Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Genua - Genuin - Genus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
stadens forna katedral, S. Annunziata, den praktfullaste
af alla, S. Maria di Carignano (byggd af Alessi
efter Bramantes plan för Peterskyrkan i Rom) samt
jesuitkyrkan S. Ambrogio (med målningar af Rubens
och Guido Reni). En stor del af G:s praktbyggnader
förskrifva sig från Gal. Alessi. De mest bekanta af
palatsen äro Palazzo ducale, dogernas forna residens,
Brignole Sale, vanligen kalladt Pal. rosso (efter
dess röda färg), sedan 1874 stadens tillhörighet,
med ett stort tafvelgalleri, P. reale (sedan 1815
tillhörigt konungahuset), P. Doria (skänkt 1528 åt
dogen Andrea Doria), P. Balbi-Senarega, P. Marcello
Durazzo, fordom della Scala (de tre sistnämnda med
vackra tafvelsamlingar), m. fl. – G. har omkr. 130,000
innev., med förstäderna 164,000 innev. Nästan hela
stranden af bukten, från Ventimiglia till Spezia,
har småningom antagit utseendet af en enda stad,
der folkrika qvarter omvexla med grupper af villor
och trädgårdar. Straxt v. om G. ligger förstaden
Sampierdarena (S. Pier d’Arena), som räknar
omkr. 17,000 innev, och är en vigtig handels- och
industriort. G. är säte för provinsens prefekt och
en ärkebiskop. Bland undervisningsanstalter märkas
universitetet (grundadt 1812), med observatorium,
botanisk trädgård, bibliotek (omkr. 80,000 bd)
och flere andra samlingar, fyra andra offentliga
bibliotek, tre tekniska skolor, en marinskola, en
konstakademi. Den största bland stadens teatrar är
den 1826–28 byggda Carlo Felice. Hamnen, en af
de förnämsta vid Medelhafvet, skyddas af tvänne i
hafvet utskjutande hamnarmar och skall ytterligare
utvidgas och förbättras, sedan den 1876 aflidne
hertigen af Galliera genom testamente öfverlemnat
20 mill. fr. till staden för detta ändamål. Hamnen
besökes årligen af omkr. 2,600 fartyg. Importen
(217 mill. kr. 1877) utgöres hufvudsakligen af
petroleum, bomull, ull och spanmål, exporten
(35,5 mill. kr. 1877) af sydfrukter och alster af
stadens industri. Denna senare omfattar väsentligen
tillverkning af siden- och bomullstyg, guld-, silfver-
och elfenbensarbeten, korallsmycken, maccaroni,
vermicelli, socker och konserverade frukter.
Historia. G., i äldsta tider Liguriens hufvudstad,
nämnes redan under andra puniska kriget (218–01
f. Kr.), då det införlifvades med romerska
provinsen Gallia cisalpina. Efter vestromerska
rikets undergång (476) bytte det flere gånger om
herrar och stannade 774 i frankernas våld. Under
800-talets slut, då det frankiska riket föll sönder,
gjorde G. sig oafhängigt och bildade en af konsuler
styrd republik. Genom sitt gynnsamma läge lyckades
staden snart förvärfva en vidsträckt handel, hvilken
under och till följd af korstågen nådde sin högsta
blomstring. Till belöning för det bistånd G. lemnat
bysantinerna vid Konstantinopels återeröfring (1261)
erhöll det nämligen förstäderna Pera och Galata
samt handelsfrihet i Svarta hafvet. Vid samma tid
blef det ensamt herskande på vestra Medelhafvet,
sedan det efter 200-åriga strider (1070–1299) krossat
Pisas makt och kommit i besittning af Corsica och
Sardinien. (Redan 1326 förlorades dock Sardinien till
Aragonien.) En
enda handelsrepublik, Venezia, kunde nu mäta, sig
med G. Mellan de båda rivalerna utbröto i slutet af
1200-talet krig, som med korta afbrott varade i 100
år, och som till en början utföllo lyckligt för G.,
hvilket 1379 eröfrade Venezias hamn Chioggia. Men
1380 återtogo venezianerna hamnen och tvungo G. till
fred (1381, i Turin). Efter detta krig återfick
G. aldrig sitt forna välstånd. Konstantinopels
eröfring af turkarna (1453) samt upptäckten af
de nya handelsvägarna till Ostindien (i slutet af
1400-talet) gjorde slut på stadens stora, makt. –
I G:s inre rasade ständiga partistrider dels emellan
aristokraterna och borgarena, dels emellan de båda
aristokratiska fraktionerna "guelfer" (under ledning
af slägterna Fieschi och Grimaldi) och "ghibelliner"
(under slägterna Spinolas och Dorias anförande). 1339
lyckades borgarena genomdrifva tillsättandet af en på
lifstid vald doge, vid hvilkens sida ställdes ett råd
af 6 adelsmän och 6 af folket. Inbördesstriderna
fortforo dock och tvungo genueserna att gång
på gång ställa sig under främmande öfvervälde:
1396–1409 lydde de under fransmännen, 1421–36 under
hertigen af Milano, 1458–61 under fransmännen,
1464–99 under hertigen af Milano, 1499–1522
under fransmännen, 1523–27 under kejsar Karl V
och 1527–28 ännu en gång under fransmännen. Midt
under dessa oroligheter stiftades 1407 den berömda
Georgsbanken (Compera di S. Giorgio), hvilken hade
att förvalta de statsinkomster, som blifvit anvisade
till betalning af räntorna på statsskulden. – 1528
återställde Andrea Doria sin fädernestads oberoende
och införde en ny, aristokratisk författning (jfr
Doge), hvilken med få ändringar bestod till 1797,
då den förändrades af Napoleon Bonaparte, hvilken
gaf staten namnet Liguriska republiken. 1805 blef
Ligurgiska republiken införlifvad med Frankrike och
delad i 3 departement. 1814 besatte engelsmännen
staden, och den före 1797 gällande författningen
återställdes. På grund af Wienkongressens beslut
(1815) blef G. under titeln hertigdöme införlifvadt
med Sardinien. – Titeln hertig af G. bars af konung
Viktor Emanuels broder Ferdinand och bäres nu, sedan
dennes död (d. 10 Febr. 1855), af Ferdinands son,
Tomas (född d. 6 Febr. 1854).
Genuin (Fr. génuine, af Lat. genuinus, af gignere,
föda), medfödd, verklig, äkta, oförfalskad, inbiten,
genomgående, från topp till tå, veritabel.
Genus, plur. genera, Lat., kön, slägte. 1. Gramm.,
betecknar oftast vissa afdelningar, i hvilka olika
språk särskilja substantiven och, i sammanhang dermed,
äfven adjektiven och pronomina. Då man jämförde
denna indelning med könsåtskilnaden hos de organiska
varelserna, valde man äfven för det grammatiska könets
beteckning uttrycken: manligt (genus), maskulinum,
och qvinligt (genus), femininum. Den semitiska
språkstammen (hebreiska, arabiska m. fl. språk)
skiljer sålunda blott mellan två kön, hvilka just
kallas maskulinum och femininum. Men de indoeuropeiska
språken hafva tre genera; det
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
