Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genus - Genus irritabile vatum - Genzano - Geocentrisk - Geocores, Geocoriræ - Geod
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
tredje kallas (genus) neutrum (intetdera könet,
d. v. s. hvarken manligt eller qvinligt) och faller
dermed utom ramen för det naturliga könet. Tre
genera finnas äfven t. ex. i hottentottspråket:
ett genus maskulinum, ett g. femininum, ett
g. commune (gemensamt). Frågan om uppkomsten
af genera tillhör de allra dunklaste problemen
inom språkvetenskapen. Vanligen tänker man sig
uppkomsten af det grammatiska genusbegreppet så,
att man i början gjort en grammatisk könsskilnad der,
hvarest det kunnat blifva fråga om en naturlig sådan,
således vid manliga och qvinliga organiska väsenden,
och att derefter, genom en poetisk öfverflyttning,
kön tillagts ting och abstrakta begrepp, så att
äfven dessa delats i manliga och qvinliga, samt
att ändtligen neutrum i de indoeuropeiska språken,
hvilka ensamma ega det, lemnat könet obetecknadt. I
många fall har troligen ock grammatisk likhet
inverkat, i det att ord fått sitt genus från
sådana ord, hvilka till sin bildning liknat ord,
hvilkas kön redan var faststäldt. Många språk
veta emellertid icke af någon könsskilnad,
så t. ex. de eljest så utvecklade turkiska och
finska språken; till och med der könen åtskiljas,
är den formella olikheten, d. v. s. användandet af
olika ändelser till betecknande af olika kön, ofta
högst ofullständig. Under de indoeuropeiska språkens
senare utbildning har också könsskilnaden till någon
del eller helt och hållet gått förlorad. Så skiljer
engelskan, utom vid Pronomina, så godt som alls icke
mellan könen, ehuru angelsachsiskan eger alla tre;
de romanska språken hafva förlorat neutrum, liksom
äfven litaviskan och lettiskan; i de moderna nordiska
språken, särskildt i danskan, visa maskulinum och
femininum böjelse att sammansmälta till ett genus
(D. fælleskjön), mot hvilket neutrum står såsom
skarp motsats. I de amerikanska indianspråken finnes
en skilnad mellan lefvande och liflösa föremål, som i
någon mån motsvarar det indoeuropeiska särskiljandet
af de tre könen. – Med genus hos verbet menas,
enligt regeln, skilnaden mellan aktivum, passivum
och medium, af hvilka genera aktivum och medium äro
ursprungligen indoeuropeiska och finnas eller hafva
funnits i alla till denna stam hörande språk. Passivet
tillhör den särskilda utvecklingen af hvart språk
för sig. – 2. Zool. och bot., slägtet, i motsats
mot dess särskilda arter, species. – 3. Miner.,
sammanfattningen af de species, som stå hvarandra
närmast med afseende å värdet. – 4. Filos., begrepp
eller allmän föreställning (schema), tänkt såsom
det gemensamma för sina omfångsmoment (species,
individer). Genera hafva ingen sjelfständig tillvaro,
utan äro blott att betrakta såsom de under dem hörande
individerna, sedda från en viss för dem gemensam
sida, med bortseende från alla andra sidor. De
äro följaktligen abstraktioner ur det enskilda
(jfr Begrepp). – Generel [sje-], Fr. général
(Lat. generalis, af genus), l. Generisk, som är
eller tillhör genus, allmän, allmängiltig.
Generel bestämning, bestämning, som är gemensam för flere
föremål och tillhör det genus, under hvilket dessa
höra. Vid generella
bestämningar gäller den axiomatiska satsen att allt, som
utsäges (eller nekas) om genus, det kan jämväl
utsägas (eller nekas) om de species och individer,
som derunder höra. – Generel odödlighet, den
odödlighet, som, enligt vissa panteistiska åsigter,
tillkommer menniskan derigenom att hon vid lifvets
slut uppgår i ett allmänt och endast befrias från
de tillfälliga inskränkningar, som enligt denna
åsigt vidlåda henne såsom individ, hvaremot allt
det väsentliga hos henne fortlefver. Det allmänna,
hvari individen uppgår, är naturligtvis ytterst det
absoluta sjelf, ur-enheten i verlden, men såvidt
det för detta är väsentligt att uppenbara sig i ett
menniskoslägte, brukar dettas fortbestånd på ett
eller annat vis sättas i samband med den generella
odödligheten, hvarigenom denna anses skola blifva
för individen mindre afskräckande. Så lär man nu,
att emedan menniskonaturen, som en uppenbarelse af
det eviga, städse blir sig i det väsentliga lik,
skola de intressen, som lifvat en menniska under
hennes individuella lif på jorden, så vidt de varit
värda att af menniskan omfattas, evigt der fortlefva
(Hegelianismens venster). I krassare former framträder
läran då, när man framhåller, att menniskan skall
fortlefva i sin afföda, eller att hennes odödlighet
låge deri att hennes verk eller hennes minne skall
fortbestå bland menniskor, hvaraf konseqvensen
ytterst blir, att odödligheten likställes med ett
"odödligt namn" (yttersta venstern). Antagandet af
den generella odödligheten utgår ytterst derifrån
att naturanalogier blifvit öfverflyttade på det
personliga området. 4. L. H. Å.
Genus irritabile vatum, "skaldernas ömtåliga slägte",
ett af Horatius (Epist. II, 2, 102) användt uttryck,
som stundom citeras.
Genzano [dsjen-], stad uti italienska
prov. Roma. 2,5 km. sydöst från Rom, vid Via Appia
och Nemisjön. Omkr. 5,300 innev. Förträffligt vin.
Geocentrisk (af Grek. ge, jord, och Lat. centrum,
medelpunkt), astron., kallas en celest koordinat, då
densamma refererar sig till jordens medelpunkt. Man
talar derför om geocentriska koordinater dels i
motsats till heliocentriska, eller sådana, som
referera sig till solens medelpunkt, dels ock i
motsats till apparenta, eller sådana, som referera
sig till någon punkt på jordens yta. – Om en orts
geocentriska latitud (bredd) se Bredd 2. A. L-n.
Geocores, Geocorirae. Se Gymnocerata.
Geod, geol., miner., en af ett eller flere mineral
(kalkspat, flere slag qvarts m. m.) bestående
utfyllning uti de kul- och päronformade hålrum
eller blåshål, som ofta förekomma i plutoniska
bergarter, t. ex. i melafyr och basalt. Stundom hafva
mineralämnena helt och hållet fyllt den förutvarande
håligheten, stundom har deras afsättning upphört
dessförinnan, så att i geodens midt lemnats ett tomrum
eller en hålighet, hvars väggar ofta äro besatta med
inåt vända kristaller. Vanligen utgöras geoderna af
tätt vexlande, olikfärgade och olika sammansatta,
koncentriska skikt, afsatta det ena innanför det
andra. Ej sällan kan man iakttaga den öppning
(indrypningsöppningen), genom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
