Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - 1. Grundtvig, Nikolai Frederik Severin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hufvudstadspresternas ovilja så godt som utesluten
från stadens alla predikstolar. Han fann sig
sålunda hänvisad till att fortfarande verka med sin
penna för att få de "tvänne facklor" att brinna
klart, hvilka nu stodo för honom såsom de enda i
sanning vägledande och pånyttfödande ljusen för
menighet och folk: "Herrens ord och de förgångna
tidernas vittnesbörd". Bland G:s många skrifter
från denna tid må nämnas en serie delvis utmärkta
fosterlandshistoriska dikter: Roskilde-riim (1814),
med tillhörande Roskilde saga, En liden bibelkrönike
for börn og menig-mand (s. å. "En liten bibelchrönika"
etc., 1827; 3:dje uppl. 1842), Kvädlinger eller
smaakvad (1815), en samling af till större delen
förut tryckta dikter,vidare nyårsgåfvan Heimdall(1816)
och tidskriften "Dannevirke" (1816-19), i hvilken han
i den baggesen-oehlenschlägerska fejden uppträdde
närmast på Baggesens sida. Hans hufvudgerning
under dessa år, medan han väntade på presterlig
anställning, var dock öfversättningen eller, rättare
sagdt, återgifvande t i hans egen stil af Saxos och
Snorres "krönikor" (1818-22), hvartill konungen satte
honom i stånd genom ett årligt understöd, som tillika
gjorde det möjligt för honom att gifta sig (1818). På
samma gång han sålunda gjorde Nordens gamla klassiska
historieberättare tillgängliga för det danska folket,
i synnerhet för allmogen, för hvilken hans stil är
lämpad, fördjupade han sig också i fornengelska och
öfversatte på rimmad vers det märkvärdiga fornqvädet
Bjowulfs drape (1820; ny uppl 1865).
Omsider skulle G. åter föra ordet i Guds hus. Konungen
kallade honom i Febr. 1821 till sockenprest
i Præstö och i Nov. 1822 till "residerende
kapellan" (komminister) vid Vor Frelsers kirke
på Kristianshamn. Under den ständiga muntliga
verksamheten i Guds ords tjenst mognade hos honom
den "kyrkliga åsigt", som har gjort hans anhängare
till ett eget kyrkligt parti. Han såg hvarje
enskildt menniskolif väsentligen såsom länk i ett
samfundslif och allt samfundslif, både det folkliga
och det kyrkliga, såsom en genom tiderna fortsatt,
sammanhängande, lefvande historisk utveckling. För
församlingen, "det kristna folket", kunde han nu
icke se denna utvecklings lifsprincip i bibeln. Den
är endast ett skrifvet, "dödt" ord; den måste
oundvikligen blifva föremål för olika tolkning,
olika lära, hvaraf en menniskas tro till salighet
omöjligt kan vara beroende, då ju på detta sätt
salighetsvilkoret skulle vara olika för den enfaldige
och den tänkande, den olärde och den lärde. Principen
för det kristna folkets fortsatta samfundslif måste
vara ett omedelbart, med gudomlig kraft verkande,
lefvande ord. Detta fann han i den apostoliska
trosbekännelsen, som han menade att Herren sjelf
efter sin uppståndelse lärt apostlarna, och som
från den äldsta tiden alltid har ljudit till hvarje
kristen vid dop och nattvard. Derför äro sakramenten
gudsdyrkans hufvudmoment, det lifsskapande uti
henne, predikan deremot blott nödig såsom upplysande
utläggning af skriften och personligt vittnesbörd
om förkunnarnas tro och uppfattning af skriften. Men
allt lif
kräfver frihet. Derför böra menighetens medlemmar
kunna fritt sluta sig till hvilken prest de
vilja (sockenbandets lösning) och fritt kunna
uppskjuta barnens dop (doptvångets upphäfvande),
ja utan borgerliga olägenheter fritt kunna utträda
ur menigheten (trosfrihet). Derför bör för dem, som
vilja stanna qvar inom församlingen, hvarje dogmatiskt
lärotvång upphäfvas, så att presten i sin tolkning
af skriften endast bindes af trosbekännelsen såsom
ett lefvande Guds ord, och de liturgiska bruken
– förutsatt att trosbekännelsen fasthålles och
Herrens egna instiftelser icke vanställas – fritt
kunna begagnas efter prestens och hans åhörares
åstundan och behof. Bl. a. må det stå dem fritt att
bruka hvilka psalmer de vilja (prestfrihet). På
samma gång som dessa tankar kämpade sig fram
till klarhet hos G. – de framglimta redan i den
gåtfulla, bildliga dikten Nyårsmorgen (1824), men
utvecklades först senare, i synnerhet i "Theologisk
Månedsskrift" (1825-28) –, trädde skriftteologien,
med rationalistisk anstrykning, klart och skarpt
fram i den unge H. N. Glansens bok: "Catholicismens
og protestantismens kirkeforfatning, läre og ritus"
(Aug. 1825). Få veckor derefter bemötte honom G. med
sin lilla, hvassa stridsskrift: Kirkens gjenmäle,
hvari han sökte visa, att Clausens uppfattning
hvilade på en krass bokstafstro, och att den stred mot
den sanna lutherdomen, följaktligen äfven mot den
danska kyrkans lagar. De närmaste följderna voro,
att Clausen åtalade G. för injurier och fick honom
dömd till böter och censur, samt att G. nedlade sitt
ämbete (Maj 1826), slutligen en pennfejd, som fortfor
en följd af år (ända till 1831) och sysselsatte
många krafter på båda sidorna. G. stod nämligen icke
längre ensam. Detta var den aflägsnare, vigtigare
följden af striden med Clausen, hvilken så tillvida
betecknar en vändpunkt i den danska kyrkans historia,
den vigtigaste sedan reformationen, att allt flere
och flere slöto sig till G. och hans lära, så att
man från denna tid kan tala om "grundtvigianism"
(se d. o.) och "grundtvigianer" såsom kyrkliga
partinamn (uttrycket grundtvigianer förekommer dock
redan 1812). Denna rörelse var statskyrkomännen
högligen emot. Den, som i synnerhet uttalade sig
mot G., var hans slägting J. P. Mynster, på den
tiden "residerende kapellan" vid Vor Frue kirke,
sedermera biskop öfver Själland. Denne, den mest
framstående af de danske teologerna, förblef sedan
G:s oförsonlige motståndare, så att han icke en gång,
med all sin estetiska bildning, kunde gifva sitt
erkännande åt G. såsom psalmdiktare. Under detta
de statskyrkliges motstånd drefs G. allt närmare
ett steg, som han i det längsta önskade undgå,
nämligen att med sina anhängare utträda ur folkkyrkan,
hvarigenom grundtvigianerna skulle hafva blifvit en
"sekt". Detta undgicks, mest genom konungens goda
vilja, i det att tillåtelse gafs G. (1832) att i den
s. k. Fredriks tyska kyrka på Kristianshamn predika
om eftermiddagarna, men icke att utdela sakramenten,
för dem, som ville sluta sig till honom, så att
grundtvigianerna nu utgjorde en fri menighet inom
statskyrkan, en
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
