Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drägt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
nedhängande lugg. På hjessän var håret slätt,
på sidorna var det krusadt eller nedhängande i
lockar. Bakhåret, prydt med perlband o. d., lades löst
kring nacken. Hufvudet var numera obetäckt. De styfva
nackkragarna bibehöllos en tid, men bortlades
senare, och i deras ställe kommo breda nedvikta
kragar. Hals, bröst och underarmar voro bara. Lifvet
var öppet fram och bak. Det gjordes helt kort,
eller ock gick det framtill, på gammaldags sätt,
ned i en lång snibb. Ofta var det framtill öppet, och
kanterna höllos medelst snören fast öfver en synlig
underklädnad. Ärmarna voro vidgade ofvan och nedan
om armbågen. Senare gjordes de visserligen vida, men
släta, och slutade ungefär midt på underarmen, som der
omslöts af manschetter. Utsvällningen kring höfterna
bortlades. Kjortelen gjordes kortare och något
snäfvare samt framtill öppen, så att underkjortelen
syntes. Bar man snibblif, var den främre öppningen
mycket smal, och kjortelen uppfästes vid sidorna, så
att underkjortelen blottades rundt omkring. Pudret,
som förut användts, kom nu ur bruk; i stället sminkade
man sig och började att här och der i ansigtet och
på bröstet fästa små plåsterlappar (mouches). Jämte
solfjädrar o. s. v. började man använda parasoller
samt om vintern muffar.
När konung Ludvig XIII var död (1643), anlade
hofvets herrar åter barndrägt för att likna den
femårige Ludvig XIV. Så uppkom den korta jackan med
de korta ärmarna. Nedanför jackan och ärmarna syntes
linnet. Byxorna, i början holkformiga. gjordes
sedermera vida (vastes rheingraves) och knötos
om benen något öfver knäna, så högt upp, att det
öfverflödiga tyget hängde ned ända till dem. Smalbenen
betäcktes med strumpor, fötterna med skor. När
konungen växte upp, blef det brukligt att bära
mycket långt hår. För att tillfredsställa smakens
fordringar använde man allt oftare peruker, sedan
omkr. 1670 allongeperuker (binette, grand-in-folio),
som hängde ned öfver rygg och axlar. Den breda
kragen, som alldeles skyldes af peruken, krympte
samman till en smal remsa och öfvergick slutligen
till en fin halsduk, framtill knuten med långa,
nedhängande spetsändar (crovate, cravatte). Rocken i
dess jackform kom att spela samma rol som västen nu
för tiden, och öfverrocken blef ett ordinarie plagg
(justaucorps), som upptill knäpptes och hvars långa
skört längst ned voro skilda från hvarandra. Långt ned
på hvardera skörtet satt en ficka. Snedt öfver bröstet
gick ett bredt bantlér för värjan. Om midjan bars
ett skärp, som knöts i venstra sidan och hade långt
nedhängande ändar. På axlarna suto rika bandknippor,
och under rockens korta ärmar framsvällde de med
band rikt smyckade underärmarna, afslutade med
manschetter. Nedanför rocken syntes nedre delarna af
"rheingraves", som der voro bredast, och tätt under
dem satt kring hvardera benet en vid, nedåt gående,
halft utstående spetskrage (canon). – Största bredden
låg nu öfver knäna, och der nedanför syntes de tätt
åtsittande strumporna samt de smala, högklackade
skorna, med breda, utskjutande bandrosetter. Mot
århundradets slut fick rocken längre ärmar, försedda
med ett mycket utstående
uppslag, och rocken återgaf trognare kroppens
former. Jackan blef alltmer en med ärmar försedd
vest. Hattarna voro lågkulliga, och brättena vekos
upp, först endast på den ena sidan, sedan på två eller
tre sidor. Äfven herrarna buro muffar. Hos qvinnorna
behandlades håret på omvexlande sätt: med bena midtpå
hjessan (ibland med puffar vid sidorna), med längre
eller kortare lockar (ibland med en mycket lång lock,
som hängde ned på bröstet), med på ömse sidor om
benan uppstruket hår o. s. v. Småningom infördes å
nyo hufvudbetäckningar, af hvilka den ryktbaraste
var à la fontange, hvilken bands om bakhufvudet samt
hade ett mycket ut- och uppstående framparti, som
upprätthölls af en ståltrådsställning. Lifvet,
som var mycket urringadt, erhöll genom stark
snörning trattform och afslutades framtill med en
lång snibb. Öfverkjortelen, framtill öppen, drogs
tillbaka straxt nedanför lifvet, lades der i ett
par korta, svällande veck och öfvergick derefter
i ett släp, så långt, att det måste uppbäras af en
annan person. Underkjortelen var framtill sluten,
lagd i långsgående veck och baktill förlängd. Mot
århundradets slut gjordes öfverkjortelen åter
sluten, vid och veckad samt kantades med veckade
remsor, spetsar o. d. (falbalas). Samtidigt med
den slutna öfverkjortelen kommo öfverplagg i
bruk, hvilka hade form af koftor eller mantiljer,
med framtill långt nedhängande snibbar. Äfven buros
breda, i kanten med veckade remsor prydda förkläden,
som höllos fast vid klädningen af ett kring dennas
bakre del (något öfver knäet) draget, veckadt band. –
I vapendrägten började man under 1600-talet alltmer
bortlägga metallbeklädnaden. Hjelmen erhöll form af
en rundkullig hatt, med inga eller rätt utstående
brätten, med större eller mindre kam. Bröst och rygg
täcktes af ett platt och klumpigt harnesk. Äfven
armarna voro klädda med stål, men till skydd för
underlifvet fans antingen allenast ett smalt, från
bröstharnesket utgående, stålskört eller tvänne
framför hvardera låret af tvärgående ribbor bildade
skydd. Efter århundradets midt bars vanligen en
drägt af läder och tyg, lämpad efter det civila
modets fordringar, med bredskyggig hatt och höga
stöflar. Skyttarna hade patronerna hängande i en rad
vid bantléret.
Under Ludvig XV:s tid bevarade drägten samma
hufvuddrag som under Ludvig XIV:s. Männen buro
en rock utan krage, men med vida uppslag på
ärmarna. Denna rock hölls merendels knäppt från
halsen till midjan. Dess skört bildade antingen
en direkt fortsättning af den öfre delen eller,
hos sprättar, stodo betydligt ut, tack vare en
fiskbenställning. På skörten begagnades fortfarande
fickor med lock. Längs framsidan, på rockens kanter,
förekommo rika broderier. Vesten, liknande rocken,
men knappare och äfvenledes försedd med fickor på
nedre delen, varierade i längd (den gick ned till
knäet eller slutade midt på låret). Från veka lifvet
uppåt voro några knappar knäppta; högre upp deremot
hade man vesten alltid öppen, för att visa spetskråset
och halsduken med dennas spetsprydda ändar. Äfven
förekommo smala halsdukar af svart eller kulört
siden. Händerna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
