp
mot norr, hvarigenom förbindelsen mellan dessa bägge
afdelningar bröts. E. Ebg.
Gudunge, namn på gamla hannen af ejdern.
Guebrer. Se Parser.
Guébriant [gebriang], Jean Baptiste Budes de, grefve,
fransk marskalk, f. 1602, gjorde sig första gången
bemärkt, då han 1635 förde förstärkning till hertig
Bernhard af Weimar, som belägrade Breisach. Han
qvarstannade derefter hos hertigen och förmådde
efter dennes död, 1639, hans trupper att inträda
i fransk tjenst. G. öfvertog befälet öfver dessa
i slutet af 1640 och skulle stöta till Banér
före öfverfallet af Regensburg. Då detta företag
misslyckades, drog han sig till norra Tyskland,
der han besegrade de kejserlige vid Wolfenbüttel,
d. 19 (29) Juni 1641. Den 17 (27) Jan. 1642 slog
han åter de kejserlige vid Kempen och intog en stor
del af ärkestiftet Köln samt hertigdömet Jülich. I
Dec. s. å. hade han en sammankomst med Torstensson
vid Buttstädt, hvarvid beslöts, att han skulle rycka
mot Heilbronn. Han lyckades dock icke i detta företag,
utan måste i Febr. 1643 draga sig tillbaka öfver Rhen
till nedre Elsass. I Nov. s. å. gick han å nyo öfver
Rhen och tog staden Rottweil, men dog af sina vid
detta tillfälle erhållna sår d. 14 (24) Nov., samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
