Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grönland - Grönlandsdufva - Grönlandshunden - Grönlandshvalen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
grönländernas sagor (om "kablunakkernas" utrotande). En
af Kristian II:s många planer var att låta å nyo
uppsöka G. Ett af Fredrik II 1585 föranstaltadt
försök misslyckades. På en resa, som en af Kristian
IV utrustad expedition företog 1605, trodde man
sig hafva upptäckt silfvermalm i landet hvilket
gaf anledning till en ny expedition, som dock
misslyckades. År 1636 bildades i Köpenhamn det
första Grönländska kompaniet, med oktroj på 10 år,
hufvudsakligen i ändamål att drifva hvalfångst,
men äfven för att idka handel med landets
innevånare. Men sedan den första expeditionen,
som af en förment upptäckt af guldsand lockats att
afstå från sin egentliga uppgift, återvändt med en
laddning, hvilken befanns icke alls innehålla guld,
upplöstes kompaniet. Derefter var samfärdseln med
G. ytterst sparsam, till dess den berömde Hans
Egede uppträdde. Han drefs egentligen af begär
att upptäcka de gamla nordiska nybyggena och
kristna deras innevånare. År 1721 lyckades han i
Bergen bringa till stånd ett litet kompani, som af
regeringen privilegierades för 25 år samt hade till
ändamål att idka hvalfångst, drifva handel och utbreda
kristendomen. På Håbets ö, i den gamla Vesterbygden,
snedt emot det nuvarande Godthåb, landade Egedes
första expedition. Redan 1724 måste kompaniet
understödjas med ett lotteri, och 1725 pålades till
dess hjelp en allmän skatt öfver både Danmark och
Norge. 1726 upplöstes det, och regeringen öfvertog
sjelf 1727 både handeln och missionsverksamheten i G.,
der Egede emellertid qvarstannade till 1736. Åren
1734-50 bedrefs den grönländska handeln af Jakob
Severin, som, mot en godtgörelse af 5,000 rdr af
statskassan, äfven var skyldig att understödja
missionen. Under hans tid gingo affärerna lyckligt,
och åtskilliga kolonier uppstodo: Christianshåb,
Frederikshåb m. fl. 1750-74 låg den grönländska
handeln i det "Almindelige handels-compagnies" händer
på ungefär samma vilkor, som Severin haft den. Vid
bolagets upplösning öfvertogs upprätthållandet af
förbindelsen med G. å nyo af regeringen, hvilket
förhållande sedermera allt framgent egt bestånd. Under
tiden 1750-74 anlades kolonierna Egedesminde och
Upernivik, hvarjämte under åren 1751-52 den gamla
Österbygden upptäcktes, genom Peder Olsen Wallöe,
utan att man hvarken der eller i Vesterbygden kunnat
påträffa några ättlingar af de gamle nordboarna. –
G. har varit en inkomstkälla för den danska staten,
medan å andra sidan de infödde efter hand blifvit
kristnade och civiliserade samt t. o. m. fått
eget tryckeri och en tidning på sitt tungomål.
C. R. O. F.
Grönlandsdufva. Se Alkekung.
Grönlandshunden. Se Hund.
Grönlandshvalen, Balaena mysticetus, zool., tillhör
rätthvalarnas familj bland hvaldjuren. Han igenkännes
derpå att hufvudet upptager omkring en tredjedel af
kroppslängden, att öfverkäksbenets gomkant, sedd fran
sidan, bildar baktill en jämn båge, att underkäksbenen
framtill äro vridna, alla halskotorna sammanvuxna,
de främre refbenen nedtill tunna och
skulderbladskammen endast svagt antydd. Kroppens längd stiger
till 18-19 m., någon gång äfven derutöfver, och dess
omkrets utgör mera än hälften af längden. Färgen är
ofvan samt på bröstfenorna och stjertfenan svart,
på sidorna svartgrå, under gråaktig, strupen och
underkäken äfvensom större delen af bröstfenans
främre kant äro hvita. – Grönlandshvalen, eller,
såsom han äfven kallas, nordhvalen, tillhör
Norra ishafvets nordliga delar, der han företager
vandringar, beroende på isens utsträckning; under
sommaren håller han sig längre norr ut, om vintern
i sydligare trakter. Till Skandinaviens fauna hör
han numera icke, men ben af honom hafva blifvit
anträffade i jorden på några ställen i vårt land,
och under istiden har han sannolikt förekommit normalt
vid våra kuster. Grönlandshvalen lefver uteslutande af
sådana smärre hafsdjur, hvaraf Norra Ishafvet vimlar,
t. ex. vingfotingar, smärre kräftdjur m. m., men icke
af fiskar; hans trånga svalg tillåter honom icke att
förtära större djur. Han parar sig i upprät ställning
under eller mot slutet af sommaren. Honan föder efter
tio månaders drägtighet blott en unge, som är 3,6
till 4,2 m. lång vid födseln; ungen följer sannolikt
modern så länge, tills hans barder blifva så stora,
att han kan lifnära sig sjelf. Man har uppgifvit,
att djuret ej skulle vara fullvuxet förrän vid 20
eller 25 års ålder, men det synes sannolikt, att detta
inträffar tidigare. – Som bekant, är det företrädesvis
grönlandshvalen, hvilken sedan århundraden tillbaka
varit föremål för en med stor vinst bedriften
fångst. Under 17:de och 18:de, ja ännu i början af
19:de årh. egnade sig hvalfångare af flere nationer
med stor framgång åt denna fångst i närheten af
Spetsbergen. Men redan under förra hälften af 18:de
årh. började denna hval förminskas till antalet vid
nämnda ögrupp, hvarför fångstmännen småningom drogo
sig till östra Grönland. Äfven der aftog tillgången
på nordhvalar, och vid Spetsbergen har arten
alldeles försvunnit. Fångst af nordhvalar bedrifves
numera i Baffins vik och de vester ut derifrån sig
sträckande vattnen äfvensom i trakterna af Berings
sund. Grönlandshvalen är skygg och rädd samt brukar
icke sätta sig till motvärn, då han angripes. Träffad
af en harpun, går han med stor hastighet mot bottnen,
mot hvilken han stundom stöter hufvudet med dödlig
utgång, och stannar under vattenytan så länge, som
det är honom möjligt utan fara att qväfvas (vanligen
en half, stundom dock ända till halfannan timme). Vid
återkomsten till hafsytan är djuret mycket utmattadt,
detta i högre grad, ja längre det varit nere. Då söka
fångstmännen träffa hvalen med ännu flere harpuner;
denne dyker å nyo ned och släpar med sig båtarna, i
hvilka harpunlinorna äro fästa. Djuret kan då icke mer
hålla sig så länge under vattenytan, ty det utmattas
af blodförlusten och dykningen. Nu söker man sticka
hvalen med spjut och dervid träffa hjertat. Nordhvalen
fångas för barderna och späcket. De förra, hvilka
kunna blifva ända till 4,5 m. långa och äro omkring
325 i hvardera raden, lemna så kalladt "hvalfiskben"
och gälla minst 2,700-3,600 kr. för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
