Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Finland
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nationalitetsmedvetandet. Hennes glansperiod inträdde
i början af 1830-talet, då Johan Ludvig Runeberg
(1804–77) uppträdde. Genom sina oförgängliga och
fulländade diktskapelser har han icke blott blifvit
den svenska kulturens kraftigaste stödjepelare i F.,
utan har dessutom den stora betydelsen att vara en
bland skaldekonstens och det skönas allra yppersta
tolkar i norden. De flesta af hans tidigare dikter
hafva sitt rotfäste i fosterländsk grund. I de
lyriska dikterna (tre häften, 1830, 1833 och 1843)
äro situationerna och bilderna genuint finska,
och de episka dikterna ("Elgskyttarne", 1832,
"Hanna", 1836, "Julkvällen", 1841) skildra dels
sjelfva folkets, dels de bildade klassernas lif. I
"Fänrik Ståls sägner" (1848 och 1860) odödliggjorde
han, på höjdpunkten af sin konst, F:s sista kamp i
taflor af oupphinnelig skönhet. Till trenne af sina
större dikter ("Nadeschda", 1841, "Kung Fjalar",
1844, sorgespelet "Kungarne på Salamis", 1863) sökte
han deremot ämnen utom fosterlandet, men äfven i dessa
dikter är han lika stor och beundransvärd som i sina
öfriga skapelser. R. mottog sina inflytelser från
folkdiktningen och framför allt ifrån antiken. Såsom
en klassisk skald af första ordningen står han också
ensam i den svenska literaturen. Näst efter Runeberg
är Zacharias Topelius (f. 1818) F:s mest populäre
skald. På det lyriska området har han framträdt
med tvänne samlingar mjuka och varma dikter,
"Ljungblommor" (tre häften, 1845, 1850 och 1854)
och "Nya blad" (1870); som epiker har han utgifvit
åtskilliga noveller och berättelser, bland hvilka
"Fältskärns berättelser" genom stilens ypperliga
kolorit och den fängslande historiska bakgrunden
äro mest bekanta; dramat har i Topelius funnit en
delvis lycklig bearbetare ("Regina von Emmeritz"
m. fl.). Dessutom har han synnerligen utmärkt sig
såsom skriftställare för barnaverlden. Bland öfrige
diktare från denna period må nämnas Fredrik Cygnaeus
(1807–1881), en lyrisk och dramatisk diktare, hvars
dunkla form gjort hans alster mindre populära; Lars
Jakob Stenbäck (1811–70), framstående lyriker; Johan
Jakob Nervander (1805–40), författare till "Jephtas
bok, en minnessång uti Israel"; Emil von Qvanten
(f. 1827), en rikt begåfvad lyriker; Josef Julius
Wecksell (f. 1838), likaledes en framstående lyriker,
som genom sorgespelet "Daniel Hjort" äfven på dramats
område fäste stora förhoppningar vid sin person,
men hvars skaldebana redan i hans unga år afbröts
af en för obotlig ansedd sinnessjukdom; Karl Robert
Malmström (f. 1830) och Theodor Lindh (f. 1833), båda
i främsta rummet lyriker. – Också vetenskapen fick
under denna tid en viss lyftning, särdeles efter
universitetets flyttning till Helsingfors. Bland
vetenskapliga författare märkas i främsta rummet:
Johan Jakob Nordström (d. 1874), författare till det
utmärkta arbetet "Svenska samhällsförfattningens
historia" o. s. v. (1839–40); Mathias Alexander
Castrén (d. 1852), professor i finska språket och
literaturen, mest bekant genom sina resor, hvilkas
resultat föreligga i det bekanta arbetet "Nordiska
resor och
forskningar"; Georg August Wallin (d. 1852),
känd såsom upptäcktsresande och språkforskare;
historieforskarna Gabriel Rein (d. 1867),
Matthias Akiander (d. 1871) och G. Z. Forsman
(Yrjö Koskinen); filosofen Johan Vilhelm Snellman
(d. 1881), hvilken äfven kraftigt uppträdde såsom
publicist; estetikern och konsthistorikern Carl Gustaf
Estlander (f. 1834), mest bekant genom "De bildande
konsternas historia" (1867). – F:s literaturhistoria
har blifvit behandlad af S. G. Elmgren i tvänne
disputationer, "Öfversigt af Finlands litteratur"
(1861 och 1865), egentligen en bibliografi, åtföljd
af literaturhistoriska öfversigter, samt af Gabriel
Lagus i hans föreläsningar "Den finsk-svenska
literaturens utveckling" (1866 och 1867), det
första försöket att skifta bo emellan den svenska
och den finsk-svenska literaturen. Dessutom har
F. erhållit sin särskilda afdelning i K. V. Bremers
"Kurs i svenska literaturens historia" (1874).
A. H.
Den finska tidningspressen räknar sitt upphof ifrån
år 1771, då Aurora-förbundets "Tidningar, utgifna af
ett sällskap i Åbo" under Porthans ledning begynte
utkomma. Med längre eller kortare afbrott, under
förändrade benämningar samt vexlingar i redaktion
fortfor denna tidning, som länge utgjorde F:s enda,
och till hvars redaktion hörde flere framstående män
(utom Porthan en kort tid J. H. Kellgren, Jakob
Tengström, F. M. Franzén m. fl.), ända till år
1809. Efter detta år blef den, under namn af "Åbo
allmänna Tidning", officiel, i hvilken egenskap den
fortfor att utkomma ända till år 1819, då hufvudstaden
flyttades till Helsingfors, der "Finlands allmänna
Tidning" ifrån år 1820 började utgifvas. Den icke
officiella pressen i Helsingfors daterar sig från
år 1829, då "Tidningar ifrån Helsingfors" och
"Helsingfors Tidningar" samtidigt uppstodo. Den
förra räknade endast en treårig tillvaro, men den
senare fortfor att utgifvas ända till år 1866 och
har en viss märklighet, emedan den på 1840- och
1850-talet redigerades af skalden Z. Topelius, som
der publicerade bl. a. flere af sina noveller. Några
år efter "Helsingfors Tidningar", nämligen 1832,
framträdde "Helsingfors Morgonblad", som från 1845
till 1855 utkom under namnet "Morgonbladet". Dess
fem första årgångar redigerades af J. L. Runeberg,
hvilken der bland annat strödde sina snillrika
"eldbränder" öfver den samtidiga literaturen
i Sverige. De fennomanska idéernas talan
fördes i de af J. V. Snellman utgifna "Saima"
(Kuopio 1844–1846) och "Litteraturblad för allmän
medborgerlig bildning" (Kuopio 1847–1849; Helsingfors
1850–1863). Tidningspressen kunde dock ej, till följd
af den tryckande censuren, komma till någon riktig
blomstring, förrän friare förhållanden inträdde,
med landets politiska pånyttfödelse (början af
1860-talet). Under nämnda period framträdde år
1862 "Helsingfors Dagblad", Finlands förnämsta
tidning, som, redigerad i liberal riktning, bevakar
landets konstitutionella intressen samt förer det
politiska och sociala framåtskridandets talan. De
fennomanska sträfvandena hafva deremot sitt organ i
"Morgonbladet", hvars
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
