Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grufdrift
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
samt förordningar, och efter honom fortsatte följande
regenter i samma ande. Norbergs jernbergslag
fick privilegier 1354. Värmlands bergslag
erhöll sådana 1413, och s. å. fingo de, som ville
bearbeta Åtvidabergs koppargrufvor, vissa fri- och
rättigheter. På 1400-talet voro äfven Östersilfbergs
silfvergrufvor i gång och hade så varit långt förut. I
början af 1500-talet upptäcktes Sala silfvergrufva,
såsom man kan se af många ännu befintliga dokument,
ehuru man velat tillskrifva densamma en vida högre
ålder. Persbergs och Nordmarks jerngrufvor i
Värmland upptogos omkr. 1360, och i Östergötland
funnos grufvor och hyttor i full gång 1377. Dannemora
upptogs såsom silfvergrufva och donerades 1481 till
Upsala ärkebiskop, men bröts från 1532 på jernmalm. I
senare tider har man ganska goda underrättelser om
bergverken, särdeles efter det att Bergsamtet 1630
blifvit inrättadt och större enhet och sakkunskap
inkommit i grufdriften.
Bland svenska konungar, som utmärkt sig för intresse
för grufdriften inom landet, intager Gustaf Vasa ett
högt rum. Genom besök vid gruffälten skaffade han
sig kännedom om grufhandteringen och genom talrika
bref samt föreskrifter ordnade han förhållandena,
bestämde om tillförsel af alla slag till grufvorna
(1526), satte pris på ved för tillmakning, införskref
"vattenkonstnärer" för förbättrandet af sättet
för vattenuppfordringen (1531; se "Handl. rörande
Skandinav, hist.", del. 39, sid. 62) m. m. Efter
Gustaf Vasa togo Karl IX och Gustaf II Adolf liflig
del i grufdriftens ordnande genom införskrifvande
af skickliga tyska bergsmän, såsom Jacob van
Haijde (1604) och framför alla Georg Grissbach,
hvilken 1624 kom i Gustaf Adolfs tjenst och äfven
säges hafva bidragit till Bergsamtets inrättande,
1630. Han namnes äfven i drottning Kristinas förnyade
fullmakt för Generalbergsamtet, 1637, som öfverste
bergmästare. Grissbach arbetade mest i Sala och något
i Falun, men från honom härstammar den rationella
och planmässiga grufdriften i Sverige. Redan innan
Bergsamtet inrättades, hade befallning utgått att
alla grufvor inom riket skulle kartläggas; utförandet
drog dock långt ut på tiden. Äfven under följande
tidehvarf gjorde den svenska grufdriften betydande
framsteg under hägn af Bergskollegium och sakkunnige
bergmästare. Svedenborg och Polhem inrättade nya
och förbättrade de gamla mekaniska hjelpmedlen. En
mera allmän användning af krutet såsom sprängningsmedel
i grufvorna underlättade arbetet, medan de
geologiska och mineralogiska förhållandena vid
malmernas förekomst studerades af sådana män som
Tilas, Cronstedt, Vallerius m. fl., den bästa
metoden för borrning studerades och inöfvades vid
gruffälten af Sandel och von Torcken (1760 -70), med
ett ord: 1700-talets vetenskapliga riktning gjorde sig
gällande äfven inom grufdriftens område. Sverige var
på den tiden en stormakt inom bergshandteringen, och
studiet af dess grufvor grundlade, genom Cronstedt,
den mineralogiska vetenskapen. Under 1800-talet hafva
brytningsmetoderna, i synnerhet på senare
tider, förbättrats, och grufdriften sträfvar
allt mer till centralisation, i det att allt
flere grufvor sammanslås till fält under gemensam
förvaltning, hvarigenom större enhet i grufdriften
vinnes. Stenkolsgrufdriften i Skåne leder sina anor
från 1650, då ett bolag af framstående danske män
lät söka stenkol vid Pålsjö, norr om Helsingborg,
ehuru det snart upphörde dermed. 1724 undersöktes
förhållandena i Skåne på uppdrag af Bergskollegium,
och 1733 bildade sig ett nytt stenkolsbolag,
som arbetade vid Vallåkra. 1744 upptäcktes kol
vid Boserup, och båda fälten arbetades en lång
följd af år, men först genom upptäckten af kolen
vid Höganäs, 1796, fick stenkolsindustrien någon
egentlig fart. Stenkolsbrytningen och särskildt den
vid Höganäs försågs af staten med goda privilegier
och stora förmåner; men Höganäsverken hafva det
oaktadt haft att kämpa med stora svårigheter, innan de
kommit till den utveckling de nu hafva. På 1860-talet
började emellertid nya bolag uppstå och ett mer och
mer stegradt intresse för stenkolsgrufdriften visa
sig, och i början af 1870 bildade sig flere bolag
för stenkolens tillgodogörande, t. ex. Kropps bolag
m. fl. Stenkolsindustrien har haft stora svårigheter
att genomgå, men synes numera vara stadd i ett lugnare
och stadigare utvecklingsskede.
Sveriges produktion af malm och stenkol under
10-årsperioden 1870-80 synes af följande tabell. Se
dessutom Bergshandtering.
 |
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
