Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Grotius, Hugo (Huig de Groot) - Grotta - Grottbjörnen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
(Planen till detsamma hade han redan 1604 uppgjort i
det först 1868 bekantgjorda manuskriptet De jure praedae.)
Han fick då anbud att ingå i svensk
såväl som i holsteinsk och dansk tjenst och antog
det förstnämnda, af Axel Oxenstierna förnyade
anbudet, sedan hans försök att få återvända till
fäderneslandet misslyckats. G. utnämndes 1634 till
Sveriges ambassadör vid franska hofvet och innehade
denna post i elfva år, men kunde genom Richelieus
ovilja mot honom föga uträtta. 1645 begärde han
sitt entledigande och begaf sig till Stockholm,
der dock hvarken klimatet eller tonen vid drottning
Kristinas hof behagade honom, hvarför han snart
lemnade Sverige. På färden till Rostock insjuknade
han och dog i nämnda stad d. 28 Aug. 1645. G. var en
grundlig teolog, utmärkt humanist samt skarpsinnig
filosof och jurist. Hans skrifter hafva utöfvat
stort inflytande, och särskildt gäller detta om
hans arbeten öfver natur-, stats- och folkrätten,
hvilka ännu gälla som auktoritet. G. var den moderna,
s. k. naturrättens egentlige grundläggare. Hans
ofvannämnda hufvudarbete, "De jure belli et pacis",
har till syfte att verka för ett menskligare
krigföringssätt än det på hans tid vanliga. Men
då detta måste ske genom att visa, att tvänne
krigförande folk ej äro rättslösa emot hvarandra,
blef hans uppgift äfven att utreda den juridiska
rättens begrepp, sådant detta är gifvet, oberoende af
positiva rättsbestämmelser. Dermed lade han grunden
till den filosofiska rättsläran såsom en från etik och
religionslära skild vetenskap. Hufvudproblemen för
denna vetenskap blifva, enligt honom, att förklara
huru statsmaktens innehafvare kan hafva rätt att
af undersåtarna fordra lydnad, samt om rätts- och
statsordning öfver hufvud äro ett godt eller ett
ondt för menniskan. Den första frågan besvarade
han så, att staten är upprättad genom ett mellan
regeringen och undersåtarna ingånget fördrag,
hvarigenom de senare frivilligt förbundit sig att
visa den förra lydnad och följaktligen att inom
vissa gränser inskränka sina rättigheter, hvilka,
oberoende af fördraget, måste betraktas som rent
af gränslösa. Dermed är den s. k. fördragsteoriens
princip för första gången uttalad – en teori, som
först i nyare tider, hufvudsakligen genom Hegel,
blifvit vederlagd. I sin lära om de motiv, som
förmått menniskorna att ingå samhällsfördraget,
besvarar G. den senare frågan. Ursprungligen, lärde
han, lefde menniskorna i ett tillstånd af inbördes
välvilja. Socialitetsdriften (appetitus socialis)
hade då öfverhanden öfver sjelfkärleken. Men när
synden kom i verlden, förändrades detta förhållande,
och välviljan lemnade rum för ett allas krig mot alla
(bellum omnium inter omnes). Detta tillstånd blef
olidligt, och för att vinna trygghet och lugn samt, så
godt sig numera göra lät, uppfylla socialitetsdriftens
kraf ingingo menniskorna statsfördraget. Staten kan
sålunda sägas hafva det onda till sin förutsättning
(ett arf från medeltidsteologerna). Detta förutan
skulle väl ett fredligt samlif, men icke ett
samhällslif i egentlig bemärkelse finnas bland
menniskor. Rättsordningen är äfven så till vida ett
ondt, att den utgör en inskränkning
i menniskans godtycke; men den är ett mindre
ondt än det onda som skulle finnas, i fall
naturtillståndet fortfore. – Huru mycket än dessa
G:s åsigter i vetenskapligt afseende lemna öfrigt
att önska, särskildt hans lära om naturtillståndet
och den gränslösa rätt menniskan der skulle hafva
samt om motiven för samhällsfördragets ingående och
den helgd detta sedermera skulle ega, har han dock
såsom den filosofiska rättslärans grundläggare och
uppställaren af dess egentliga hufvudproblem inlagt
stor förtjenst om vetenskapen. Sitt menniskovänliga
syfte beträffande krigföringssättet vann han i ej
oväsentlig mån. Bland hans lärjungar måste nämligen
räknas Sveriges konung Gustaf II Adolf, hvilken som en
folkrättslig grundsats uppställde skilnaden emellan
de fientliga härarna och de fredliga undersåtarna i
fiendens land. – Den ryktbaraste af G:s skrifter,
jämte den ofvannämnda, är De veritate religionis
christianae (1622; Den kristna religionens sanning),
som öfversatts bl. a. till persiska, arabiska,
kinesiska och malajiska. Bland hans öfriga arbeten
märkas Annales et historiae de rebus belgicis
(1657), De antiquitate reipublicae batavicae (1610)
och Poëmata (1617). Hans Opera theologica utgåfvos
1679, en samling af hans bref 1687 och supplement
dertill 1806. L. H. Å.
Grotta, geol., i fast berg, vanligen kalksten,
dolomit eller gips, befintligt större eller mindre,
oftast hvalfformigt rum, som stundom förgrenar sig
åt ena eller andra hållet eller genom kanalartade
gångar står i förbindelse med liknande håligheter,
antingen öfver eller under eller på samma nivå, De
flesta kalkstensgrottor äro invändigt beklädda med
droppstensbildningar (stalaktiter och stalagmiter);
i många är bottnen betäckt af ett lerigt slam,
inneslutande skelettdelar af björn, hyena
m. fl. djurarter (stundom till stor myckenhet),
hvilket haft till följd att dylika grottor benämnas
bengrottor. – Grottor i de ofvannämnda bergarterna
anses hafva uppkommit till följd af den upplösande
inverkan af i sprickor och remnor framträngande
vatten, som efter hand utvidgat dessa till stora
hål-rum och vidsträckta gångar. De mest berömda
sådana grottor är Adelsberg-grottan (se d. o.) i
Krain, grottan på Antiparos m. fl. I Sverige finnas,
så vidt man vet, inga dylika. De underjordiska
urhålkningarna kunna slutligen blifva så stora, att
den ofvanliggande bergmassan instörtar, hvarvid mer
eller mindre starka jordskalf, jordstötar, erfaras,
hvilket t. ex. flere gånger inträffat i Schweiz. –
Ett annat bildningssätt hafva de i hårdare bergarter,
gneis, granit m. fl., befintliga grottor eller hålor,
som flerstädes förekomma vid Norges vestkust, i
synnerhet dess nordliga, samt äfven här och der inom
Sveriges urbergsterritorium. Dessa hafva nämligen
uppkommit till följd af förkastningar, remnor och
förklyftningar, hvilka delat bergmassan i stycken,
som sedan ändrat lägen eller bortfallit eller
söndergrusats och bortförts af hafsvågor eller på
annat sätt. Sådana grottor äro i allmänhet af ringa
utsträckning. E. E.
Grottbjörnen, Ursus spelaeus, zool., är en utdöd art,
som tillhörde de pliocena och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
