Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
och detsamma var nära nog fallet med poesien,
som hade svårt att göra sig gällande gent emot den
öfvervägande praktiska riktningen. På finska språket
uppträdde emellertid Abraham Achrenius (d. 1769) med
sina innerliga psalmer, och på svenska diktade den
till Sverige öfverflyttade finnen Gustaf Filip Creutz
(d. 1785) sin af samtiden så högt beundrade herdedikt
"Atis och Camilla". Periodens många bröllops- och
begrafningsqväden, då oftare än förut affattade på
svenska språket, torde icke förtjena ett närmare
omnämnande.
Den s. k. gustavianska perioden i svenska vitterheten
blef icke med ens för F. hvad den blef för Sverige,
ehuru det ej kan nekas, att denna tids literatur
äfven i förstnämnda land erbjuder ett vida rikare och
mer fruktbärande innehåll än föregående perioders. I
vittert hänseende eger dervid ett motsatt förhållande
rum mellan de båda landen, enär skaldekonsten icke
egentligen uppblomstrade i F., förrän den redan var
i nedgående i Sverige. Denna periods främste diktare,
Frans Mikael Franzén (f. 1772 d. 1847), tillhör genom
sin poetiska verksamhet i F. egentligen Gustaf IV
Adolfs tid, då den lysande snilleraden från Gustaf
III:s dagar betydligt glesnat. Franzéns betydelse
ligger icke blott deri att han var F:s förste mer
betydande diktare, skaparen af en konstpoesi i detta
land, utan äfven deri att han intager en plats
biand de ypperste lyriska skalderna i den svenska
literaturen; hans stora förtjenst är att i lyriken
hafva brutit med det konventionella, som på denna
tid vunnit häfd i poesien, och att hafva lyssnat till
hjertats, lifvets och naturens enkla och oförfalskade
ingifvelser, hvilka hans sångmö uttryckte med så
mycken innerlighet och osökt gratie. Han blef dock
icke sig sjelf trogen. Såväl i sina större episka
dikter ("Svante Sture eller Mötet vid Alvastra",
"Gustaf Adolf i Tyskland", "Julie de S:t Julien eller
Frihetsbilden", "Columbus eller Amerikas upptäckt")
som i sina dramatiska stycken ("Audiensen eller
Lappskan i Kungsträdgården", "Drottning Ingierd eller
mordet på Eljarås") har han för mycket offrat åt den
akademiska förståndssmaken, hvarför de också numera
föga läsas. Deremot skola Selma- och Fanny-sångerna
äfvensom flere af skaldens lyriska dikter (ehuru icke
alla hafva frigjort sig från tidens smakriktning)
helt säkert i alla tider beundras och läsas. Såsom
prosaförfattare intager Franzén ett framstående rum
genom sina ypperliga "Minnesteckningar" samt fromma
och vältaliga "Predikningar". Bland tidehvarfvets
öfrige diktare märkas Mikael Choraeus (1774–1806),
som trots ett satiriskt lynne var mera sentimental
och kanske mera hängifven den fransk-akademiska
smaken än Franzén, och Jakob Tengström (1775–1832),
hvilken såsom vitter författare är nästan bortglömd,
medan hans rykte såsom historieforskare ("Minne öfver
Terserus", "Vita Rothovii", "Berättelse om landtdagen
i Borgå") och politiker ännu lefver. Det samma är
förhållandet med Henrik Gabriel Porthan (1739–1804),
hvars vittra försök numera nästan råkat i glömska
för hans betydelse såsom den patriotiska känslans
och nationalmedvetandets väckare och såsom skaparen
af F:s publicitet ("Tidningar, utgifna af ett
sällskap i Åbo" – sedermera "Åbo Tidningar" -;-
detta sällskap var det vittra samfundet "Aurora",
i hvilket P. var själen) samt af dess historia (hans
noter till Juustens biskopskrönika och forskningar i
den finska runosången och i de språkliga minnesmärkena
äro på detta område af epokgörande betydelse). Den
juridiska vetenskapen representerades vid denna
tid af en framstående auktoritet, Matthias Calonius
(1737–1817), hvars utmärkta arbeten efter hans död
blifvit samlade och utgifna af A. I. Arwidsson. Bland
öfriga vetenskapsmän må nämnas filosofen G. I. Hartman
(d. 1809), matematikern A. J. Lexell (d. 1784),
fysikern Gustaf Gabriel Hällström (d. 1844) samt den
framstående kemisten och mineralogen Johan Gadolin
(d. 1852). Vetenskapen begagnade sig fortfarande
företrädesvis af det latinska språket.
F:s skilsmässa från Sverige var en händelse af så
genomgripande art, att det förstnämnda landets alla
förhållanden, icke minst de literära, deraf rönte
en afgörande inflytelse. Till en början tycktes
den ryska eröfringen hafva tillfogat F. ett slag,
från hvars följder det blott långsamt skulle kunna
hemta sig. Såväl vetenskapen som vitterheten befann
sig i ett tillstånd af ofruktbart träde. Detta
bedröfliga tillstånd fortfor till 1817, då kalendern
"Aura" (ett försök i den fosforistiska riktningen,
hvilket visade, att F. fortfarande stod i andlig
gemenskap med Sverige) började utgifvas. Bland
"Auras" författare intages främsta rummet af
Adolf Ivar Arwidsson (1791–1858), som i denna
kalender offentliggjorde en samling dikter under
den egendomliga titeln "Ungdoms rimfrost af Sonen
i Örnskog". Som publicist och historieforskare vann
emellertid Arwidsson en vida större betydelse än som
skald. I förra hänseendet sökte han med åtskilliga
genom fängslande stil utmärkta samt af värme och glöd
genomandade uppsatser (i tidskriften "Mnemosyne",
1819–23, och "Åbo Morgonblad") väcka till lif det
slumrande nationalitetsbegreppet, främst kärleken
till fädernebygden, dess språk och dess ära. Med
fädernebygdens språk förstod Arwidsson det finska
tungomålet, hvars vetenskapliga utredning, genom
G. Renvall (d. 1841) och R. v. Becker (d. 1858),
emellertid börjat redan före hans uppträdande. Snart
började man äfven från sjelfva folkets mun insamla
de finska fornsångerna, hvilkas rika skatter
fullständigt offentliggjordes af Elias Lönnrot
(f. 1802), de episka under benämningen "Kalevala"
(1835), de lyriska under namnet "Kanteletar" (1840)
och "Trollrunorna" (1880). Upptäckten af denna
finska folkpoesi bredde med ens ljus öfver folkets
forntida kulturförhållanden och blef derigenom äfven
af oberäknelig vigt såsom faktor i den språk- och
ras-strid, som för närvarande pågår i F. Den finska
konstpoesien började samtidigt uppblomstra. Dess
främste representant är numera August Engelbrekt
Ahlqvist (Oksanen; f. 1826), som tillika är den
finska språkvetenskapens mest framstående målsman
i närvarande tid. – Äfven den svenska literaturen i
F. rönte ett stort inflytande af det stärkta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
