Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Eratosthenes' såll (Grek. koskinon) - Erbach, stad i storhertigdömet Hessen - Erbach, gammal frankisk grefveslägt - Erben, Karl Jaromir - Erbîl l. Arbîl (forntidens Arbela), stad i turkisk-asiatiska vilajetet Bagdad - Erbium, kem. - Ercilla y Zuñiga, Don Alonzo de
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Eratosthenes’ såll (Grek. koskinon), en af Eratosthenes
uppfunnen metod att erhålla primtalen, d. v, s. sådana
tal, som ej kunna uppdelas i hela faktorer. Metoden
består deri att man uppskrifver de udda talen
1, 3, 5, 7, 9, 11, 13, 15, 17 o. s. v.
och urskiljer först hvart tredje tal räknadt från 3, vidare
hvart femte tal räknadt från 5, hvart sjunde tal
räknadt från 7 o. s. v. Derigenom har man liksom
frånsållat alla tal, som kunna divideras med 3, 5,
7 o. s. v., och de återstående äro primtal. Bland
de jämna talen finnies tydligen endast ett primtal,
nämligen 2. G. E.
Erbach, stad i storhertigdömet Hessen,
prov. Starkenburg, vid floden Mümling. 2,657
innev. (1875). Staden har ett slott, som är residens
för de mediatiserade grefvarna von Erbach, och hvari
finnas ett rikhaltigt museum af fornsaker samt en
tafvel- och vapensamling.
Erbach, gammal frankisk grefveslägt, förekommer
i urkunderna redan 1146. Slägten upphöjdes 1532,
genom Eberhard v. E., som utmärkt sig i bondekriget,
till riksgreflig värdighet, och herrskapet E. blef
samtidigt grefskap under Pfalz’ öfverhöghet. Den
gemensamme stamfadern till nuvarande huset är
Georg Albrccht I (d. 1647). Slägten är nu delad
i tre linier, benämnda efter sina residensorter:
E.-Fürstenau, E.-Erbach (l. Wartenberg-Roth) och
E.-Schönberg. Hela det mellan de tre linierna delade
grefskapet ligger i hessiska prov. Starkenburg och
omfattar 520 qvkm. (9 1/2 qv.-mil) med omkr. 33,000
innev.
Erben, Karl Jaromir, tsjechisk historieskrifvare,
f. 1811, d. 1870 såsom stadsarkivarie i Prag. Af
honom finnas flere historiska skrifter, poem och en
samling folkvisor (utg. 1863) samt flere samlingar
af slaviska folksagor.
Erbîl l. Arbîl (forntidens Arbela), stad i
turkisk-asiatiska vilajetet Bagdad, på en öde
slätt, ö. om Tigris, mellan dennes båda bifloder
Sab. Innevånarna, hvilkas antal sannolikt ej
öfverstiger 6,000, äro dels turkar, dels kurder.
