Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gudstjenst kallas i vidsträcktaste bemärkelse allt, hvad en menniska gör enligt Guds vilja och till hans ära
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Den lutherska kyrkan håller medelvägen och
vill genom gudstjensten såväl ära Gud, dock
utan att deruti inlägga något förtjenstfullt å
menniskans sida, som ock uppbygga sig sjelf genom
att emottaga Guds nådegåfvor; hon lägger, åtminstone
i sin hufvudgudstjenst, den s. k. högmässan, lika
mycken vigt på det liturgiska elementet som på det
didaktiska.
Om ock för gudstjenstens anordning inga detaljerade,
för alla förhållanden gällande regler kunna gifvas,
finnas dock åtskilliga allmänna grundsatser, hvilka
vid denna anordning måste göras gällande. De förnämsta
af dessa äro grundsatserna af sanning, skönhet och
gemensamhet. Gudstjenstens objektiva sanning består
deruti att hon till innehåll och form öfverensstämmer
med den gudomliga uppenbarelsen, hvilkens högsta
norm är den heliga skrift; den subjektiva deruti att
den gudstjenstfirande framträder inför Gud med ett
uppriktigt sinne, utan skrymteri. Till gudstjenstens
skönhet höra hennes ordning och högtidlighet. Den
förra gör sig gällande dels så, att vid gudstjensten
"allting må skickligen och ordentligen tillgå"
(1 Kor. 14: 40), dels så, att gudstjensten bör vara
psykologiskt riktigt anordnad. Det naturliga dervid
är att gudstjensten gifver uttryck åt församlingens
stämning först af bättring, derpå af tro, vidare af
kärlek och helgelse, tillbedjan och lof, hvilket allt
når sin höjdpunkt i den heliga nattvardens firande
(gudstjenstens heligaste akt), slutligen att det hela
beseglas med välsignelsen. Högtidligheten framträder i
den kristliga gudstjensten på ett hennes höga innehåll
värdigt sätt. Gudstjensten står i ett nära samband
med konsten: båda sträfva att åt ett andligt innehåll
gifva ett motsvarande framträdande i det yttre;
också tager gudstjensten både poesi, musik och de
bildande konsterna i sin tjenst och låter dem befordra
sina heliga ändamål. Hon genomtränger och helgar
både tiden och rummet. Hvad slutligen gemensamheten
angår, är det klart, att gudstjensten måste ega denna
karakter, då i henne det handlande subjektet är den
kristna församlingen. Det är derför otillbörligt,
att presten ensam eller i förening med några få
utför de kultuella handlingarna; hela församlingen
bör genom psalmsång, responsorier o. s. v. aktivt
deltaga deruti. Enskilda uppbyggelsesammankomster,
husandakt o. d. kunna betraktas såsom afbildningar i
smått af den offentliga församlingsgudstjensten. –
Den kristliga gudstjensten, riktigt anordnad efter
dessa grundsatser och rätt utförd i anda och sanning,
är af den mest ideala karakter, "menniskoandens
högsta handling", såsom Hegel uttrycker sig; den
skänker den högsta hvila, den renaste njutning och
låter menniskan få en försmak af den himmelska
verldens lif.
Den kristliga gudstjensten anslöt sig i början till
den judiska tempel- och synagogkulten och bestod
af bibelläsning, predikan, hvilken utgjordes af
ett enkelt förmaningstal med anslutning till den
förelästa bibeltexten, vidare bön, kärleksmåltid och
nattvard. (Jfr Ap. G. 2: 42). I senare hälften af
2:dra årh. började man skilja mellan katekumenernas
gudstjenst (missa
catechumenorum), som bestod af sång, syndabekännelse,
bibelläsning och predikan, och vid hvilken äfven
odöpta fingo vara närvarande, samt de trognas
gudstjenst (missa fidelium), hvilken bevistades endast
af församlingens medlemmar och utgjordes af böner,
nattvardsgång, lofsånger och välsignelsen. Redan
i 3:dje årh. började gudstjensten förfalla
i lagisk-katolsk anda, ett förfall, som sedan
fortgick under de följande århundradena, framförallt
genom den uppkommande mässoffer-teorien. Helgon-,
bild- och relikdyrkan började taga öfverhanden,
och församlingens aktiva deltagande i gudstjensten
inskränktes allt mera. Ofta kunde församlingen icke
ens förstå gudstjensten, emedan denna hölls på ett för
folket obegripligt språk (latin), predikan blef oftast
alldeles åsidosatt, hvaremot ceremonierna blefvo allt
talrikare och praktfullare, och ett blott yttre och
mekaniskt utförande af de gudstjenstliga handlingarna
ansågs vara en förtjenstfull och Gud behaglig
gerning. I denna anda utvecklades gudstjensten i
österlandet, hufvudsakligen genom de liturgier,
som blifvit uppkallade efter Basilius den store och
Chrysostomos (men dock icke äro af dem författade),
i vesterlandet af påfvarna Leo den store, Gelasius
och framförallt Gregorius den store. Den prägel
gudstjensten derigenom fick har hon sedan alltjämt
behållit inom de båda katolska kyrkorna. Luther,
hvilken icke så mycket ville skapa ett helt och
hållet nytt kyrkoskick, utan fast mer rensa det
bestående gamla från falska, oevangeliska tillsatser,
gaf genom sin gudstjenstordning (Formula missae) af
år 1523 och Tyska mässan af år 1526 åt den lutherska
kulten de fasta grunddrag, hvilka hon sedermera i allt
väsentligt bibehållit. De semipelagianska elementen
i gudstjensten aflägsnades, det sakramentala, Guds
gåfva till menniskan, kom till sin rätt, predikan
fick en vida större vigt och betydelse samt hölls
alltid på folkspråket, församlingen fick aktivt
deltaga i gudstjensten, och det blott mekaniska
utförandet förkastades såsom helt och hållet
värdelöst. Den reformerta kyrkans grundläggare, i
synnerhet Zwingli, skilde sig derifrån förnämligast
genom sitt ringaktande af nådemedlen, hvarigenom
gudstjenstens sakramentala kraft förringas. I afseende
på de gudstjenstliga bruken följer denna kyrka (dock
med undantag af den anglikanska) den grundsats att
inga sådana böra finnas, som icke äro uttryckligen
anbefallda eller åtminstone tillåtna i den heliga
skrift, hvarför ock kulten i allmänhet är återförd
till apostolisk enkelhet, då deremot Luther gerna
behöll sådana bruk, som icke stredo mot skriftens
anda. I 17:de årh., ortodoxismens tidehvarf,
rådde i allmänhet inom den lutherska kyrkan ett
ensidigt och stelt fasthållande af de fäderneärfda
gudstjenstformerna. Detta framkallade en motsatt
ytterlighet i pietismen, hvilken föraktade och på ett
godtyckligt sätt upplöste dessa former. Söndringen
mellan dessa tvänne riktningar beredde jordmånen för
rationalismens utsäde, hvilket i synnerhet uppväxte
och bar frukt under 18:de årh. Kristendomsförnekelsen
gick i Frankrike under revolutionen så långt, att
man uttryckligen icke blott afskaffade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
