Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Geod - Geodesi - Geodetisk - Geodynamik - Geofagi - Geoffrey of Monmouth
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilken minerallösningarna inkommit i den ursprungliga
håligheten. Då de utfyllda håligheterna äro små,
kallas de mandlar (se Diabas). Materialet till de små
prydnads- och konstföremål, som under namn af agat,
karneol m. m. förekomma i handeln, härrör i allmänhet
från geoder. Vissa s. k. mandelstenar i Tyskland
äro rika på sådana med brokigt utseende. I svenska
bergarter (diabas, diabasmandelsten) hafva blott
mindre mandlar, men icke egentliga geoder anträffats.
E. E.
Geodesi (af Grek. ge, jord, och daiein, dela), egentl.
jorddelning, vetenskapen om jordens uppmätning,
både såsom ett helt för sig och i detalj. Man plägar
indela geodesien i högre och lägre, hvarvid likväl
(likasom t. ex. i matematiken) gränsen är något
obestämd. Den förra torde kunna sägas innefatta den
rent vetenskapliga delen (bestämning af jordkroppens
form, triangulering för kartläggning af ett helt land
m. m.), och den senare de mera yrkesmässiga delarna
(landtmäteriet, väganläggningar m. m.). Först sedan
den ur astronomiska grunder hemtade läran om jordens
nära klotrunda form blifvit erkänd, kunde frågan om
uppmätning af jordens storlek framställas. Vid de i
äldre och nyare tid gjorda försöken att lösa denna
uppgift har man i allmänhet uppmätt längden af en
i norr och söder gående linie. (Om sättet härför se
Triangelmätning.) Sedan genom astronomisk observation
polhöjden vid liniens ändpunkter blifvit bestämd,
känner man längden af ett visst antal grader i
meridianen (d. v. s. en gradmätning är utförd), och,
under förutsättning att meridianen är en cirkel,
blir på detta sätt jordens omfång utefter denna
bekant. Gradmätningar, utförda i trakter med olika
polhöjd, gifva dock olika resultat, i det nämligen
gradens storlek något växer från eqvatorn mot polerna,
hvilket utvisar, att jorden ej är exakt klotformig,
utan vid polerna afplattad eller mindre kullrig. De
geodetiska operationerna i allmänhet skilja sig i
två hufvudgrupper derigenom att en del hänföres
till horisontalplanet (horisontalmätningar)
och en del till vertikaplanet (höjdmätningar,
se Afvägning). Mätningar i horisontalplanet
omfatta längdmätning (som i vissa fall får namnet
basmätning) och vinkelmätning. Längdmätningen
utföres, alltefter den olika grad af noggranhet,
som för hvarje särskildt fall fordras, med efter
olika principer konstruerade apparater.
Bessels och Struwes basapparater, af hvilka den
senare gifver en noggranhet af ungefär 1/1,500,000,
d. v. s. 2 min. fel på en vanlig geodetisk bas om
3 à 4 km. i längd, äro de finaste instrumenten för
detta ändamål. Bland öfriga längdmätningsapparater
må nämnas landtmäterikedjan, som för styrkans och
prisbillighetens skull ännu användes vid gröfre
mätningar. Denna lemnar, då hon nyligen är justerad,
en noggranhet af 1/500 à 1/1,000. Till de finare
vinkelmätningarna använder man universalinstrument
och teodoliter, hvilka i fråga om cirkeldelningar
och öfriga vigtigare delar tillverkas, af Repsold &
Söhne i Hamburg och Wanschaff i Berlin m. fl., med
en finess, som synes lemna blott föga öfrigt
att önska. Till och med på helt små cirklar förmår
man draga strecken riktigt på 1 sekund när, och likväl
rymmas flere tusen sekunder på 1 mm. I vissa grenar
af geodesien inskränker sig vinkelmätningen till räta
vinklars utsättande på fältet, och nyttjas dervid
korstaflor, vinkelspeglar m. fl. instrument. I
landtmäteriet begagnas vanligen den grafiska
mätningsmetoden, der vinklarna från fältet medelst
syftning i diopterlinialen (se Diopter) direkt
upptagas till den på mätbordet fästa kartan.
E. J.
Geodetisk, som har afseende på geodesien. Se d. o.
Geodynamik, mek. (af Grek. ge, jord, och
dynamis, kraft), läran om fasta kroppars rörelse.
Geofagi (af Grek. ge, jord, och fageein, äta),
jordätande. I flere land hafva träffats menniskor,
stundom hela folkstammar, som med begärlighet
förtärt jordarter, i synnerhet lera, antingen för att
stilla sin hunger eller för att tillfredsställa en
besynnerlig smak. Bland civiliserade folk förekommer
geofagi endast såsom en nyck, en egendomlig lusta
("pica") hos klorotiska flickor, hos okynniga
pojkar eller hos hafvande qvinnor. I tropiska land,
såsom Egypten och Vestindien, har denna egenhet
betraktats såsom ett symtom af en särskild sjukdom,
den s. k. tropiska klorosen. Emedan det visat sig,
att denna kloros beror på närvaron i tarmkanalen af en
parasitmask (Ancylostomum duodenale), har den åsigten
gjort sig gällande, att denna parasit just genom
jordätning inkommit i tarmkanalen. Geofager hafva
träffats i öfre Italien (Treviso) och Steiermark,
der, enligt gammal tradition, en egendomlig, fet,
infusorierik lerjord anses icke blott välsmaklig,
utan ganska närande. Geofagien är således icke någon
bestämd sjukdom, såsom dess förnämste monograf,
Heutinger, 1852 påstod, i det han förklarade den
såsom en af malaria förorsakad kloros, utan endast
en egenhet, hvilken kan förekomma af flere olika
anledningar. F. B.
Geoffrey of Monmouth [djefri ov månmöth) 1. Galfrid,
walesisk krönikeskrifvare, föddes i Monmouth
omkr. 1110, var en tid ärkedjäkne i Monmouth, valdes
1152 till biskop i S:t Asaph och dog 1154. G. är en af
medeltidens ryktbaraste latinska krönikeskrifvare
och vann sitt namn genom en på Gildas’ och
Nennius’ krönikor, på fabler, legender och en ymnig
fantasi stödd skildring af Britanniens äldre tider,
Chronicon sive Historia Britonum (1147). Detta verk,
som G. sjelf, efter allt antagande falskeligen,
uppgaf vara endast en öfversättning af ett britiskt
original, spreds genom bearbetningar, öfversättningar
och excerpt vidt omkring, och "med undantag af bibeln
har troligen ingen bok lemnat engelska skriftställare
ett så rikt literärt material". G:s krönika har
omedelbart eller medelbart legat till grund ej blott
för de senare framställningarna af Artus-sagan, utan
äfven för otaliga andra poetiska verk, t. ex. för
det första engelska sorgespelet, Gorboduc (1565),
Draytons Polyolbion (1613), Shakspeares "King Lear",
inledningen till Miltons "History of England",
Tennysons "Idylls of the king". (Jfr V.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
