Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dogmatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
dogmatik nådde sin höjdpunkt i skolastiken (se
d. o.) och karakteriseras af striden mellan realism
och nominalism. Vid sidan af skolastiken går
mystiken (se d. o.), hvilken, genom sin praktiska
riktning och sitt yrkande på ett fromt lif i
Gud såsom kristendomens väsende, i betydlig mån
banade väg för reformationen. Ännu mera positivt
förbereddes denna genom Wicliffe och Hus, hvilka
sökte göra den heliga skrifts normativa auktoritet
gällande. – Reformationstidens förnämste dogmatici
å den lutherska sidan var Melanchthon, hvilken i
sina Loci communes rerum theologicarum ("Teologiens
grundsanningar") betraktar allt från synpunkten
af menniskans frälsning genom Kristus. I hans spår
trädde Strigelius, Pezelius, Selnecker och framför
alla Chemnitz, den störste lutherske dogmatikern
i senare hälften af 16:de årh. Inom den reformerta
kyrkan öfverträffas Zwingli såsom dogmatiker vida
af Calvin, hvars Institutio christianae religionis
(Undervisning i den kristna religionen), genom
skarpsinne, klarhet och värme i framställningen är det
mest betydande dogmatiska arbetet under ifrågavarande
tidehvarf och har satt en calvinsk prägel på hela
den reformerta dogmatiken. Idén om Guds absoluta
vilja är utgångspunkten för Calvins dogmatiska
system, som når sin spets i den skarpt utpräglade
predestinationsläran. Grundtankarna uppställdes
således i 16:de årh. och fingo sin konfessionella
utprägling i bestämda satser. I 17:de årh. –
ortodoxiens period – blefvo de ytterligare utvecklade
och i de minsta enskildheter utarbetade. Utrustade
med en omfattande lärdom och framför allt med en
utomordentlig färdighet i logikens användning, gåfvo
denna tids teologer trosläran en strängt vetenskaplig
form och värnade henne på det sorgfälligaste mot
hvarje intrång, men förbisågo alltför mycket hennes
tillämpning i lifvet, så att kristendomen hotade att
urarta till tom formalism. De voro slafviskt bundna
vid symbolerna och lade ej tillräcklig vigt på den
historiska utvecklingen. De förnämste bland dem
voro Hutterus, Gerhard, Hunnius, Musäus, Calovius,
Quenstedt och Hollazius. Calixtus, synkretismens
upphofsman, införde i dogmatiken den analytiska
metoden, i st. f. den förut brukliga syntetiska,
och skilde etiken såsom en sjelfständig vetenskap
från dogmatiken. Inom den reformerta kyrkan verkade,
i samma anda som de ofvan nämnde, Alstedius, Wendelin
och Voëtius samt, i biblisk riktning, Coccejus
m. fl. Brytningen med ortodoxien inleddes förnämligast
genom pietismen (se d. o.), hvars förnämste målsman
var Spener. På dogmatikens område hafva de egentlige
pietisterna emellertid föga uträttat – hvilket
förhållande har sin grund i den ringaktning, som
åtminstone de senare bland dem visade för lärans
renhet. Andra orsaker, som äfvenledes medverkade
till ortodoxiens upplösning, voro utvecklingen af
det exegetiska studiet, förnämligast genom Bengel,
vidare en historisk-kritisk riktning, till hvars
målsmän hörde den ofvan nämnde Buddaeus, Pfaff,
Mosheim m. fl. och hvilken stundom äfven gjorde den
heliga skrift till föremål för kritik (t. ex. Ernesti,
Michaelis och i synnerhet Semler, genom sin s. k.
ackommodationsteori), samt slutligen den genom den
engelska deismen och Wolffs filosofi förberedda
s. k. upplysningsperioden. Denna rationaliserande
riktning, hvilken uppträdde under olika former
i olika land (såsom materialism i Frankrike,
såsom popularfilosofi och utilism i Tyskland),
nådde slutligen sin höjdpunkt i Kant, hvilken
af kristendomen behöll såsom väsentligt endast
de moraliska sanningarna och de på dem grundade
idéerna om Gud och odödlighet. Till Kant anslöt
sig den s. k. vulgära rationalismen, hvars
hufvudsyfte var att ur kristendomen borttaga allt
öfvernaturligt och hvars förnämste dogmatiker var
Wegscheider. I motsats till denna riktning sökte
de s. k. supranaturalisterna (Reinhard, Köppen,
Storr m. fl.) fasthålla nödvändigheten af en
öfvernaturlig uppenbarelse; men äfven de läto sig
ledas af tidens anda och uppgåfvo mer eller mindre
af det positivt kristliga trosinnehållet. – I början
af 19:de årh. – restaurationens tidehvarf – inträdde en
allmän förnyelse af den religiösa tron och lifvet. På
tvänne vägar återvände man till en mera positivt
kristlig tro: på det filosofiska tänkandets och
på känsloriktningens. Filosofien hade från Kants
kriticism öfvergått till Fichtes idealism och
Schellings naturpanteism, hvilka visserligen ännu
mycket skilde sig från den kristna åskådningen, men
likväl blottade tomheten af upplysningsteologiens
förståndsabstraktioner. Hegel, hvilken utgick från
en panteistisk immanenslära, var det oaktadt en
ännu kraftigare försvarare af de kristna dogmerna
(om treenigheten, Guds sons menniskoblifvande
m. fl.) och menade sig hafva åvägabragt en försoning
mellan kristendomen och filosofien. Filosofiens
utvecklingsgång under denna tid återspeglar sig hos
de dogmatiske författarna, bland hvilka Daub och
Marheineke voro de mest framstående. Ohållbarheten
af den hegelska ståndpunkten uppvisades af Strauss,
som ansåg de bibliska framställningarna endast
såsom mytiska uttryck för idén om det gudomligas
och det menskligas enhet och enligt hvilken
teologien ej har någon annan framtid än att uppgå
i filosofien. Ännu längre "åt venster" gingo Bauer
och Feuerbach. En annan ur hegelianismen framgående
riktning är den af Baur stiftade s. k. Tübingenskolan,
känd för det vågsamma i sin bibelkritik. –
Genom Schleiermacher gafs en ny lyftning åt hela
den protestantiska teologien. Enligt hans åsigt är
känslan religionens väsentliga organ; känslan af
absolut beroende af Gud är det religiösa lifvets
sanna väsende, och dogmatikens uppgift är endast
att framlägga den kristliga troserfarenhetens
innehåll. Till Schleiermacher slöto sig
närmast Nitzsch och Twesten. Derefter följde den
s. k. förmedlingsteologien, hvilken söker utjämna
motsatserna mellan den rationella och den positiva
riktningen, mellan den filosofiska riktningen
och känsloriktningen. Af de dithörande dogmatici
närma sig några mera rationalismen (Hase, Rothe och
Lange m. fl.), andra deremot kyrkoläran (Ullmann,
Plitt, Reiff och den på reformert ståndpunkt stående
Ebrard). Hos många af de sista årtiondenas dogmatici
har en afgjord återgång till den kyrkliga bekännelsen
gjort sig gällande (såsom hos Martensen, Thomasius,
Philippi och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
