Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Gounod, Charles François - Gourgaud, Gaspard - Gourmand - Gourmet - Gournay, Vincent de - Goût - Gouvernante - Gouvy, Théodore - Gower, John - Govone, Giuseppe - Goya y Lucientes, Francisco José de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
1868), der han – i stilen nu än mera närmande sig den
tyska och särskildt Wagners – å nyo hade tillfälle
att lägga i dagen sin glänsande begåfning för det
erotiska. Föga eller ingen framgång har G. haft med
sina senaste operor, Cinq-Mars (1877), Polyeucte (1878)
och Le tribut de Zamora (1881). Deremot har han vunnit
rättvis berömmelse för sina andliga kompositioner –
bland hvilka må nämnas oratoriet Tobie, psalmen Super
flumina Babylonis, kören Vendredi Saint, Meditationen
öfver Bachs preludium, sorgkantaten Gallia (1871)
m. m. – äfvensom för sina instrumentalsaker och sånger
(Sérénade m. fl.). G. blef 1852 direktör för "Orphéon"
i Paris och 1866 medlem af Institutet. 1870–75
vistades han i London, der han grundade och
dirigerade en körförening, "Gounod’s choir".
A. L.
Gourgaud [-gå], Gaspard, baron de G., fransk general,
f. 1783, blef 1802 löjtnant vid artilleriet och
deltog i de napoleonska fälttågen, var kejsarens
ordonnansofficer under tåget till Ryssland
(1812), hvarunder han synnerligen utmärkte sig vid
öfvergången af Beresina, samt under 1813–14 års
fälttåg. Vid Brienne (1814) räddade han Napoleons
lif och utnämndes derför till öfverste. Vid kejsarens
återkomst från Elba (1815) blef han åter adjutant hos
honom, följde honom till St. Helena och upptecknade
Napoleons memoarer, hvilka han, jämte Montholon, 1823
utgaf. Af helsoskäl återvände han 1818 till Europa
och arbetade för Napoleons frigifning. Hans Récit de
la campagne de 1815 (1818) medförde hans förvisning
ur Frankrike, dit han dock 1821 fick återvända. Genom
sin Examen critique (1825; 4:de uppl. 1826) af Ségurs
"Histoire de la grande armée" ådrog han sig en
duell med denne. Sin kejsares minne försvarade han
äfven mot W. Scott. Efter Julirevolutionen (1830)
blef han kommendant öfver artilleriet i Paris och
Vincennes samt utnämndes 1835 till generallöjtnant
och adjutant hos Ludvig Filip. Han utsågs 1840 att
tillsammans med prinsen af Joinville föra Napoleons
lik till Frankrike. Död i Paris d. 25 Juli 1852.
C. O. N.
Gourmand [-mang], Fr. (enl. Diez af gourmet, se
d. o.), fråssare, finsmakare. I Sverige nyttjas ordet
endast i den sistnämnda betydelsen.
Gourmet [-me], Fr. (Vall. gourmeu, af Eng.
groom, tjenare), urspr. uppassare i en vinkällare;
vinkännare; i vidsträckt betydelse: finsmakare,
läckergom.
Gournay [-nä], Vincent de, fransk nationalekonom,
f. 1712, d. 1759, egnade sig först åt handelsaffärer,
köpte sig 1749 en plats i stora rådet och blef 1751
chef för handelsafdelningen. Han grundlade jämte
Quesnay det nationalekonomiska system, som benämnes
det fysiokratiska (se Fysiokrater), och var
en ifrig anhängare af frihandeln. Den sedan ryktbara
maximen "Laissez faire, laissez passer" har i honom
sin upphofsman.
Goût [gou], Fr. (af Lat. gustus), smak. – Chacun
à son goût. Se d. o. – Haut goût [å gou], Fr., "hög
smak" (om ankommet vildt). – Goûter [-te], Fr.,
lätt aftonmåltid. –
Goutera (Fr. goûter), finna behag i, tycka om, gilla. –
Gouterad (Fr. goûté), omtyckt.
Gouvernante [-nangt]. Se Guvernant.
Gouvy [-vi], Théodore, fransk kompositör, f. 1822,
studerade kontrapunkt under Elwart och piano
under Herz samt lärde på en resa omkr. 1843 känna
musiklifvet i Tyskland, der särskildt Mendelssohns
musik gjorde intryck på honom. Efter återkomsten
till Paris lät han uppföra en symfoni, två uvertyrer
m. m., hvilka arbeten väckte bifall och följdes af
en mängd andra dylika äfvensom sånger, körer och
diverse kammarmusik. De mest betydande af G:s verk
äro hans större chörkompositioner: Messe de requiem,
Stabat mater, Golgatha, Asléga. A. L.
Gower [gauer], John, engelsk skald, f. omkr. 1325,
d. 1408, diktade både på engelska, franska och
latin. På franska skref han en samling ballader
och det didaktiska verket Speculum meditantis (nu
förloradt); på latin ett arbete kalladt Vox clamantis,
hvari han gisslar sin samtid, och på engelska den
omfångsrika, men poesilösa dikten Confessio amantis
(utg. 1493). På engelska och latin utgaf han dessutom
politiska sånger. Han var till en början en varm
anhängare af Richard II, men blef sedermera dennes
ifrigaste motståndare.
Govone, Giuseppe, italiensk militär och statsman,
f. 1825, blef 1845 löjtnant i hertigens af Genua
generalstab, bevistade 1849 preussiska fälttåget
mot Danmark och 1853 de turkiska operationerna vid
Donau samt ledsagade såsom andre generalstabschef
La Marmora till Krim 1855. I italiensk-österrikiska
kriget 1859–60 utmärkte han sig och blef 1863
utnämnd till generallöjtnant. I Mars 1866 afgick han
såsom utomordentligt sändebund till Berlin, hvarest
han d. 8 April afslöt det preussisk-italienska
förbundet. (Hans berättelser från Berlin blefvo
1873 tryckta i La Marmoras "Un po più di luce.) I
kriget mot Österrike förde han 9:de divisionen och
inlade stor förtjenst i slaget vid Custozza, men
arbetade förgäfves för krigets fortsättande. 1867
blef han chef för generalstaben och medlem af andra
kammaren, der han på det bestämdaste uttalade sig
för en förminskning af krigsbudgeten och hären
såsom det enda sättet att få statskassans debet och
kredit att gå ihop. 1869 blef han krigsminister
och utförde då sina reduktionsplaner, hvarigenom
det blef Italien omöjligt att inblanda sig i det
fransk-tyska kriget 1870–71. Då krigspartiets
ledare, Cialdini, med anledning deraf förklarade,
att G. förstört armén och gjort Italien värnlöst,
begick denne sjelfmordsförsök. Han räddades väl från
döden, men blef vansinnig. Död 1872.
Goya y Lucientes, Francisco José de, spansk målare,
föddes i Aragonien 1746. Efter en äfventyrlig ungdom
och studier i Madria begaf han sig till Rom, der
hans egendomliga begåfning visade sig i skildringar
af spanskt folklif, hvilka väckte uppmärksamhet,
hvarjämte han försökte sig som porträttmålare. Han
återvände till Madrid 1774. Der herskade då Rafael
Mengs, som Karl IV kallat till sitt hof, och G. var
den ende, som genom någon
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
