Nordisk familjebok / 1800-talsutgåvan. 3. Capitulum - Duplikant / 1319-1320 (1880) Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Doemisögur - Doenhoff, tysk adlig slägt. Se Dönhoff. - Does, Jakob van der, holländsk målare - Doesborgh - Doffel - Dofhjort-slägtet - Doge

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

Doemisögur (Daemisagor; af Fornn. doemi, Nyisl. daemi,
exempel), en samling fornnordiska mytiska berättelser,
hvilka skildra verldens uppkomst, undergång och
förnyelse, gudarnas, jättarnas och demonernas
bedrifter m. m. De äro sammanförda i Gylfaginning
och Bragaroeður. Jfr Edda.

Doenhoff [dön-], tysk adlig slägt. Se Dönhoff.

Does [dous], Jakob van der, holländsk målare, f. 1623,
d. 1673, målade landskap med djurstaffage (vanligen
får och getter), hvilka utmärka sig genom en
förträfflig komposition, men hafva en dyster eller
melankolisk stämning. Hans arbeten äro sällsynta. I
Stockholms nationalmuseum är han representerad med
en och på Kristiansborgs slott i Köpenhamn med tre
taflor. Deremot finnas inga arbeten af honom i Paris,
Amsterdam, Dresden eller Berlin. – D:s söner Simon
(f. 1653, d. 1717) och Jakob d. y. (f. 1654) voro
likaledes begåfvade konstnärer.

Doesborgh [dous-], befäst stad i nederländska
prov. Geldern, vid Ijssel. Omkr. 4,500 innev.

Doffel (af Eng. duffel), ett slags fyrskäftadt,
starkt appreteradt, tjockt ylletyg.

Dofhjort-slägtet, Dama, zool., skiljer sig ifrån de
egentliga hjortarna bl. a. genom hornen, som nedtill
äro trinda med ögontagg, mot spetsen skofvelformiga
och i bakre randen flikiga, samt på den tämligen
långa och långhåriga svansen. Nosspetsen är bar,
tårgroparna tydliga, och fällen fläckig, åtminstone
under sommarmånaderna. Mellankäksbenen räcka upp
till näsbenen, och de mellersta framtänderna äro
mycket större än de öfriga. – Dofhjorten (Dama
vulgaris l. Cervus dama) träffas vild i Mindre Asien
och sydvestra Asien samt norra Afrika. I Europa

förekommer han endast i tamt eller förvildadt
tillstånd. I Sverige underhållas dofhjortar f. n. i
djurgårdarna vid Stockholm och Gripsholm, i parken
vid Ottenby på Öland, vid Adelsnäs i Östergötland
och på några egendomar i Skåne. Öfverkroppen hos
detta djur är vackert rödbrun med ett svart- eller
brunaktigt band från skuldrorna utefter hela ryggens
midt och med rader af hvitaktiga fläckar. Längs
hvardera kroppssidan löper ett buktigt, hvitaktigt
band, nedanför hvilket en rostgul färg vidtager, som
sträcker sig ned på benen. De undre kroppsdelarna
äro gulhvita och svansen ofvantill svart, under
hvit; på sidorna om analöppningen finnes en hvit
fläck. Vid färgförändringen på senhösten blir
djuret ofvantill och på sidorna mörkt olivbrunt,
med gråaktig anstrykning, och på undre kroppsdelarna
ljusgrått. Fläckarna försvinna då i allmänhet
nästan fullkomligt och förblifva märkbara endast på
bogarna. Denna vinterdrägt behåller dofhjorten
till fram på försommaren. Emellertid förekomma de
mest olika färgvarieteter: helhvita, svarta, bruna
o. s. v. Svansen räcker ungefär till lårets midt och
är något längre än öronen. Hörntänder saknas hos både
hannen och honan.

Djurets längd belöper sig till omkr. 135 centim. (4,5
f.), och höjden till 90 centim. (3 f.). Hvad
storleken vidkommer, står således dofhjorten mellan
kronhjorten och rådjuret. Den mindre och svagare
byggda honan, till kroppsväxten ej olik geten, är
utan horn. Ehuru ifrågavarande djur till gestalt och
utseende påminner om kronhjorten, saknar det likväl
dennes stolta hållning och har för öfrigt en fylligare
kropp, kortare ben o. s. v. Dofhjorten uppehåller
sig i såväl löf- som barrskogar, vanligen i större
sällskap. Han är snabb och liflig samt mindre skygg
än kronhjorten och har ingalunda så häftiga passioner
som denne – de rivaliserande hannarna kämpa dock
under brunsttiden modigt med hvarandra. Af naturen
godmodig, låter han lätt tämja sig och blir mycket
förtrolig. Han säges hafva sinne för musik och lär
i vildt tillstånd t. o. m. låta sig framlockas af
valdthornslåt. Hans älsklihgsföda är hästkastanjer,
ek- och bokållon, frukter, örter och gräs. Köttet,
till smaken mellan kronhjortens och fårets, anses i
allmänhet vida smakligare och finare än det förra. I
Sverige fäller hannen sina horn i April och Maj,
och honan föder i Juni eller Juli en eller två
kalfvar. Räfvar och vargar äro dofhjortens värsta
fiender. J. G. T.

Doge [dådje; veneziansk form af Ital. duce, Lat. dux,
anförare, hertig], namn på den med hertiglig
värdighet beklädde högste öfverhetspersonen i de
forna republikerna Venezia och Genua. – I Venezia
var doge-namnet urgammalt såsom titel på denna stads
högste styresman, men den dermed förbundna maktens
omfång var ganska olika under olika tider. Till
en början var dogen nästan enväldig och valdes på
lifstid af samtliga borgarena, merendels ur några
vissa mäktiga slägter. Men alltifrån slutet af
1100-talet började hans makt mer och mer kringskäras,
och hans vigtigaste funktioner öfverlemnades småningom
åt andra, nybildade myndigheter. Lagstiftningen
lades i händerna på ett stort råd. En lag af 1172
öfverflyttade doge-valet till tolf valmän, tagna
ur detta råd, och i utöfningen af verkställande
makten blef dogen bunden utaf en af stora rådet
utsedd regeringskonseljs (sexmanna-rådets)
samtycke. Samtidigt inskränktes dogens domsrätt
och befogenhet att tillsätta tjenster. Ifrån 1229
tillsatte stora rådet hvarje år fem "correttori della
promisione ducale", för att vidtaga nödiga ändringar
i doge-eden, och tre "inquisitori sul doge",
hvilka skulle granska en afliden doges offentliga
och enskilda lif. För att ej familjeinflytande
skulle göra sig gällande vid valet infördes 1268
ett ytterst inveckladt valsätt som – med undantag
af några obetydliga ändringar – bibehöll sig till
republikens undergång. Trettio genom ballotering
utsedda medlemmar af stora rådet valde nio personer,
hvilka i sin ordning utkorade fyratio. Bland dessa
utsagos medelst lottning tolf, som derefter valde
tjugofem. Genom uteslutningar blef dessa tjugofems
antal inskränkt till nio, och dessa nio valde
fyratiofem. De fyratiofem reducerades derefter till
elfva, och dessa utsago fyratioen. I dessa fyratioen
personers händer låg valet af doge. 1268 tillsattes
en af dogen oberoende statskansler, och 1310 skapades
tiomannarådet,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>