Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
omslötos af spetsmanschetter. Kortbyxorna voro
i allmänhet tämligen åtsittande. Strumporna, nu
nästan alltid af hvitt silke, höllos om knäna med
guldväfda band. På fötterna buros skor. Perukerna
minskades. Håret förenades baktill i en piska
(i enlighet med ett i Preussen uppkommet bruk)
eller ock förvarades det i en pung. Puder användes
nu allmänt, äfven af dem, som hade eget hår. Skägg
förekom nästan aldrig. Hatten, som gjordes mindre
än under den föregående perioden, var på tre sidor
uppviken. Till herrarnas utstyrsel hörde handskar,
käppar, värjor (fästa under vesten), ur samt
(efter 1730 regelbundet) snusdosor. – Qvinnornas
drägt undergick från och med 1714 ganska stora
förändringar. Fontangen försvann. Håret, mycket lägre
än förut, hängde i korta lockar, hvilka omgåfvo
hufvudet; somliga brukade nedhängande bakhår. Öfver
ett hårdt åtdraget snörlif bars det likaledes tätt
åtsittande klädningslifvet, som var försedt med
halfärmar och mycket urringadt. Kring halsen bars
ofta en liten tresidig halsduk (follette). Kjortelen
gjordes vid, medelst en ställning af ståltråd
och fiskben, ordnade i flere ringar, af hvilka den
öfversta kunde vara 4, den understa 7–8 alnar lång. På
kjortelen sattes vid festliga tillfällen draperier
af tunt tyg (volants). Dessa styfkjortlar (paniers)
rönte från början mycken gensägelse, men vunno allt
mer damernas tycke. Skornas öfverläder gjordes allt
mindre. Småvuxna damer använde gerna mycket höga
klackar. Man smyckade sig med plåster, puder, smink,
hals- och armband, fingerringar, diamantsmycken, ur,
buketter, handskar, näsdukar, muffar och solfjädrar.
Under 1700-talets senare del började männens
drägt undergå större förändringar. Rocken gjordes
mera åtsittande, och dess prydnader blefvo
sparsammare. Upptill anbragtes en låg, uppstående
krage, och skörten sneddades framtill. En sådan rock
kallades fraque (af Eng. frock). Andra former funnos
äfven, ganska mycket liknande nutidens bonjourer,
dock oftast med afvikande form för kragen, som ibland
var nedviken och af synnerligen stort omfång. Vesten
gjordes kortare, knäpptes högre och försågs med
uppslag. Under 1780-talet miste den ärmarna, och
ryggstycket började göras af simplare tyg. Halsduk
och krås begagnades fortfarande, det senare dock,
liksom manschetten, med minskadt mått. Ben-
och fotbeklädnaden var i hufvudsak densamma som
förr. Perukerna försvunno allt mer; håret, benadt
midt uti, ströks från pannan upp åt båda sidor och
lades i en eller flere horisontalrader af lockar –
den öfversta straxt ofvan öronen. Bakhåret, slätt,
bildade öfvergång till hårpungen eller hårpiskan,
som efter 1785 var herskande. Hattarna gjordes större
och begagnades i vexlande former. Vintertiden buro
herrarna stora muffar. Utstyrseln i öfrigt liknade den
föregående tidens; dock var det nu sed, att eleganta
herrar buro tvänne ur. – Vid hofvet buro qvinnorna
fortfarande styfkjortelen, dock ändrad så till vida,
att den fått en oval grundform (genom tillplattning
fram och bak). Ibland uppgafs styfkjortelsställningen
och ersattes af en mindre ställning, som åt kjortelens
bakparti gaf
en stark förhöjning. Slutligen uppgafs styfheten,
och kjortelen fick falla i lediga veck, men
drogs på flere ställen upp, så att den prydliga
underkjortelen, som icke gick längre ned än till
fotknölarna, blef synlig. Lifvet bibehölls med sitt
tidigare utseende, men urringningen växte, så att
det ej behöfdes någon stark rörelse af öfre kroppen,
för att hela bröstet skulle blottas. Från midten af
århundradet användes äfven lösa, yttre lifstycken af
olika form (för en af dem tjenade männens frack till
mönster), och under detta lif bar man äfven senare
en vest, liknande männens. När lifvet blef mera
urringadt, gjordes halsduken större; men den lades så
löst öfver bröstet, att den ingenting skylde. Till
sist lånades dock från England seden att göra
halsduken stor (fichu), och dennas ändar lades i kors
öfver bröstet, för att knytas bakom veka lifvet. En
tid voro breda förkläden mycket omtyckta; de buros
t. o. m. på baler. Håret kammades upp i en stor
och hög tupé (toupet), som uppehölls af kuddar med
fiskbenställning och som ibland kunde hafva anda till
åtta gånger hufrudets volym. Denna hårdrägt pryddes
dessutom med hvarjehanda figurer, korgar med blommor
eller frukter, bilder af skepp, landskap o. s. v. När
emellertid Marie Antoinette efter en barnsäng förlorat
sitt hår och måste anlägga löshår samt derför valde
en låg peruk med baktill och vid sidorna fritt och ej
fullt regelbundet nedhängande lockar, började först
hofvets och sedermera de öfriga ståndens damer följa
exemplet och friserade sig à l’enfant. När håret
sålunda hade fått en minskad volym, kunde man åter
bära hufvudbonader, och sådana användes af vexlande
former: mössor, halmhattar, hattar af samma form som
männens o. s. v. I allmänhet rådde under denna tid
den största omvexling i modets verld.
Den stora revolutionen framkallade nya riktningar
i fråga om moderna. Af förkärlek för antiken,
med dess republikanska statsform, anlade några
grekisk-romersk drägt; andra deremot roade sig med
att bevara den gamla drägten, allenast öfverdrifvande
vissa delar af densamma. Herrarna gingo med långt hår,
uppslag på rocken, som sköto fram om kroppens sidor,
lorgnett i ögat och knölpåk i handen. Qvinnorna
uppträdde i hattar, hvilkas främre delar sköto fram
för ansigtet med hufvudets dubbla längd, eller i
jättestora bandrosetter, framför allt med bara bröst
och ben. Vid sidan af dessa ytterligheter bevarade
sig och fortlefde den gamla drägten, ehuru med
småningom skeende förändringar. Rocken (le fraque)
vek nu för fracken (le frac), med vinkelformig
utskärning, der skörten började. Skörten gjordes
mycket långa och ibland mycket smala; men lifvet
var kort och försedt med en omvikt krage, som
skylde den af en halsduk omlindade halsen. Håret
hängde ned till rockkragen, och på hufvudet bars en
hög hatt, mer eller mindre närmande sig cylindern
som grundform. Vesten, mycket kortare än förut,
syntes dock nedanför fracklifvet. Byxorna gjordes
småningom allt längre. När stöflar kommo på modet,
gjordes byxorna så långa, att de måste stoppas ned
i de förra. Länge dröjde det dock, innan man begynte
bära långbyxor utanpå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
