Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönlandshvalen - Grönlandssjälen - Grönlingslägtet - Grönlund, Jonas Ulrik - Grönsaker
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvarje ton; späcket betalas med 54-72 kr. för
ett tusen kg. Då en 18 m. lång hval, som väger
70,000 kg., lemnar ungefär 30,000 kg. späck,
hvaraf erhållas 24,000 kg. tran, samt inemot 1,600
kg. "fiskben", finner man lätt, huru inbringande
fångsten af grönlandshvalar kan vara. Köttet
är groft, men ätbart; af européer fortäres det
dock icke, deremot gerna af högnordiska folk.
C. R. S.
Grönlandssjälen, Phoca groenlandica, zool., en
till fjärdsjäl-slägtet (Phoca) bland själdjuren
hörande art, som ofvan är hvitaktig, med en stor,
aflång, svartbrunaktig eller svartaktig fläck
på hvardera sidan af ryggen, eller ock mer eller
mindre ljust gråaktig, med eller utan glesa och
mindre, svartaktiga fläckar; färgen är dock mycket
föränderlig. Morrhåren äro vågbräddade. Den nyfödda
ungen är klädd med en mjuk, gulhvit ull. På skallen
är mellanbalken mellan ögonhålorna medelmåttigt smal
och kantig, baktill plattad eller konkav och icke
hopknipen, men med sidokanterna derstädes afskurna;
gombenen äro baktill förenade med plogbenet och
tvära i sin bakre, fria kant; kindtänderna sitta
rätt och äro mer eller mindre glesa. Hannen hinner
en längd af 1,8 m.; honan blir sällan 1,5 m. lång. –
Grönlandssjälen förekommer numera icke vid Sveriges
kust, ehuru han under isperioden funnits derstädes,
men besöker sannolikt ofta Norges nordvestra kuster
och träffas året om i Varangerfjord. För öfrigt
har arten en vidsträckt geografisk utbredning; den
tillhör företrädesvis Norra ishafvet, men träffas
i Atlantiska hafvets nordliga delar ned till Island
och Newfoundland, någon enda gång äfven vid Englands
och norra Frankrikes kuster. Vid tiden för ynglandet
träffas grönlandssjälen talrikt på sådana ställen
af hafvet, der massor af drifis förefinnas, på
hvilka ungarna framfödas och däggas. Arten företager
vandringar, beroende af årstiderna, fortplantningen
och ismassornas rörelser. Grönlandssjälen är mycket
sällskaplig och håller sig tillsammans i större
eller mindre flockar. Han är liflig och munter samt
ses ofta leka i vattnet. Han ynglar i Mars eller
April och torde para sig straxt derefter. Honan får
i allmänhet blott en unge, som diar en månad och
växer fort; medan ungen bär sin första drägt, går
han icke ned i vattnet. Grönlandssjälen är föremål
för en storartad fångst, och särskildt en mängd ungar
dödas. Också har den ifriga förföljelse, för hvilken
han länge varit utsatt, förminskat hans antal. För
eskimoernas tillvaro är grönlandssjälen af sådan vigt,
att de tro, att han förekommer äfven i lifvet efter
detta. C. R. S.
Grönlingslägtet, Cobitis L., zool., tillhör de
mjukfeniga fiskarna och hänföres vanligen till en
underafdelnirig af karpfiskarnas familj. Stundom
räknas grönlingarna till en särskild familj. Slägtet
har i senare tider delats i tre slägten, för hvilka de
tre europeiska arterna utgöra typer. Dithörande fiskar
karakteriseras genom sex eller flere skäggtömmar
kring munnen, långsträckt, ål-lik kropp med ytterst
små eller inga fjäll. Simblåsan, då sådan finnes,
ligger innesluten i en benkapsel. Den största af de
europeiska arterna, stora grönlingen, dyätaren l.
dylaken, C. (Misgurnus) fossilis L., når omkring 30
cm. längd och har 10-12 skäggtömmar, af hvilka 4
sitta på öfverläppen. Den är till färgen svart eller
svartbrun, med ljusare bruna eller gula långsgående
band på kroppen. Denna art, som tämligen allmänt
förekommer i mellersta och östra Europa, saknas
i Skandinavien. Grönlingen, C. (Nemachilus)
barbatula L., har blott 6 skäggtömmar. Den blir
omkring 15 cm. lång och är till färgen smutsgul, med
svartbrun marmorering och en stor mängd svartbruna
pigmentfläckar. Grönlingen synes i Sverige vara
mycket sällsynt. I Mälaren, dit den af Fredrik I
inplanterades, har den först i senare tider blifvit
återfunnen och skall äfven hafva anträffats på ett
par ställen i Skåne (Andrarum). För öfrigt har den
ungefär samma utbredning som föregående art. Den
tredje och minsta arten – typ för slägtet Cobitis
i inskränkt bemärkelse –, nissögat, C. taenia L.,
förekommer icke sällsynt flerstädes i sjöar och floder
i mellersta och södra Sverige och skall äfven vara
funnen i östra skärgården. Den skiljes från de båda
öfriga bl. a. genom en liten tvåklufven rörlig tagg
under ögat, hvilken dessa sakna. Nissögat har också
6 skäggtömmar, men dessa äro jämförelsevis kortare
än hos de föregående. Längden öfverstiger icke 12
cm. Grundfärgen är orangegul, afbruten af otaliga,
bruna prickar; på ryggen och sidorna finnas band
af mörkare fläckar samt mörkbrun marmorering. I
Norge saknas såväl denna som andra arter af detta
slägte. I det öfriga Europa har den ungefär samma
utbredning som dessa. I de andra verldsdelarna
finnas ganska många arter af detta slägte, de flesta
tillhörande underslägtet Nemachilus. Grönlingarna
lefva nära bottnen, der de dölja sig i dyn eller under
stenar. De större arterna ätas, der de förekomma i
större antal, och anses såsom läckerhet; nissögat
uppgifves deremot vara en seg och osmaklig fisk. De
äro mycket seglifvade och hålla sig vid lif äfven
om vattendragen, der de lefva, nästan fullkomligt
uttorka. En egendomlighet för dessa fiskar är,
att tarmkanalen synes under vissa förhållanden
tjena såsom ett slags respirationsorgan.
R. L.
Grönlund, Jonas Ulrik, ämbetsman, författare, född i
Stensele prestgård i Lycksele lappmark d. 5 Juli 1824,
blef student i Upsala 1842 och filos. doktor 1848. År
1849 blef han e. o. kanslist i finansexpeditionen,
utnämndes 1863 först till protokollssekreterare i
K. M:ts kansli och sedan till kommerseråd. 1864 blef
han ledamot och 1869 ordförande i direktionen för
handelsflottans pensionsanstalt. Efter Ollendorffs
metod har han utgifvit: Lärobok i fransyska språket
(1855; 6:te uppl. 1874), Lärobok i engelska språket
(1856; 7:de uppl. 1875) och Lärobok i tyska språket
(1857-62; 6:te uppl. 1876). Dessutom har han författat
Om lapparna och deras gudar (1848) samt Lappska minnen
(1848, prisbelönta af Sv. akad. 1847) och utgifvit
en öfvers. af H. W. Longfellows "Hyperion" (1853).
Grönsaker (T. gemüse, Fr. légumes, Eng. greens)
kallas de alster ur växtriket – rot- och skidfrukter,
stjelkar och blad –, hvilka i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
