Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Doggfisk-slägtet - Dogiel, Mattheus, polsk häfdaforskare - Dogm - Dogmatik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
brungrå, på sidorna ljusare, öfverallt beströdd med
stora, runda och mörka fläckar, hvilka äro störst
på kroppens sidor och på fenorna, samt undertill
hvit med ljust rödaktig anstrykning. Hans längd
kan uppgå ända till 148 centim. (5 f.). I Sverige
har han en gång (1875) blifvit fångad i Bohus läns
skärgård. Den ringlade hundhajen, Sc. melanostomum,
har stjertfenans öfre kant besatt med en rad små
taggar på hvardera sidan och en mycket utdragen, i
spetsen afsmalnande nos. Ofvantill är han gråaktigt
rödbrun, tecknad med mörkare, af en ljusare ring
omgifna fläckar. Han uppnår i längd 85 centim. (2,8
f.) och förekommer högst sällan i Kattegat och
Öresund. J. G. T.
Dogiel, Mattheus, polsk häfdaforskare, f. 1715,
d. 1760 utgaf Codex diplomatiens regni Polonae
et Magni Ducatus Lithuaniae (1758–64), hvilket
arbete var beräknadt att utgifvas i sex delar,
men af politiska skäl kom att afstanna med tre
(handskriften till de öfriga delarna finnes i
Petersburg, i Arkeografiska kommissionens ego).
Dogm (Grek. dogma, mening, af dokein, mena, tro),
i allmänhet hvarje lärosats, hvilken framställes
såsom ett föremål för tro. Inom teologien har
dogm betydelsen af en såsom läro- och trosnorm
fastställd uppfattning af religionen i någon af
densammas bestämningar. En dogm bör å ena sidan
vara ett uttryck för det religiösa lifvet och
den religiösa erfarenheten, men å andra sidan ej
sättas i stället för dessa. Enär det för densammas
berättigande ej är nödvändigt, att innehållet skall
kunna bevisas vara sant, intager dogmen en i viss mån
sjelfständig ställning i förhållande till vetenskapen,
hvilken endast har att utreda huruvida dogmen är ett
troget uttryck för lifvet eller icke. Förändring
och utveckling af ett kyrkosamfunds dogmer äro
möjliga derigenom att samfundet framskrider i
religiös erfarenhet. Utvecklingen består deri att
en bortrensning sker af sådant, som ej längre kan
erkännas såsom ett troget uttryck för erfarenhet
af religiös art, och att sådana bestämningar
tilläggas, som äro produkter af reflexion öfver
förut gjord erfarenhet eller uttryck för en ny sådan.
L. H. Å.
Dogmatik (af Grek. dogma, lärosats; jfr Dogm),
vetenskaplig framställning af en religions trosläror
i deras inre sammanhang (judisk, kristlig, islamitisk
dogmatik). Den kristna dogmatikern går ut från den
förutsättningen att kristendomens lära är absolut
sann, och han söker att genom tänkande allt djupare
tillegna sig denna sanning, till hvilken han förut bör
hafva kommit på trons och den kristliga erfarenhetens
väg (enligt Augustini och skolastikernas bekanta
uttryck: fides praecedit intellectum, tron går
före vetandet, och credo, ut intelligam, jag tror
för att kunna förstå). Detta hindrar emellertid
icke, att den sant kristliga dogmatiken kan och
bör förhålla sig kritisk till de olika historiska
uttrycken af kristendomens anda, och hon är således
icke någon stillastående eller död vetenskap. När
den troende gör sin tros innehåll till föremål för
sitt tänkande och fattar det i dess nödvändiga och
historiska sammanhang, uppkommer en dogmatik eller
troslära. Detta sker genom samverkan af tre faktorer: den
heliga skrift, kyrkans lära och det af båda förmedlade
kristliga trosmedvetandet. Den heliga skrift, såsom
den gudomliga uppenbarelsens autentiska urkund, är
dogmatikens normativa faktor, efter hvilken hennes
innehåll skall pröfvas, men äfven hennes organiska
källa, emedan skriften innehåller sanningens fullhet,
hvilken åter i sig innefattar möjligheten till
en mångfald af system. Men dogmatiken måste ock
vara kyrklig, emedan den närvarande tidens tro och
dogmatiska tänkande stå i ett nödvändigt samband med
kyrkans forntid. Det personliga trosmedvetandet eller
den inre vissheten om och egandet af den sanning,
som skriften betygar och kyrkan lärer, utgör slutligen
den närmaste utgångspunkten och källan för troslärans
framställning i det dogmatiska systemet.
En väsentlig skilnad eger rum mellan den katolska
och den protestantiska dogmatiken. Den förra sätter
den hierarkiskt ordnade romerska kyrkans auktoritet
som högsta princip; den senare utgår från följande
tvänne principer: den s. k. formalprincipen, eller
erkännandet af den heliga skrifts högsta auktoritet i
religiösa frågor, och materialprincipen, eller läran
om rättfärdiggörelsen endast genom tron på Kristus
(objektivt: rättfärdighet och frälsning finnas endast
i Kristus; subjektivt: Kristus tillegnas endast
genom tron).
Dogmatiken indelas af några författare
(t. ex. Marheineke, Martensen och Kahnis),
efter de tre artiklarna i den apostoliska
trosbekännelsen, i läran om Fadern, läran om
Sonen och läran om den Helige ande (hvartill
såsom inledning kommer en framställning af
det allmänna kristliga gudsbegreppet); af andra
(t. ex. Thomasius och Philippi) efter den historiska
gången af gudsgemenskapens förverkligande, hvilken
gudsgemenskaps återställande genom Kristus är den
bestämmande grundidén i dogmatiken. I det senare
fallet blifva afdelningarna följande: teologi i
inskränkt bemärkelse (läran om Guds väsende och
egenskaper samt om treenigheten, hvartill kommer
läran om Guds allmänna uppenbarelse i verlden genom
skapelsen och försynen äfvensom läran om änglarna),
antropologi (läran om menniskan, hennes ursprungliga
och nuvarande tillstånd), soteriologi (läran om
frälsningen, dess beslutande, dess utförande och
dess tillämpning) samt eskatologi (läran om de
yttersta tingen).
Det första försöket till en i någon mån vetenskaplig
framställning af den kristna trosläran är Origenes’
verk "Om grundsanningarna" (Grek. Peri archon, Lat. De
principiis). Sedan åtskilliga andra kyrkofäder
bearbetat särskilda delar af den kristna lärans
innehåll, blefvo resultaten af den grekiska kyrkans
dogmatiska arbete sammanfattade af Johannes från
Damaskus, i hans verk "Kunskapens källa" (Grek. Pege
gnoseos, äfven kalladt De fide orthodoxa, d. ä. Om
den rätta tron). Vesterlandets mest betydande
dogmatici i den gamla tiden voro Tertullianus,
den egentlige grundläggaren af en sjelfständig
vesterländsk teologi, och framför alla Augustinus,
som genom den hos honom rådande uppfattningen af
synd och nåd gaf den kristna trosläran en utprägladt
antropologisk riktning. – Medeltidens
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
