Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diderot, Denis, fransk skriftställare och filosof - Didius Julianus, romersk kejsare - Dido - Didot - Didrik af Bern - Didrik, markgrefve af Meissen - Didrik den lycklige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
att han väl kunde skrifva ett eller annat godt blad,
men icke en god bok. D. afled d. 30 (enligt andra
d. 31) Juli 1784 i Paris. Hans sista ord voro:
"Det första steget till filosofien är otron".
B. F. O.
Didius Julianus, romersk kejsare. Efter mordet på
Pertinax (193 e. Kr.) läto praetorianerna sälja
kejsarevärdigheten i Rom till den högstbjudande. Den
inropades af Didius Salvius Julianus, en rik senator,
hvilken var lärd och hade beklädt flere högre ämbeten
samt äfven utmärkt sig i krig, men var något för
mycket begifven på yppighet och vällefnad. Af
nödtvång bekräftade senaten soldaternas val; men
den nye kejsaren fick icke länge i ro njuta af sin
värdighet: legionerna i provinserna uppreste sig mot
honom, och han blef redan efter sextiosex dagars
regering mördad af en bland soldaterna, hvilkas
anspråk han icke mäktat tillfredsställa. R. Tdh.
Dido (äfven kallad Elissa) var, enligt fornsägnerna,
Kartagos grundläggarinna. Det förtäljes, att hon
var förmäld med Akerbas (Acerbas), eller Sichaeus,
och syster till konung Pygmalion i Tyros. Denne,
som längtade efter att komma i besittning af svågerns
skatter, mördade Akerbas, hvarpå Dido jämte en stor
mängd tyrer i hemlighet flyttade till Afrika. Der
köpte hon af den mauritanske konungen Jarbas så
mycket land, "som hon kunde omsluta med en oxhud",
hvarefter hon lät sönderskära huden i fina remsor och
dermed inhägna ett stort område, på hvilket sedan
först borgen Byrsa uppfördes och derefter staden
Kartago anlades (omkr. 880 f. Kr.). Jarbas såg med
afund denna stads växande makt och anhöll snart om
Didos hand samt hotade med krig, för den händelse
att hon skulle vägra. Dido lät då upprätta ett bål,
basteg detta och dödade sig med ett svärd. Efter sin
död åtnjöt hon gudomlig dyrkan.
I Virgilii dikt "AEneiden" är sägnen om Dido
förbunden med AEneassagan. AEneas blir vinddrifven
till Kartago, der Dido, på tillskyndelse af Venus,
förälskar sig i honom och vill qvarhålla honom. På
Jupiters befallning måste han likväl afresa,
hvarefter Dido, gripen af förtviflan, dödar sig
sjelf. AEneassagan är dock förlagd till en helt annan
tid än sägnen om Dido, och ingen af dessa sägner
kan anses hvila på historiska sakförhållanden. Dido
är en fenicisk-tyrisk gudinna, motsvarande eller
rent af sammansmält med den sidoniska Astarte. Hon
tänkes såsom det vandrande himlaljusets (månens)
gudomlighet, hvilken efterföljes af solen, eller
Baal-Melkart, som söker efter henne. När han
finner henne, förvandlar hon sig i den vänliga
gudinnan Anna (så kallades Didos syster), och ur
solgudens och mångudinnans (stadsgrundläggaren
och hjelten Melkarts samt borg- och krigsgudinnan
Dido-Astartes) förening uppstå rätt och samfundslif.
R. Tdh.
Didot [-då], fransk boktryckare- och
bokhandlarefamilj. Stamfadern var François
D. (f. 1689, d. 1757), hvilken 1713 grundade en affär
i Paris. – Hans söner, François Ambroise D. (f. 1730,
d. 1804) och Pierre François D. (f. 1732, d. 1795),
gjorde sig bägge högt förtjenta om boktryckarekonstens
utbildning och
pappersfabrikationens förbättring. Den förre
uppfann de gjutna "stegen" (fyrkantiga blystycken)
och velinpapperet, göt vackra antiqva-typer (de
s. k. didotska typerna) och föranstaltade, på
Ludvig XIV:s befallning, en upplaga af klassiska
författare, hvilken skulle användas vid dauphins
undervisning. (Jfr Delphinus.) – Hans son Pierre
D. d. ä. (f. 1760, d. 1853) utgaf praktupplagor
i folio af klassiska författare, hvilka upplagor
utmärka sig genom textens korrekthet och renhet. Han
gjorde sig äfven bekant såsom författare och metrisk
öfversättare. – Pierres broder Firmin D. (f. 1764,
d. 1836) öfvertog 1789 faderns stilgjuteri och
förfärdigade typerna för broderns praktverk. Dessutom
uppfann han en ny typsort och ett nytt förfaringssätt
vid stereotyptryck. D. öfversatte sjelf klassiska
författare och skref sorgespelen La reine de Portugal
och La mort d’Annibal. Från 1827 egnade han sig
åt det offentliga lifvet och tillhörde 1830 deras
antal, som protesterade mot Juli-ordonnanserna. –
Hans son Ambroise Firmin D. (f. 1790, d. 1876)
egnade sig åt språkstudier, bereste orienten,
var en tid attaché vid franska beskickningen i
Konstantinopel och ingick sedan i faderns affär,
hvilken han 1827 öfvertog tillsammans med sin broder
Hyacinthe Firmin D. (f. 1794). På deras förlag har en
mängd förträffliga verk utkommit. Den äldre brodern
gjorde sig ett namn som öfversättare af Anakreon
och Thucydides och som författare af värdefulla
bibliografiska och språkvetenskapliga arbeten,
t. ex. Essai typographique et bibliographique sur
l’histoire de la gravure sur bois (1863), Observations
sur l’orthographe ou ortografie française (1867,
2:dra uppl. 1868) och Alde Manuce et l’hellénisme à
Venise (1875). 1872 blef han medlem af Académie des
inscriptions. – De mest betydande bland de nyare
alster, som utgått från de Didotska officinerna,
hvilka ännu blomstra under firman "Firmin Didot &
c:ie",. äro "Bibliothèque française", "Collection
des classiques français", "Bibliothèque des auteurs
grecs", nya upplagor af Stephani och Dufresnes (Du
Canzes) monumentala lexika samt "Nouvelle biographie
générale" (från 1851). Två pappersbruk, hvilka
sysselsätta 600 arbetare, tillhöra firman.
Didrik af Bern, fornnordiskt namn på den östgotiske
konungen Teoderik. Jfr Didriks-sagan och Teoderik.
Didrik, markgrefve af Meissen, var af sin
fader, Otto den rike, utsedd till markgrefve, med
förbigående af den äldre brodern, Albrekt. Denne
kom dock 1190 i besittning af landet och behöll
det, trots D:s angrepp. Efter Albrekts död (1195)
tänkte kejsar Henrik VI indraga Meissen, men hans död
(1197) lemnade D. tillfälle att behålla landet. Med
anledning af dessa försök att skjuta honom åt sidan
fick D. tillnamnet "der bedrängte". Död 1221.
Didrik den lycklige, grefve af Oldenburg och
Delmenhorst, blef genom sitt andra gifte, med grefve
Gert VI:s af Holstein dotter Hedvig, som dog 1436,
stamfader för det danska oldenburgska konungahuset
samt för dettas i Sverige och Ryssland sedermera
regerande bilinier. Han hade tre söner, Kristian,
Morits och Gerhard, af
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
