Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant / 1321-1322 (1880) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Doge - Dogg, zool. Se Hund. - Dogger - Doggerbank - Doggerbåt, sjöv. Se Dogger. - Doggfisk-slägtet

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

en med obegränsad myndighet försedd polisinstitution,
som kunde döma äfven dogen. 1339 blef det genom lag
dogen förbjudet att nedlägga ämbetet. Man ansåg
sig likväl ännu icke hafva vidtagit nog många
försigtighetsmått mot hans maktlystnad, och man
lemnade honom slutligen så liten sjelfständighet
öfrig, att han var endast en statsdocka. Både i sitt
offentliga och i sitt enskilda lif öfvervakades han
på det närgångnaste sätt. Han stod under ständig
uppsigt af tvänne "advogadori", fick endast för
italienska furstar notificera sin upphöjelse, aldrig
sjelf öppna ankommande skrifvelser från påfven och
furstarna, aldrig lemna staden och ej ega jord i
främmande land. Hans drägt och hofhållning äfvensom
den summa, hvartill hans utgifter borde uppgå, voro
noga bestämda. Men till det yttre uppträdde dogen allt
jämt med hela den forna maktens glans: purpurdrägt
och en högspetsad mössa voro hans utmärkelsetecken,
brinnande vaxljus, svärd och trumpeter buros framför
honom. Hvarje år förrättade han, genom att nedsläppa
en ring i Adrias vatten, Venezias vigsel med hafvet –
en ceremoni, hvarigenom Venezias herravälde öfver
sjön symboliskt framställdes. Med statens upplösning
(1797) upphörde äfven doge-värdigheten. Dess siste
innehafvare var Luigi Manin. – Genuas förste doge
var Boccanera (1339–44 och 1361–63). Han egde en
obegränsad makt. Efter Boccaneras död var ämbetet
flere gånger obesatt. Först 1528 blefvo dogens val,
myndighet och ämbetstid i lag bestämda. Adlig börd
och femtio års ålder voro oundgängliga vilkor för
att komma i fråga vid valet. Ämbetstiden var två
år, och valsättet mycket inveckladt, liksom det
venezianska. Dogen hade vetorätt i lagstiftningsfrågor
och utöfvade den verkställande makten med biträde af
ett hemligt tolfmannaråd ("governadori") samt åtta
prokuratorer. Då fransmännen 1797 eröfrade Genua,
upphörde dogevärdigheten. Den upplifvades 1802,
men upphörde för andra gången 1805. Girolamo Durazzo
var Genuas siste doge.

Dogg, zool. Se Hund.

Dogger l. Doggerbåt, sjöv., holländskt



tvåmastadt fartyg örn. ungefär 150 tons drägtighet. På
1600- och 1700-talen användes sådana fartyg till
fiske på Doggerbanken. Jfr Buss. R. N.

Doggerbank, stor sandbank i Nordsjön, mellan England
och Danmark, mellan 54°–56° n. br. och 1°–4° 40’
ö. l. (fr. Greenwich). Den är bekant genom sin rikedom
på fisk, i synnerhet sill och kabiljo, samt besökes
företrädesvis af engelska och holländska fiskare. Den
5 Aug. 1781 stod i närheten af D. ett blodigt sjöslag
mellan engelsmän och holländare.

Doggerbåt, sjöv. Se Dogger.

Doggfisk-slägtet, Hafshundarna, Hund- eller
Rödhajarna, Scyllium, zool., ett till
broskfiskarnas afdelning (Selachii), bredmunnarnas
ordning (Plagiostomi) och hajarnas underordning
(Selachoidei) hörande slägte. Från de öfriga
hajarna skiljer det sig bl. a. derigenom att den
främre ryggfenan icke är belägen framom, utan
ofvanför eller bakom bukfenan och saknar tagg samt
att analfenan är tillstädes och börjar framom
andra ryggfenan. Ögonen sakna blinkhinna, och
spruthål finnas bakom ögonen. Nosen är nedtryckt,
munnen böjd och väpnad med flere rader små tänder,
hvilka äro något krökta inåt samt på ömse sidor
försedda med (oftast två) kortare spetsar och på
nedre delen, åtminstone framtill, med ungefär 10
längdrefflor. De båda bakersta eller den bakersta
gälöppningen är belägen öfver bröstfenornas rot,
näshålan är skild från munnen o. s. v. Doggfiskarna
tillhöra de varma och tempererade luftstreckens
haf. Vid Europas kuster förekomma de i Medelhafvet,
Atlantiska hafvet och Nordsjön samt träffas, ehuru
mera sällan, vid Skandinaviens kuster, ända ned i
Öresund. Ehuru tillhörande de mindre hajfiskarna,
äro de mycket glupska varelser, hvilka angripa i
synnerhet sillstimmen samt äro fiskarena till stor
skada och förargelse, då de råkat komma in i garnen,
hvilka de sönderslita. Under gynsamma förhållanden
föröka de sig starkt. Så t. ex. hade de vid slutet af
1820-talet i Engelska kanalen så tilltagit i antal,
att fiskarena i stället för torsk fingo nästan endast
hundhajar på krokarna. Fortplantnings- eller lektiden
börjar på hösten och pågår under vintern. De aflångt
rektangulära äggen beklädas af en hård, gulaktig hud,
liknande lim, och äro ofta i hörnen försedda med
trådlika bihang, hvilka tjena att fästa dem vid tång
och andra hafsväxter. Köttet är oätligt, men lefvern
gifver en förträfflig tran. – Vid Skandinaviens
kuster anträffas trenne arter, hvilka äro mer eller
mindre sällsynta. Den småfläckiga hundhajen,
Sc. canicula, igenkännes derpå ätt näsborrbladet är
tapplikt och beläget i näsborrens yttre hörn och på
att stjertfenans öfre kant är slät, icke taggig. Till
färgen är han ofvantill gråaktigt rödlett, på sidorna
ljusare, öfverallt beströdd med små, runda, mörkbruna
fläckar, hvilka äro störst på sidorna och fenorna,
och undertill hvitaktig. Denna art, som uppnår en
längd af högst 74 centim. (2,5 f.), är den minsta bland
alla hajar och förekommer, ehuru sällan, vid Sveriges
kuster, i Kattegat och Öresund. Den storfläckiga
hund- eller katthajen, Sc. stellare, har likaledes
stjertfenans öfre kant slät, men skiljer sig från
den förstnämnda arten derigenom att näsborrbladet är
skiflikt och sträcker sig ända till näsborrens inre
vinkel. För öfrigt är katthajen ofvantill

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>