Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grufrätt - Gruf-skog - Gruf-stadga - Grufva - Grufvedrift, Grufverätt, Grufvestadga - Gruidæ, Tranor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
skola". Denna rätt förblef sedan icke allenast
en domstol i frågor rörande grufvan och de till
bergsbruket upplåtna skogarna, utan äfven Sala
bergslags högsta administrativa myndighet ända till
1737, då en "bergsrätt" infördes, som i afseende
på stadens och bergslagets "allmänna hushållning
och politie" öfverordnades grufrätten. Grufrätten
i Sala upphäfdes i sin helhet 1853 och ersattes
med en bergslagstyrelse, sedan bergstingsrätternas
och grufrätternas i Sala och Falun domsrätt genom
k. br. d. 5 Juni 1850 öfverflyttats på de allmänna
domstolarna. Gruf-rätten i Falun infördes redan 1347
genom konung Magnus’ privilegier för kopparbergsmännen
och skulle bestå af 14 rådmän, af hvilka tvänne voro
bergmästare och sutto domare hvar sitt år. Rätten
skulle öfverlägga hvar söndag och hålla ting
hvar måndag. Denna rätt fortfor sedan, med vissa
ändringar i sin sammansättning och befogenhet, ända
till 1853, då den upphörde på grund af ofvannämnda
beslut af 1850 (se Falu grufva). De mål, som
bergstings- och gruf-rätterna såsom domstolar
handlade, rörde brott mot bergsartiklarna,
tvister mellan bergsman- och hyttelagen om
skogslotter, åverkansmål å bergverksallmänningar,
liqvidationsmål mellan förläggare och förlagstagare
i jernbergslagen o. s. v "Dråpsaker" afgjordes ej
af bergstingsrätterna. Gruf-rätterna i Sala och Falun
voro äfven ekonomiskt administrativa myndigheter. Från
bergstingsrätt appellerades till Bergskollegium.
Th. N-m.
Gruf-skog, större eller mindre kronoallmänning,
upplåten åt vissa grufvor, för att förse dessa med
nödigt virke. Angående grufskogarnas skötsel finnes
en mängd förordningar. Grufskogar kallas i vissa
landsändar "öcknar". Så är t. ex. Pershytte öcken
i Nora socken den för Pershytte-grufvor upplåtna
skogen. Grufskogarna stodo förr under Bergskollegiets
och sedermera under Kommersekollegiets uppsigt. 1873
kommo de under Skogsstyrelsens öfverinseende. Se
Allmänning. Th. N-m.
Gruf-stadga. Den för Sverige nu gällande
grufstadgan, hvilande på inmutningsrätten, är af
d. 12 Jan. 1855. Då emellertid flere brister ansetts
vidhäfta densamma, aflät riksdagen d. 13 Maj 1872
till K. M:t en underdånig skrifvelse med anhållan att
ny grufstadga måtte utarbetas. Med anledning deraf
utarbetades af en komité förslag till ny grufstadga,
hvilket 1874 blef färdigt, och helt nyligen
(1882) har ett förslag till förordning om grufvor
utarbetats i civildepartementet. Ändring i nuvarande
förhållanden i afseende på gruflagstiftningen
torde alltså snart vara att förvänta.
Th. N-m.
Grufva, ställe der mineralfynd af något slag
löstages ur fast berg. Ordet G. nyttjas dock äfven
för att beteckna dels uteslutande underjordiska
fyndställen för nyttiga mineral, dels äfven det genom
grufbrytningen uppkomna tomrummet. Sverige är rikt på
grufvor af allahanda slag. Stenkolsgrufvor förekomma
endast i Skåne, der de förnämsta sådana äro de vid
Höganäs, Billesholm, Bjuf, Stabbarp, Boserup och
Skromberga, ur hvilka tillsammans 1880
upptogos omkr. 1,261,000 hl. stenkol. De förnämsta
jernmalmsfälten äro Gellivare m. fl. i Lappland,
Nyängsgrufvorna i Gefleborgs län, Dannemora m. fl. i
Uplands, Vinkärnsgrufvorna, Grängesberget, Tuna,
Hästberg, Romme samt Bispbergsfältet i Kopparbergs
län, Norbergs stora malmfält m. fl. i Vestmanlands
län, Lombergs-, Stripa-, Stråssa-, Slotterbergs-,
Lerbergs-, Stribergs-, Dalkarlsbergs-fälten
m. fl. i Örebro län, Persbergs-, Nordmarks- och
Tabergs-fälten i Värmlands län, Kantorpsfältet i
Södermanlands, Nartorpsfältet i Östergötlands
och Taberg i Jönköpings län. Silfver- och
blymalmsgrufvor äro Sala i Vestmanlands län,
Kafveltorps grufvor och Åmmeberg i Örebro län
(det senare fältet hufvudsakligen dock arbetadt på
zink). Kopparmalm brytes i Falun, vid Kafveltorp i
Örebro län, Tunaberg i Södermanlands och Åtvidaberg i
Östergötlands län. Dessutom finnas koboltgrufvor och
brytes zinkmalm vid Ammeberg, Dannemora, Kafveltorp
m. fl. ställen. Manganmalm brytes vid Långban i
Värmland samt vid Spexeryd och Hohult i Jönköpings
län, och slutligen har guld på senaste tid träffats
i Falu grufva. Th. N-m.
Grufvedrift, Grufverätt, Grufvestadga. Se Grufdrift
o. s. v.
Gruidae, Tranor, zool., en familj bland vadarna,
igenkännas på sin kägelformiga, starka och räta näbb,
som har öppningen mellan öfverkäks- och mellankäksbenen
för näsborrarna räckande utom näbbens midt. Benen äro
mycket långa; yttertån är förenad med mellantan till
första leden; baktån sitter högre än framtårna, som
hafva krökta, spetsiga klor, af hvilka innertåns är
störst. Vingarna äro breda, trubbiga, tämligen långa,
med öfverarmen räckande bakom höftskålen samt tredje
och fjerde pennorna längst; de innersta vingpennorna
äro långa och hängande. Stjerten är kort och afrundad
samt består af 12 pennor. – Dithörande arter vistas
på öppna fält, kärr och mossar samt äro mycket skygga
och varsamma. Under häcktiden förekomma de parvis,
annars i flock, och iakttaga under flyttningen en
bestämd ordning. Tranorna lefva i engifte, och båda
föräldrarna vårda ungarna. Kroppsformen är smärt och
storleken betydande. Flygten är lätt och ihållande,
gången långsam, med afmätta steg. Lätet är starkt
och genomträngande, enär luftstrupen tränger in i
bröstbenet, innan den går till lungorna. Födan utgöres
af växtämnen, ryggradslösa djur, fiskar, grod- och
kräldjur. Själsförmögenheterna äro högt utvecklade,
hvarför tranorna också kunna med lätthet tämjas och
då blifva sina egare mycket tillgifna. Könen äro
lika till färgen. Till denna familj hör tran-slägtet,
Grus, med arter i alla verldsdelar. I Sverige häckar
Vanliga tranan, Grus communis, öfver hela landet,
talrikare dock i norden. Hon är till färgen askgrå,
med hufvudet ofvan nästan naket, försedt med svarta
borst och röd hjessa; ansigtet, nacken, halsryggen
uppåt, hakan och framhalsen äro svartgrå; hufvudets
och halsens sidor äro försedda med ett hvitt band;
handpennorna äro svarta, de innersta armpennorna
svartaktiga eller svartfläckiga; stjerten är grå,
utåt svartgrå, näbben grågrön, utåt gul, benen svarta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
