Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Goulard, Marc Thomas Eugène de - Goulards vatten - Gould, John - Gould, Augustus Addison - Gould, Jay - Gould, Benjamin Apthorp - Gounod, Charles François
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
svåra budgeten för 1873 och de nya skatterna till
betäckandet af bristerna. Dec. 1872–d. 17 Maj 1873
var G. inrikesminister. Död 1874.
Goulards vatten [-lars], Aqua Goulardi, farm. med.,
är ungefär samma beredning som nu i Sv. farmakopén
kallas Solutio subacetatis plumbici diluta,
blyvatten, hvilket 1767 började användas af
franske kirurgen Goulard till utvärtes bruk,
såsom omslag å svullnader, kontusioner, ytliga
hudsår, rosutslag och inflammation i ögonens
bindehinna o. s. v. Jfr Blyvatten (under Bly).
O. T. S.
Gould [gåld], John, engelsk zoolog, f. 1804, d. 1881,
är känd förnämligast genom de praktfulla ornitologiska
planschverk han utgifvit. Det första af dessa arbeten
var A century of birds from the Himalaya mountains
(1831), en beskrifning öfver en samling indiska
foglar, af hvilka han blifvit egare 1830. Den framgång
detta arbete rönte manade honom att fortsätta. Så
utgaf han Birds of Europe (1832–37), Synopsis of the
birds of Australia (1837–38), Icones avium (1837–38),
Birds of Asia (1840–52) och Birds of Great Britain
(1862). G. gjorde 1838 en resa till Australien och
offentliggjorde efter sin hemkomst en mängd arbeten,
som för kännedomen om Australiens djurverld äro af
största betydelse. De vigtigaste bland dem äro Birds
of Australia (1840–52) och Mammals of Australia
(1845–60).
Gould [gåld], Augustus Addison, nord-amerikansk
zoolog, f. 1805, d. 1866, blef medicine doktor 1830
och vann snart i Boston ett stort anseende såsom
läkare. Dock fann han derjämte tid att egna sig åt
studiet af molluskerna, af hvilka han var en bland
de förnämste kännarna i Amerika. Hans arbeten i
detta ämne äro till största delen offentliggjorda i
skrifter, som utgifvits af "Boston society of natural
history". Dessutom utgaf han ett par större skrifter:
The mollusca and shells of the United states och
Report of the invertebrata (2:dra uppl. 1870).
Gould [gåld], Jay, nord-amerikansk finansier, son
till en obemedlad farmare i Roxbury, New-York,
egnade sig efter ett äfventyrligt ungdomslif åt
jernvägsaffärer och förvärfvade ett namn genom att
bringa åtskilliga nära bankrutterade bibanor åter
i blomstring. Bosatt i New-York, störtade han sig
vid inbördeskrigets utbrott (1861) i spekulationens
hvirfvel. Då Erie-jernvägsbolaget 1872 anställde
en kriminalprocess mot honom, kunde han utan
vidare lemna en restitution af 9 mill. dollars (35
mill. kr.). Såsom hans ryktbaraste bragd anses den
stora stegringen i guldpriset i slutet af 1860-talet,
hvilken vållade stora förluster åt eller fullkomligt
ruinerade många millionärer, men beredde G. sjelf
en ofantlig vinst. Derefter vände han sig åter till
jernbanorna och gjorde en oerhörd vinst på de till 14
proc. sjunkna aktierna i Union-Pacific-banan. Efter
Greeleys död är G. den hufvudsaklige egaren af
tidningen "New York tribune".
Gould [gåld], Benjamin Apthorp, nord-ameri ansk
astronom, f. 1824, vistades en längre tid vid flere
af Europas förnämsta observatorier
och anställdes efter återkomsten till Förenta
staterna först vid de geodetiska arbetena samt
var 1856–59 direktor för Dudley-observatoriet
i Albany. 1868 kallades han af Argentinska
republikens styrelse att på statens bekostnad
anlägga och leda ett observatorium i Cordova,
der han sedan dess med ovanlig energi egnat sig
åt maktpåliggande astronomiska arbeten. Bland
hans publikationer torde den vigtigaste vara
Uranometria argentina (1879), en fullständig
förteckning öfver de stjernor på södra himmelen,
som tillhöra de 7 första storleksklasserna. Detta
verk är för södra himmelen hvad Argelanders
"Uranometria nova" varit för den norra.
A. L-n.
Gounod [-nå], Charles François, fransk kompositör,
född d. 17 Juni 1818 i Paris, studerade vid
dervarande konservatorium kontrapunkt under Halévy
och komposition under Paër och Lesueur. Sedan han
1839 erhållit stora priset för en kantat, studerade
han i Rom Palestrinas stil under tre år, uppförde
1842 i Wien ett Requiem, öfvertog derpå i Paris
organisttjensten vid kyrkan för yttre missionen,
bevistade teologiska föreläsningar och ämnade låta
prestviga sig. Genom inverkan af Schumanns och
Berlioz’ kompositioner blef han dock öfvertygad
om sin verkliga kallelse, öfvergaf kyrkan och
debuterade i London 1851 med en Messe solennelle,
hvilken väckte uppseende, synnerligen genom en högst
fördelaktig recension i "Athenaeum". Mindre lycka
hade i Paris operorna Sappho (1851) och La nonne
sanglante (1854), hvaremot Le médecin malgre lui
(1858) banade sig väg till utlandet (Stockholm 1864),
men tillika ådagalade, att det komiska facket icke
var tonsättarens egentliga. Det var först med Faust
(1859), som G. afgjordt slog sig igenom; i denna
förening af det fantastiska och lyriska fann han sitt
rätta element. Den stämningsrikedom, som öfverflödar
i detta ganska oegentligt kallade "filosofiska"
drama, har i G. funnit en mycket lycklig tolk –
visserligen med fransk färgläggning –; och om än
kan anmärkas, att Fausts romans är väl sentimental
och Margaretas juvelaria något kokett, samt att
valsen och soldatkören (den senare ursprungligen
tillhörande en ofullbordad opera "Ivan le terrible")
ej äro fria från banalitet, så höra dock å andra
sidan flere partier ur folkscenerna i andra och
trädgårdsscenerna i tredje akten till det yppersta
den dramatiska musiken åstadkommit. Derjämte äro såväl
Margareta som Mefistofeles tecknade med stor styrka,
och behandlingen i det hela af både melodi, harmoni
och instrumentering förråder mästaren. "Faust" fann
väg till alla europeiska operascener (Stockholm 1862)
och var den första franska opera, som från en andra
rangens scen (Théâtre lyrique) vann inträde på Stora
operans (1869, då den ursprungliga dialogen utbyttes
mot recitativ). De följande operorna, Philémon et
Baucis (1860; "Filemon och Baucis", Stockholm 1879), La
reine de Saba (1862), Mireille (1864) och La colombe
(1866), hade vexlande lycka, till dess G. åter gjorde
en europeisk eröfring med Roméo et Juliette (1867;
"Romeo och Julia", Stockholm
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
