Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grottbjörnen - Grotte - Grottesk - Grouchy, Emanuel de - Grouse l. Moripan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
qvartära bildningarna samt förekom i Tyskland, Schweiz,
Frankrike och England. Grottbjörnen, som var betydligt
större än den nu lefvande europeiska björnen,
skildes från honom derigenom att den öfre bakre
knöltanden var nära 2 1/2 gånger längre än den öfre
roftanden, baktill föga afsmalnande och med den del af
kronan, som ligger bakom den bakre yttre knölen, föga
kortare än den öfriga delen af densamma. Underkäkens
innersta mellantand hade innanför sin stora, spetsiga
knöl eller tagg två tydliga och tämligen stora
knölar. Bakre undre knöltanden hade kronans längd
ungefär lika stor med den föregående knöltandens och
var bredare än denna. – Af denna art har ett lårben
blifvit funnet på Kullaberg i Skåne, på 1,2-1,8
m. djup, i ett mergellager, som befann sig under ett
lager af sten och torfdy. C. R. S.
Grotte, Nord. mytol., en konung Frode tillhörig
qvarn, som drogs af hans trälinnor Fenja och
Menja. Det qväde de dervid sjöngo kallas
Grottesången och är intaget bland eddans dikter.
Th. W.
Grottesk (Ital. grottesco). 1. Benämning på ett
under högrenaissancen upptaget dekorationssätt, till
hvilket förebilderna hemtades från vissa i Rom eller
dess närmaste omgifningar (i utgräfda villor och bad,
hvilka underjordiska rum af italienarna kallas grotte,
grottor) upptäckta väggmålningar, i det hela liknande
dem, hvilka sedermera blifvit funna i de uppgräfda
kampaniska städerna. Dessa antika förebilder, som
kunna antagas härstamma från tiden omkr. Kr. f.,
utgöra lekande ombildningar af det under antikens
tidigare perioder brukade dekorationssättet medelst
målade arkitekturgrupper och landskap med insatta
figurer. Kolonner, pelare och pilastrar utbyttes
mot rörstänglar och kandelaberformiga stöd; såsom
arkitraver och bjelkar nyttjades blomsterfestoner;
gaflarna upplöstes i svängda linier, med bladprydnader
och volutor. På eller kring denna skenarkitektur
uppspirade stiliserade växter och rankor, hvilka
som blommor buro fantastiska, än mennisko- än
djurliknande skapelser. Till de sålunda upptagna
motiven, hvilka under renaissancen i allmänhet
ordnades symmetriskt, kommo jämväl naturalistiska
efterbildningar af blommor, frukter och foglar m. m.,
hvarjämte i de tomma fälten eller på de uppspirande
stänglarna här och der anbragtes småsköldar, taflor
och medaljonger med figurscener, ofta efterbildningar
af reliefer. Det mest lysande exemplet på en
s. k. grottesk-dekoration lemna de efter Rafaels plan
under Giovanni da Udines (f. 1487, d. 1564) ledning
utförda målningarna å pelare och väggar i Vatikanens
loggier. Äfven majolikavaser, tallrikar o. d. äro
stundom prydda med grottesker. Detta prydnadssätt
har sedermera bibehållit sig och åtskilliga prof derå
finnas äfven i Sverige, såväl i Stockholms slott
som å Haga. Jfr Arabesk. – 2. Antagligen emedan
i grotteskdekorationen pläga ingå fantastiska
förbindelser af olika djurformer eller af djur-
och växtformer tillsammans, har ordet grottesk i det
moderna språkbruket blifvit ungefärligen likbetydande
med vidunderlig, på gränsen mellan det löjliga och
fula stående, ett
språkbruk, som likväl ej rättfärdigas
af ordets härstamning. Upk.
Grouchy [grousji], Emanuel de, grefve, fransk
marskalk, f. 1766, inträdde vid 14 års ålder vid
artilleriet samt blef 1785 ryttmästare vid gardet och
kort derefter chef för ett dragonregemente. Såsom chef
för kavalleriet öppnade han fälttåget mot Vendée, men
ingick 1793 såsom simpel soldat vid nationalgardet,
då konventet bestämt, att ingen adelsman fick föra ett
befäl. Han återfick dock snart sin förra värdighet
och deltog fortfarande i kriget mot Vendée. 1795
blef han stabschef vid vestarmén, kort derefter
divisionschef under general Hoche, s. å. stabschef
vid nordarmén och 1797 andre befälhafvare för den
till Irland sända landstigningskåren. Derefter
sändes han till Joubert i Italien och lyckades
genom underhandling förmå konungen af Piemont att
öfverlemna land och armé åt Frankrike. Han blef nu
kommenderande general i Piemont och deltog snart åter
i kriget under Moreaus befäl. Sårad vid Novi, råkade
han i fångenskap, men blef utvexlad och fick befäl
under Moreau i Sydtyskland, der han i en väsentlig
mån bidrog till segern vid Hohenlinden (1800). Han
blef nu generalinspektör för kavalleriet. Under
kriget med Preussen 1806-07 tvang han genom sin
kraftiga förföljning prins Hohenlohe till dagtingan
vid Prenzlau och bidrog till segrarna vid Eylau och
Friedland. 1808 var han i Spanien, 1809 förde han
befäl under vice konung Eugene och utmärkte sig
i slaget vid Wagram. Under fälttåget i Ryssland
1812 förde han en kavallerikår och deltog med denna
bland annat i stormningen af den stora redutten
i slaget vid Borodino (1812), der han blef sårad
i bröstet. Efter sitt tillfrisknande förde han
spillrorna af kavalleriet, den s. k. "escadron
sacré", ur Ryssland. Oense med Napoleon, lemnade
han armén, men återkom 1814, fick befälet öfver
kavalleriet och skar åter lagrar på alla slagfält,
der han uppträdde. Efter Napoleons återkomst slöt
G. sig genast till honom samt blef marskalk och
befälhafvare för kavalleriet. Efter slaget vid Ligny
(d. 16 Juni 1815) sändes han med 36,000 man att
förfölja preussarna, under det Napoleon vände sig
mot Wellington. Han uppnådde preussarna vid Wawre,
men var nu skild från Napoleon, om hvilken han saknade
underrättelser. Sålunda kunde han icke bringa denne
understöd vid Waterloo. G. drog sig tillbaka till
Rethel, samlade spillrorna af franska armén och vek
tillbaka till Paris, der han kom i oenighet med
Davoust och blef landsförvist. Napoleon förebar
sedermera "Grouchys förräderi" såsom orsaken till
nederlaget, men efterverlden har frikallat G. från
denna hårda beskyllning. G. fick återvända till
Frankrike 1819, blef invald i kammaren 1831 och
fick af Ludvig Filip titeln "maréchal honoraire de
France". Död 1847. C. O. N.
Grouse [graus] l. Moripan, Lagopus scoticus, zool.,
hör jämte öfriga arter af ripslägtet till orrfoglarnas
familj, inom hönsfoglarnas ordning. Hannen är
ofvan svartbrun och marmorerad med fina, vågiga,
rödbrunaktiga streck; från underkäksroten går ett
hvitt streck bakåt;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
