Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Guarana, Pasta guarana, farmak., kallas en till utseendet chokoladliknande fast sammanknådning af de krossade fröna till Paullina sorbilis Mart. - Guarini l. Tupí, gemensam benämning på en stor mängd med hvarandra nära befryndade syd-amerikanska stammar - Guaranin. Se Guarana och Koffein - Guarauno (Guaraon, Warrau), syd-amerikansk, i Orinoco-deltat bosatt folkstam - Guarayos (Guarajuz), syd-amerikansk folkstam - Guardafui. Se Gardafui - Guardian (Ital. guardiano, väktare, Sp. guardian, Port. guardião), föreståndare l. pater superior i franciskan- eller kapucinkloster - Guarini, Giovanni Battista
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och i Amazon-flodens område begagnat guarana till
en lifvan de och närande dryck, jämförlig med
chokolad eller kaffe. Till Europa kommer guarana
såsom klumpar eller massor af obestämd form, ofta
småknöliga på den ljusare eller mörkare bruna ytan
och inuti ofta visande småstycken af de svarta
skalen på paullinia-fröna. Renad guarana säljes ofta
i form af stänger, hvilka hafva en rent brun färg och
ett likartadt inre. Drogen innehåller en alkaloid,
som är kemiskt identisk med koffeïn, men kallades,
då den först upptäcktes, guaranin. Guaranapulver
är ett förträffligt lugnande medel mot neuralgier,
såsom s. k. nervös hufvudvärk (migrän) o. s. v.,
säkerligen emedan det innehåller koffeïn (guaranin). I
Brasilien nyttjas guarana i febrar, rubbningar af
digestionen, bleksot o. s. v. O. T. S.
guarani l. Tupí,
gemensam benämning på en stor mängd med hvarandra
nära befryndade syd-amerikanska stammar, hvilka äro
utbredda öfver östra Brasilien, Paraguay, Uruguay och
Argentina. Dessa stammar tillhöra egentligen tvänne
hufvudafdelningar, tupí och guarani. men då deras
språk äro endast dialektiskt olika, nyttjas än det
ena, än det andra namnet som etnografisk benämning
såväl på hela stammen som på dess språk. Som kärnan af
tupí-folken, hvilka utgöra stammens nordligare gren,
betraktas tupiambas, bosatta hufvudsakligen mellan
floderna Itapicuru och Tocantins (Rio Pará). Öfriga
tupí-stammar äro apiaca och cabahyba, vid Tapajoz’
öfre lopp och källfloder, petiuares (petiguares),
vid Parahybas nedre lopp, tupinaquini,
i det inre af prov. Pernambuco, tupinambazas och
tamoyas,i prov. Bahia, samt tupiniquims, kring Rio de
Janeiro. Guarani-afdelningen är utbredd från trakten
af Buenos Ayres öfver Argentina, södra Paraguay
och de brasilianska prov. Rio Grande do Sul och
Paraná upp till Asuncion och Paranás biflod Iguazu;
norr om denna gräns förekomma guarani mera spridda
och blandade dels med tupí, dels med främmande
stammar (företrädesvis guayacuru) ända upp till
Guyana. Till guarani höra följande hufvudstammar:
timbú, caracará och mbegua, utmed Paraná, mellan
Buenos Ayres och Santa Fé, carijos (gariões),
vid Paraguay upp till Asuncion, arachanes. på
bägge sidor om Uruguays nedre och mellersta lopp,
guayanas, bates, chovas och chovaras, vid nämnda
flods öfre lopp, muños och chiquis, norr om dem
upp mot Iguazu, itatines och gualaches, mellan
Paraguay och Paraná, chiriguaná (chirihuano),
chaneses, sirionos, guarayos och guanos, v. om
Paraguays öfre lopp. – Guarani-folken äro i
allmänhet ljusbruna, axelbreda och klumpigt byggda
samt uppnå sällan 1,5 m. längd. Ansigtet är rundt,
ögonen små och ofta sneda, håret långt, svart och
