Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Ercilla y Zuñiga, Don Alonzo de - Erckmann-Chatrian, fransk författarefirma - Erdebil. Se Ardebil - Erdelyi, Janos - Erding, stad i bajerska regeringsområdet Oberbayern - Erdl, Michael Pius - Erdmann, Otto Linné - Erdmann, Johann Eduard
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omständigheter. 1857 upprestes åt honom en minnesvård i
Spaniens hufvudstad. E:s rykte är förbundet med hans
historisk-episka dikt La Araucana (1569–97; nya
uppl. 1776, 1828 m. fl. gånger) på ottave rime,
hvilken, enskilda diktade episoder afräknade,
utgör en trogen skildring (i 37 sånger) af de
tappre araukanernas bedrifter i det ofvan nämnda
kriget. Språket är klassiskt och rikt på poetiska
skönheter, men lokalfärg och individualisering
saknas. En fortsättning på "La Araucana" (i 33 sånger)
utgafs 1597 af D. S. Osorio (bägge dessa verk utkommo
såsom ett helt 1733).
Erckmann-Chatrian [-sjatriang], fransk
författarefirma, bestående af Emile Erckmann och
Alexandre Chatrian. Den förre föddes d. 20 Maj 1822
i Pfalzburg (Elsass), kom till Paris 1842 för att
studera rättsvetenskap och tog den s. k. tredje examen
1858, men öfvergaf juridiken redan 1859 och har sedan
dess lefvat uteslutande som författare. Chatrian
föddes d. 18 Dec. 1826 i Soldatenthal (Elsass),
egnade sig först, på sin faders önskan, åt industriel
verksamhet och uppehöll sig någon tid i Belgien för
att studera glastillverkning, men slog sig snart med
allvar på literaturen. Ekonomiska svårigheter tvungo
honom tvänne gånger att åtaga sig praktiska sysslor,
första gången som skolföreståndare i Pfalzburg
och sedermera som tjensteman vid jernvägen. 1847
ingingo dessa bägge män författarebolag. Åtskilliga
berättelser och teaterpjeser utgåfvos, men framgången
var till en början nästan ingen och förtjensten
klen. E. tvangs att återgå till sina rättsliga
studier, och G. blef jernvägstjensteman. 1859 gjordes
ett nytt försök, med novellen L’illustre docteur
Mathéus, och från den tiden var firmans rykte som
romanförfattarebolag i ständigt stigande. Bland
de arbeten, som följt sedan dess, märkas: Contes
fantastiques (1860), Contes de la montagne (s. å.),
Maître Daniel Rock (1861), Contes des bords du Rhin
(1862), L’invasion ou le fou Yégof (s. å.), Le joueur
de clarinette (1863), La taverne du jambon de Mayence
(s. å.), Madame Therèse, ou les volontaires de 1792
(s. å.; "Marketenterskan", 1874), L’ami Fritz (1864;
"Vännen Frits", 1869), Histoire d’un conscrit de
1813 (s. å.; "En konskriberad i Napoleons armé",
1865), Waterloo (1865), L’histoire d’un homme du
peuple (s. å.; "En man af folket", 1866), La maison
forestière (1866), Le blocus (1867), L’histoire d’un
paysan (1868–70, episoder från den stora franska
revolutionen), Histoire d’un sous-maître (1871), Les
papiers de madame Jeannette (s. å,.), Les orateurs
de mon village (s. å.), Le bon vieux temps (s. å.),
La sentinelle perdue (s. å.), Les deux frères (1873;
"De båda bröderna", 1874), Le brigadier Frédéric,
histoire d’un français, chassé par les allemands
(1874), Contes vosgiens (1877), Quelques mots sur
l’esprit humain (1880) och Les vieux de la vieille
(1881). Dessa berättelser, af hvilka de flesta
upplefvat en stor mängd upplagor, hafva förskaffat
sina författare en ovanlig popularitet i Frankrike. De
hafva röjt väg för friare åsigter i både politiskt
och religiöst hänseende samt innehålla skarpa utfall
mot jesuiter och tyskar. Framställningssättet är
realistiskt, och en godmodig humor ligger merendels
bakom detsamma. "De bägge elsassarna", såsom Erckmann
och Chatrian ofta kallas, hafva äfven skrifvit
teaterstycken, bland hvilka särskildt Le juif polonais
(1869) rönte stor framgång i Paris.
Erdebil. Se Ardebil.
Erdelyi [-delji], Janos, ungersk skriftställare
och skald, f. 1814 i Kazos (komitatet Ung), deltog
från 1833 i en mängd literära samlingsverk. Hans
lyriska dikter (1844), hvilka skaffade honom
en plats i Ungerska akademien, utmärka sig genom
en äkta nationel karakter. Stor förtjenst inlade
E. genom samlandet af ungerska folkvisor (3 band,
1845–48) samt genom utgifvandet af "Néfvdalok
és mondák" (Folksagor och berättelser, 1846–47)
och ungerska ordspråk (1850). Såsom redaktör af
den af Kisfaludysällskapet utgifna tidskriften
"Szépirodalmi szemle" bidrog han i hög grad till
införandet af en renare smak och en strängare kritik
i den ungerska literaturen. Under oroligheterna 1849,
då han var redaktör af "Respublica", måste han, efter
katastrofen vid Világos (Görgeis kapitulation),
lemna hufvudstaden och lefde sedan i sin födelseort,
sysselsatt med samlande af folkpoesi. Död 1868.
Erding, stad i bajerska regeringsområdet
Oberbayern, vid Sempt, en biflod till Isar. 2,755
innev. (1875). Från E. till Moosberg sträcker sig,
på högra sidan af Isar, den ännu till största delen
ouppodlade Erdingmossen.
Erdl, Michael Pius, tysk anatom och fysiolog,
f. 1815, d. 1848 såsom professor i München. Hans
förnämsta arbete är: Die entwickelung des menschen
und des hühnchens im ei (1845–46). På sina resor
i Österlandet gjorde han den vigtiga upptäckten att
Döda hafvet ligger djupt under Medelhafvets yta.
Erdmann, Otto Linné, tysk kemist, f. 1804, d. 1869
såsom professor i teknisk kemi vid universitetet
i Leipzig. Under hans ledning byggdes det nya
laboratoriet i Leipzig 1842. Han gjorde vigtiga
undersökningar öfver nickel och dess föreningar
samt öfver indigo och andra färgämnen samt
bestämde med Marchand atomvigten för flere enkla
kroppar. Bland hans många förtjenstfulla skrifter
må endast nämnas Lehrbuch der chemie (1828; 4:de
uppl. 1851). 1828–33-utgaf E. "Journal für technische
und ökonomische chemie", och 1834–57 redigerade han,
i förening med flere andra vetenskapsmän, "Journal
für praktische chemie", som ständigt räknats bland
de bästa kemiska tidskrifter.
Erdmann, Johann Eduard, tysk filosof, f. 1805, egnade
sig först åt det presterliga kallet, blef 1836 extra
ordinarie och 1839 ordinarie professor i Halle. Den
förnämsta af hans skrifter, hvilka tillförsäkra honom
en framstående plats i den Hegelska skolan, är Versuch
einer wissenschaftlichen darstellung der geschichte
der neuern philosophie (1865; ny uppl. 1869), hvilket
arbete i sammandragen form utgör andra bandet af
Grundriss der geschichte der philosophie (1865–67; ny
uppl. 1870). Bland hans öfriga arbeten må särskildt
nämnas Ernste spiele (1855, 3:dje uppl. 1875;
"Filosofiska miniatyrer", 1873).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
