Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Diderot, Denis, fransk skriftställare och filosof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
knifsmed. Som barn röjde han stark håg för det
presterliga kallet, men fick ej faderns tillstånd
att följa sin böjelse. Sedan han genomgått Collége
d’Harcourt i Paris, anställdes han hos en prokurator
för att utbildas till jurist. Men lagstudiet var
honom motbjudande, hvarför han snart lemnade sin
anställning. Efter att hafva med ifver egnat sig åt
matematiska, naturhistoriska och språkliga studier
beslöt han att blifva literatör. Till en början
sysselsatte han sig endast med öfversättningar. I
sitt första mera sjelfständiga arbete, Essai
sur le mérite et la vertu (1745; en bearbetning af
Shaftesburys "Inquiry concerning virtue and merit"),
försvarade han lifligt den uppenbarade religionen. I
La promenade d’un sceptique (skrifvet 1747, men
tryckt först 1830) hängaf han sig deremot åt den
afgjordaste skepticism. I Pensées philosophiques
(1746; uppbrandt af bödeln) och Introduction aux
grands principes (1749) uppträdde han som anhängare
af en rationel naturreligion. Sedermera öfvergick
han till en materialistisk verldsåskådning,
hvilken gör sig gällande redan i den 1749 utgifna
skriften Lettre sur les aveugles (som ådrog honom
fängelse) och i Lettre sur les sourds et muets
(1751), men som framträder ännu bestämdare i Pensées
sur l’interpretation de la nature (1753), hvilket
arbete kallats "handboken i det nya tänkesättet",
samt i Entretien entré d’Alembert et Diderot och
Le rêve de d’Alembert (bägge författade 1769,
men offentliggjorda först 1831). Samma verldsåsigt
genomgår äfven det stora verket Encyclopédie ou
dictionnaire raisonné des sciences, des arts et des
métiers (1751–65; sista häftet af gravyrerna utkom
först 1772), hvilket D. redigerade (till en början
i förening med d’Alembert) och i hvilket han skref
en mängd artiklar i de mest olikartade ämnen (jfr
Encyklopedi). Som episk författare uppträdde D. redan
1748 med romanen Les bijoux indiscrets, en afskyvärdt
slipprig berättelse i Crébillons maner. Derefter
skref han, med Richardson till förebild, en mängd
familje- och sedemålningar, bland hvilka de bästa
äro Le neveu de Rameau (som utgafs första gången
1805, i en öfversättning af Göthe), utmärkt genom en
beundransvärd finhet i uppfattningen och ledighet i
framställningen, samt Petits papiers, små genrebilder,
hvilka på ett intagande sätt återspegla D:s qvickhet
och goda hjerta. På dramatikens område, der han
med skärpa yttrade sig mot pseudo-klassicitetens
regeltvång och falska idealism, skapade han en ny
diktart, det borgerliga sorgespelet ("le genre
sérieux"), hvars uppgift var att sa troget som
möjligt återgifva lifvet samt moraliskt undervisa och
bestraffa. Åtskilliga af hans dramer, t. ex. L’humanité
ou le tableau de l’indigence, Le fils naturel
(1757) och Le père de famille (1758), öfversattes
af Lessing och gåfvo upphof till de sentimentala
familjemålningar, hvilka sedermera under en lång
tid beherskade de tyska skådebanorna. D. var likväl
ingen framstående dramatisk författare. Hans skådespel
utgöra egentligen endast exemplifikationer af hans
teorier; de sakna lyftning och äro enformiga såväl
i fråga om handling som dialog. – Som konstkritiker
intager D. ett så
framstående rum, att man med skäl kallat honom den franska
konstkritikens fader. Hans Salons (författade 1764–67,
men tryckta först 1798–1819), små uppsatser om
konstakademiens årliga utställningar, äro verkliga
mästerverk i sitt slag och ega stor betydelse såsom
gensagor mot de då rådande konstteorierna. I dem,
liksom i Essai sur la peinture, kämpade han för
den åsigten att konstens högsta uppgift är att
efterhärma naturen. – D:s samlade arbeten utgåfvos
1798 af Naigeon och hafva sedermera utkommit i
flere upplagor. Vigtiga bidrag till kännedomen om
hans personlighet och åskådningssätt innehålla hans
korrespondenser med den spirituella Sophie Voland,
hans älskarinna, och med F. M. Grimm. I Sainte-Beuves
"Portraits et critiques littéraires" finnes en utmärkt
skildring af hans lefnad och verksamhet.
D:s filosofiska system är en atomlära. Enligt denna
är materien evig; en utom och öfver materien stående
skapare och upprätthållare är otänkbar. Ingen
skilnad finnes mellan den materiella verlden och
andens verld; universum är alltigenom ett helt,
utan inre åtskilnad eller söndring. Atomernas
blandning och ömsesidiga vexelverkan bero på en inre
böjelse, ett slags magnetisk kraft. Hela materien
är genomträngd af ande och känsla: den är, såsom
D. uttrycker sig, allmän sensibilitet. Äfven de
minsta atomer visa sig besjälade och verksamma, om
ock uttrycken af känsla och verksamhet på de lägre
utvecklingsgraderna framträda mycket otydligt. Genom,
denna inneboende verksamhet och sensibilitet fortgå
atomerna från det lägsta stadiet till det högsta, i
det de utveckla sig under en oupphörlig jäsning. Från
dessa premisser kommer D. till följande slutsats:
"Då tron lärer oss huru alla väsenden framgått ur
skaparens hand, så kan filosofien, öfverlemnande sig
åt sina egna föreställningar, med mera skäl bilda
sig den öfvertygelsen att naturen af evighet haft
sina bestämda stoffelement, hvilka förenade sig med
hvarandra, emedan denna förening var en möjlighet för
dem. Det ur dessa element uppkomna embryot hade sedan
genomgått en mängd utvecklingar och ombildningar
och derefter i oafbruten gradföljd stegrats till
rörelse, känsla, tanke, lidelse, språk, juridisk rätt,
vetenskap och konst, och detta embryo kunde hafva
åtskilliga andra hittills obekanta utvecklingsfaser
att genomgå".
D. var lidelsefull och lätt hänförd. Hans
hjelpsamhet och vänfasthet lofprisas af många
bland hans samtida. Hans snille gjorde honom till
en medelpunkt i Paris’ vetenskapliga och literära
verld. Hans flit och alstringsförmåga gränsade till
det otroliga, men befriade honom icke från ekonomiska
bekymmer (kejsarinnan Katarina II af Ryssland,
hos hvilken han såsom en aktad gäst tillbragte året
1773, inköpte hans bibliotek för att sätta honom i
tillfälle att gifva sin dotter hemgift). Hans stil
bär en prägel af improvisation. Stundom är den ett
uttryck af väldig kraft; stundom är den bred, ojämn
och pjollrig. En stor del af hans skrifter äro djerft
utkastade skisser, för hvilkas närmare utarbetning
han saknade tid och lust. Också sade han om sig sjelf,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