mycket sällan krusigt, pannan smal och föga hvälfd,
ansigtsvinkeln omkring 65°, högst 75°. Retzius förde
dem till dolichocephalae prognatae, F. Müller till de
"straff-schlicht-haarige" raserna. Deras språk har af
jesuit-missionärer (Anchieta o. a.) bearbetats och
kallats det allmänna brasilianska språket (lingoa
geral). Det har sedermera spridts
till andra stammar och utgör nu jämte portugisiskan
och spanskan det allmännaste i östra Syd-Amerika. –
Namnet tupí sammanhänger tydligen med det inhemska
ordet tupá, åska, och med den af dem såsom högsta
väsende dyrkade tupán, åskans gud. Guarani lär
betyda "krigare", enligt andra "östlig". De äldsta
beskrifningarna af guaranifolken skildra dem som
tappra och krigiska, men i nyaste tider hafva de, i
motsats mot kariberna, visat sig godmodiga, mottagliga
för missionärernas arbeten och villigt underkastande
sig de hvita. Redan vid spaniorernas inträngande egde
flere bland dem ett ordnadt åkerbruk och tama husdjur
samt väfde sjelfva sina hvita tyger. Jfr d’Orbigny,
"L’homme américain de l’Amérique meridionale" (1839),
Waitz, "Anthropologie der naturvölker", T. 3 (1862),
K. F. von Martius, "Beiträge zur ethnographie
und sprachenkunde Amerikas" (1867) och Platzmann,
"Grammatik der brasilianischen sprache" (1874).
H. A.
Guaranin. Se Guarana och Koffein.
Guarauno (Guaraon, Warrau), syd-ameri-kansk, i
Orinoco-deltat bosatt folkstam, hvilken Humboldt
räknade till den stora karibiska stammen, men
Schomburgk, som kallar den Warrau, bestämdt skilde
från denna. Den senare trodde sig återfinna G:s
språk bland stammarna vid Amazonflodens mynning.
H. A.
Guarayos (Guarajuz), syd-amerikansk folkstam,
bosatt i skogarna mellan Bolivias bägge provinser
Moxos och Chiquitos. G. höra till guaranifolken.
H. A.
Guardafui. Se Gardafui.
Guardian (Ital. guardiano, väktare, Sp. guardian,
Port. guardião), föreståndare l. pater superi or i
franciskan- eller kapucinkloster; den som, under en
tillfällig vakans, utöfvar den andliga jurisdiktionen
i ett engelskt stift; underofficer vid spanska och
portugisiska flottorna; slafuppsyningsman i Turkiet.
Guarini, Giovanni Battista, italiensk skald,
född i Ferrara 1537, blef helt ung professor i
literaturhistoria vid sin födelsestads universitet
samt skaffade sig ett namn som skald, men togs
snart af Ferraras hertig, Alfons II, i anspråk
för diplomatiska värf samt färdades under åren
1567-82 såsom gesandt från hof till hof. Han drog
sig derefter tillbaka till ett af sina landtgods i
afsigt att öfvergifva både poesien och diplomatien,
men återtog snart bägge. Då Tassos bekanta herdedikt
"Aminta" utkommit och vunnit en glänsande framgång,
kände G. en oemotståndlig lust att öfverglänsa denna
dikts författare och skref herdedramat Il pastor fido
– öfvers. på svenska af Gunno Eurelius (Dahlstjerna)
–, en "tragi-komedi", som första gången uppfördes
1585 i Turin, vid Karl Emanuels af Savojen bröllop med
infantinnan Katarina af Österrike, men trycktes först
1590. Förgäfves söker G. der genom glänsande prakt
i formen och sinnrik sammanställning af episoderna
öfverträffa Tassos mästerverk. Hans "trogne herde",
af samtiden mottagen med förtjusning och länge en
förebild för idyller af samma art, är tvärtom en bland
de första exponenterna för den förfallets period,
som efter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
