Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grufgas - Gruf-ingeniör - Grufkompass - Gruflagstiftning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Grufgas, kem., en gasformig förening af kol och
väte, hvilken i stenkolsgrufvor utströmmar ur remnor
och sprickor. Samma gas bildas vid förmultning och
förruttnelse af organiska ämnen vid otillräckligt
lufttillträde, t. ex. under ett täcke af vatten, såsom
på bottnen af kärr och pölar. Äfven vid upphettning
af stenkol och organiska ämnen utan lufttillträde
uppstår samma gas, och den finnes derför till stor
mängd i lysgas. Gasens sammansättning motsvarar CH4
och är således en mättad förening af 1 at. kol och 4
at. väte. I rent tillstånd fås grufgas genom glödgning
af ättiksyrade salter med alkalier;
CH3 – CO . O . Na + Ca O = Ca C03 + CH4
ättiksyradt natron kalk kolsyrad kalk grufgas
Ren grufgas är färg- och luktlös samt näst vätgasen
lättast af alla ämnen (0,558 eg. vigt); den kan
genom mycket stark afkylning och medelst starkt
tryck förtätas till vätska. Vid antändning brinner
den med föga lysande låga. En blandning af grufgas
och luft förbrinner med explosion. Deraf förklaras
de mycket farliga explosioner, som tid efter annan
i kolgrufvor anställa så svåra förödelser. Jfr
Davys säkerhetslampa och Gas, sp. 918. P. T. C.
Gruf-ingeniör, i allmänhet hvarje vid grufdriften
anställd ingeniör; särskildt titel för vissa ämbetsmän
i bergs-staten (se d. o.). Th- N-m.
Grufkompass är ett inom bergshandteringen,
särskildt för uppsökande af jernmalm, mycket användt
instrument. Grufkompassen består af en magnetnål,
upphängd så, att den är rörlig både i horisontal-
och vertikalplanet samt under vanliga förhållanden
fullt horisontal. – Vissa malmer, i synnerhet
jernoxidoxidulmalmer (svartmalm, magnetit), ega
förmåga att attrahera magnetnålen. Jernoxidmalmer
(blodstenar) åter, då de äro fria från jernoxidul,
attrahera icke magnetnålen, men sällan äro de
dock alldeles fria från inblandning af svartmalm,
hvarför äfven grufkompassen kan gifva anvisning
på sådana malmer. Om man alltså med grufkompassen
i hand går öfver en trakt, der jernmalm finnes,
ställer sig magnetnålen mer eller mindre vertikalt
samt gör ofta jämväl större eller mindre afvikelser
från den magnetiska meridianen eller kompassens
rätta N–S-linie. Om kompassen gifver utslag i
vertikalplanet, säger man, att "den håller på", och
ett sådant "kompasspåhåll" ger sålunda anledning att
misstänka närvaron af jernmalm. Vanligen attraheras
magnetnålens nordände, men äfven stundom, ehuru
mera undantagsvis, dess sydände. Med öfning och vana
lär man sig snart bedöma hvarest malmen är belägen
inom ett "påhåll", ty detta senare är vanligen
större än sjelfva malmytan i malmens utgående. Genom
observationer på afvikelserna i horisontalplanet kan
äfven ledning vinnas vid bestämmande af lämpligaste
punkten att börja blottandet af malmen. Emellertid
fordras dertill, som sagdt, öfning, ty af endast ett
starkt "påhåll" eller deraf att nålen "slår i bottnen"
kan man lika litet sluta till en stor malm som af
ett svagt påhåll till en liten malm. Utslagen bero
nämligen af magnetnålens
känslighet, om kompassen är qvick eller trög, af
jordtäckningens tjocklek, af malmens kemiska
beskaffenhet m. m. Rika, finkorniga svartmalmer draga
mindre än svafvelkishaltiga, grofkristalliniska,
ehuru fattigare malmer, öfvervägande Jernoxidmalmer
ännu mindre o. s. v. Kompassen är således endast
ett hjelpmedel att utfinna hvarest försök att träffa
malm med utsigt till framgång kan göras, men med dess
tillhjelp har dock kanske större delen af Sveriges
jernmalmer uppdagats. På senare tider har ett mera
tillförlitligt instrument, den af professor Thalén
i Upsala konstruerade magnetometern (se d. o.),
börjat användas för studiet af våra magnetiska malmer.
Th. N-m.
Gruflagstiftning. Sveriges äldsta gruflagstiftning
hade form af privilegiebref för särskilda grufvor,
grufartiklar, speciella förordningar rörande
brytningen, skogarnas behandling, tionde och
afrad m. m. Tillsynen öfver efterlefnaden af dessa
förordningar ålåg konungens fogdar. Grufvorna voro
emellertid bergsmännens egendom, och ehuru kronan på
slutet af 1500-talet sökte göra dem till ett regale,
fick denna åsigt dock ej fullt insteg. Det mycket
omtalade Helgeandsholms mötes beslut 1282 är, som
bekant, understucket och antagligen fabriceradt
på slutet af 1500-talet. Genom det 1630 inrättade
Bergsamtet, hvilket 1649 ändrades till Bergskollegium,
erhöll bergshandteringen en särskild myndighet, och
bergslagstiftningen fick derigenom en generellare
form, ehuru specialförordningar för enskilda grufvor
fortfarande spelade en stor rol. Bland de äldsta
grufförordningarna af allmännare intresse märkas
konung Magnus’ privilegier för kopparbergsmännen i
Falun 1347, samme konungs bergsordning för Norberg
1354 samt stadga för jernbergslagen 1360. Dessa
förordningar "konfirmerades" sedermera, och nya
utgåfvos för olika bergslag och grufvor. 1485
förordnade Sten Sture och riksens råd, att malmberg
på skattejord skola betala tionde. I en förordning
af Juli 1649 för jernbergslagen stadgas i §
4 uttryckligen att: "efter man förnimmer, at en
del bergsmän, och eljest andra, vill tillägna sig
sjelfve grufvorne
som the bruka – – –, derföre, på det sådan
mening icke vidare må hos them inrita, skall
fördenskull här med vara hvar och en kunnigt, att
alle grufvor, af hvad slags malm och metall the
hellst äro, skole reknas och hållas för Cronones
regalwerk". Dermed var grunden lagd till Sveriges
senare gruvlagstiftning, ehuruväl detta stadgande åter
föll i glömska, såsom kan ses af en k. förordning
d. 27 Aug. 1723 "angående de förmåner, hvilka alle
the i gemen hafva att njuta, som här i Riket och
ther under lydande provincer några metall- samt
mineralstreck och nyttiga bergarter uppfinna, angifva
och i gång bringa". Genom detta bref, som kan sägas
vara Sveriges första grufstadga, är inmutningsrätten
införd, under vissa betingelser. Inmutaren hade då,
utom viss annan belöning, 1/4 och jordegaren 3/4
i anträffade fynd, d. v. s. mineralanledningar, som
kunde blifva föremål för grufarbete. Den 20 Okt. 1741
utkom emellertid ny förordning eller grufstadga,
som gaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
