Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Drottqväde - Drottsäte - Drouais, Jean Germain, fransk historiemålare - Drouet, Jean Baptiste, fransk revolutionsman - Drouet, Louis Francois Philippe, holländsk flöjtvirtuos - Drouet d'Erlon, Jean Baptiste, grefve, fransk marskalk - Drouyn de Lhuys, Edouard, fransk statsman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
drottqväde (háttlausa), som alldeles saknar
stafvelserim. Man måste antaga, att bruket af
stafvelserim i drottqväde småningom gripit omkring
sig, till dess att det blef bundet af de stränga
regler, som ofvan anförts. Många slags afvikelser från
dessa, liksom från de öfriga reglerna för drottqväde,
finnas i underarter deraf, hvilka alla i Snorra-eddan
hafva sina särskilda namn. Af drottqväde finnes en
förlängd form, hrynhenda, som har 8 stafvelser, och
en förkortad form, toglag, med endast 4 stafvelser
i hvarje versrad. Båda voro i öfriga afseenden
inrättade som det regelbundna drottqvädet. Af
drottqväde fans äfven en afart med femstafviga
versrader, haðarlag. En eljest aldrig nyttjad form
af drottqväde förekommer i "Krákumál", hvars flesta
strofer äro tioradiga i st. f. åttaradiga. Det har
emellertid nyligen uppvisats (af G. Storm), att
detta sannolikt är en senare förlängning af dikten,
hvilken i sin nu föreliggande form torde härröra
först från 1200-talet. – På senaste tider har man
framställt den förmodan att drottqvädets versart,
liksom den fornnordiska assonansen, utvecklat sig
genom keltiskt inflytande. Fr. L-r.
Drottsäte (Fornn. dróttseti), titel på ett slags
ämbetsmän under medeltiden. Se Drots.
Drouais [-ä], Jean Germain, fransk historiemålare,
f. 1763, följde sin lärare, David, till Rom, der han
i synnerhet studerade Rafael och der han plötsligt
dog, 1788. Oaktadt sin ungdom hann D. förvärfva en
plats bland den nyare franska skolans mest betydande
målare. Hans förnämsta arbeten äro de i Louvre
befintliga Kristus och den kananeiska qvinnan (1784)
samt Marius vid Minturnae. – D:s fader, François
Hubert D. (f. 1727, d. 1775), och hans farfader,
Hubert D. (f. 1699, d. 1767), voro, särdeles den
förstnämnde, på sin tid berömda och af de högre
kretsarna mycket anlitade porträttmålare.
Drouet [-e], Jean Baptiste, fransk revolutionsman,
född d. 8 Jan. 1763, vann historisk ryktbarhet
derigenom att han såsom postmästare i Sainte-Menehould
föranledde Ludvig XVI:s och Marie Antoinettes
gripande, 1791. Enligt den vanliga uppgiften
igenkände han konungen, när denne och drottningen,
d. 21 Juni på qvällen, under flykten stannade
i S:te Menehould. Sjelf berättade han dock, att
han underrättades om hvilka de resande voro af
postmästaren i Châlons, som en timme efter de
kungliges afresa från S:te Menehould inträffade
på sistnämnda ställe med uppmaning att gripa
dem. D. skyndade å stad, hann tre qvarts timme
före de kunglige till Varennes och barrikaderade
bron derstädes, hvarefter municipalitetet i
Varennes företog konungens häktning. D. undvek
med flit allt sammanträffande med konungen (se
Klinckowström, "Le comte de Fersen etc.", d. II,
s. 94). Nationalförsamlingen voterade åt honom 30,000
fr. (21,600 kr.), han invaldes 1792 i konventet,
der han röstade för konungens afrättning, och
sändes i Sept. 1793 såsom konventets kommissarie
till nordarmén. Vid Maubeuges belägring föll han, i
Okt. s. å., i österrikarnas händer och hölls fången på
Spielberg till i Nov. 1795. Han blef derefter medlem
af "de femhundrades råd". 1796
häktades han för deltagande i Babeufs sammansvärjning,
men lyckades fly. 1799 blef han underprefekt
i S:te Menehould, landsförvisades 1816, efter
bourbonernas andra restauration, men återvände i
hemlighet till Frankrike och lefde, under namnet
Merger, i Macon till sin död, d. 11 April 1824.
J. Th. W.
Drouet [-e], Louis François Philippe, holländsk
flöjtvirtuos, f. 1792, blef 1808 förste soloflöjtist
hos konung Louis Bonaparte af Holland och fick 1811
samma befattning hos kejsar Napoleon I. I Holland
var han äfven musikalisk sekreterare hos drottning
Hortense, åt hvilken han upptecknade och utarbetade de
melodier, som hon trallade för honom. På detta sätt
uppstod bl. a. den bekanta Partant pour la Syrie.
1816 begaf sig D. på konstresor genom hela Europa
(kom till Sverige 1821), var derefter kapellmästare
först i Neapel, sedan i Haag och slutligen (1836–54) i
Koburg. Under slutet af sin lefnad vistades han flere
år i Amerika. Död 1873. – D. räknas bland de främste
virtuoserna på sitt instrument och egde en förvånande
färdighet särskildt i den s. k. "dubbeltungan".
A. L.
Drouet d’Erlon [-e derlå’ng], Jean Baptiste, grefve,
fransk marskalk, f. 1765, blef 1799 brigad- och 1803
divisionsgeneral, utmärkte sig vid Jena (1806) och
Friedland (1807), slog 1811 den engelske generalen
Hill vid Gol de Maya, och kastade honom tillbaka
till Lissabon, anklagades 1814, efter Napoleons fall,
för delaktighet i ett uppror och sattes i fängelse
i Lille, men gjorde sig – under villervallan vid
Napoleons återvändande från Elba – till herre öfver
Lilles citadell, förklarade sig för Napoleon, förde
1815 en armékår vid Waterloo, landsförvisades s. å.,
efter bourbonernas återkomst, fick 1825 återvända hem,
var 1834–35 generalguvernör i Alger och utnämndes
1843 till marskalk. 1807 hade D. upphöjts i grefligt
stånd. Död 1844.
Drouyn de Lhuys [-ä’ng dö loui l. louis], Edouard,
fransk statsman, föddes d. 19 Nov. 1805 i Paris. 1830
blef han attaché i Madrid, 1833–36 var han chargé
d’affaires i Haag, och 1840 utnämndes han till chef
för handelsafdelningen i utrikesdepartementet,
men blef 1845 af Guizot aflägsnad från denna post,
till följd af den opposition han som deputerad (sedan
1842) iakttog mot dennes kabinett. D., som derefter
blef ännu häftigare i sina angrepp på styrelsen, var
i Febr. 1848 med om att yrka på Guizots och dennes
ämbetsbröders försättande i anklagelsetillstånd
för deras förbud mot reformbanketterna, ehuru
D. sjelf ingalunda var någon vän af dylika. Efter
Februari-revolutionen valdes han till medlem af
nationalförsamlingen och röstade der med högern. Från
Dec. 1848 till Juni 1849 och, efter en kortare
vistelse i London såsom ambassadör, från d. 10 till
d. 24 Jan. 1851 var D. utrikesminister. Derefter
hjelpte han presidenten Louis Napoléon med
förberedelserna till statshvälfningen d. 2
Dec. 1851. Efter densammas genomförande blef
D. senator, och d. 28 Juli 1852 kallades han å nyo att
öfvertaga ledningen af utrikesärendena. Den benägenhet
för en fredlig lösning af den östeuropeiska frågan,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