Erbium, kem. Den af Gadolin 1794 upptäckta ytterjorden
befanns 1842 af Mosander vara en blandning af trenne
oxider, som han kallade ytterjord, terbinjord och
erbinjord, alla namnen härledda af Ytterby, ett
fältspatbrott nära Vaxholm. Berlin (1860), Bahr
och Bunsen (1866) samt Cleve och Höglund (1872)
kunde icke finna flere än tvänne olika oxider i den
gamla ytterjorden. Den ena, som af Berlin kallades
erbinjord, var röd och hade röda salter samt mycket
hög molekylär vigt; den andra, med starkare basiska
egenskaper, låg molekylarvigt och hvit färg, kallades
ytterjord. Emellertid är det att märka, att Mosanders
terbinjord snarast motsvarar den, som af Berlin
och efterföljare benämndes erbinjord. Mosanders
tredje jordart, eller hans erbinjord, kunde ej
återfinnas. Deremot hade Delafontaine ständigt hållit
på dess tillvaro. 1878 anträffade Lawrence Smith,
vid undersökning af samarskit från Nord-Carolina, en
gul jordart, som han ansåg vara oxiden till ett nytt
grundämne, benämndt mosandrum, men som kort derpå både
Marignac och Delafontaine påstodo motsvara Mosanders
verkliga erbium, eller, då detta
namn blifvit användt på den röda oxidens radikal,
terbium. Utom den jordart, som sedan dess allmänt,
ehuru orätt, kallats terbinjord, uppgaf Delafontaine,
att i samarskiten skulle finnas ännu en gul oxid,
af honom kallad philippiumoxid. Vid försök att ur
den dittills såsom ett enda ämne ansedda erbinjorden
afskilja philippiumoxid, lyckades Marignac mot
slutet af 1878 visa, att erbinjorden innehöll en
ny jordart af hvit färg och med hvita salter,
hvilken af honom kallades ytterbiumoxid. Sedan
detta skett, fann Nilson, då han repeterade
Marignacs försök, i ytterbinjorden ännu en ny,
högst intressant och väl karakteriserad jordart,
skandiumoxid. Den egentliga, röda erbinjorden
var således ännu icke känd i rent tillstånd. Vid
försök att framställa densamma, lätt igenkänd på
sin röda färg och det vackra absorptionsspektrum,
som utmärka salterna, fann Cleve 1879 med biträde af
Thaléns spektralundersökningar, att den qvarvarande
erbinjorden måste bestå af minst trenne, af olika
absorptionsspektra utmärkta jordarter, som benämndes
tuliumoxid, erbiumoxid och holmiumoxid. Redan ett år
före denna undersökning hade emellertid Soret granskat
absorptionsbanden hos de olika fraktioner, i hvilka
Marignac uppdelat erbinjorden, och med bestämdhet
påvisat tillvaron af en oxid, provisoriskt betecknad
x, som alldeles motsvarade Cleves holmiumoxid och
af Soret antogs möjligen kunna vara Delafontaines
philippiumoxid, hvilket den emellertid visat sig icke
vara. Soret och Marignac hafva således, framför Thalén
och Cleve, prioriteten af att hafva visat tillvaron
af holmiumoxid eller x. Soret har äfven uttalat
vissa tvifvel att det absorptionsband, som utmärker
tuliumoxiden, kunde tillhöra erbinjorden; men deremot
framgår af Cleves och Thaléns undersökningar med
all visshet, att tuliumoxiden är en från erbinjorden
skild metalloxid. Den gamla erbinjorden har således
befunnits vara en blandning af ej mindre än fem olika
oxider, af hvilka dock ytterbin utgör hufvudmassan och
dernäst den egentliga erbinjorden, som först 1880 i
rent tillstånd framställdes af Cleve. Erbinjorden är
rent rosenröd och löses i värme tämligen lätt af syror
till salter, som äro vackert rosenröda. Dess eg. v. är
8,6. De röda lösningarna af erbinsalterna utmärkas af
ett lika praktfullt som intensivt absorptionsspektrum,
först upptäckt af Bahr. Likaledes afgifva de vid
stark upphettning ett grönaktigt ljus, som utgöres
af de ljussorter, som motsvara de mörka banden i
absorptionsspektret. Erbiumoxiden är en sesquioxid,
Er2 O3, men det oaktadt en mycket stark bas. Metallen
erbiums atomvigt är 166. P. T. C.
Ercilla y Zuñiga [-silja i sunjiga], Don
Alonzo de, spansk skald, f. 1533 i Madrid,
var först page hos infanten Don Filip och deltog
sedan i fälttåget mot araukanerna på
Chiles kust. Under sin vistelse i Chile anklagades
E. för att hafva anstiftat ett uppror och ställdes
inför rätta, men blef frikänd och återvände derpå till
Spanien. Sedermera företog han resor till Frankrike,
Italien, Tyskland, Böhmen och Ungern, var en tid
anställd såsom kammarherre hos kejsar Rudolf II
och återvände 1580 till Madrid, der han dog 1595 i knappa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
