Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Didrik den lycklige - Didriks-sagan - Didron, Adolphe Napoléon, fransk arkeolog
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
hvilka den förstnämnde, under namn af Kristian I,
år 1448 uppsteg på Danmarks, 1450 på Norges och 1457
på Sveriges tron. D. afled 1440 i Delmenhorst.
Didriks-sagan, en från Tyskland härstammande och
äfven i Norden under medeltiden vidt utbredd saga,
hvars hjelte är "Dietrich von Bern" (den nedertyska
formen af hans namn är "Diderick" eller "Dirick",
den norsk-isländska "þiðrekr", den svensk-danska
"Didrik"). Didrik är en af folkfantasien återkastad
spegelbild af den historiske Teoderik, östgoternas
konung, Italiens eröfrare (d. 493), och "Bern" är
en förvrängning af Verona. I Tyskland blef sagan
om Didrik och hans hjeltar satt i förbindelse
med andra sagor, nämligen den ursprungligen
östgotiska Ermanarik-sagan, som rör sig kring
den historiske Ermanarik (d. 375), och den
frankisk-burgundiska Völsung-Niflunga-sagan, hvilken,
genom den deri uppträdande sachsiske "huna"-konungen
Etzel, sammangöts med minnet af hunnernas konung
Attila (d. 455), som man trodde sig igenkänna
i Etzel. Till Norden tyckas Völsung-Niflunga-
och Ermanarik-sagorna hafva kommit vid en tid,
då Didriks-sagan ännu icke var utbildad eller
åtminstone förenad med dem. Väl nämnes "þóðrekr"
i ett par eddaqväden, men dessa hänga endast helt
löst tillsammans med de öfriga. I Tyskland finner
man ett mycket gammalt spår af Didriks-sagan i
det forntyska, från 9:de årh. härrörande qvädet
om striden mellan Hiltibraht (Hildebrand), Didriks
ypperste rådgifvare och vän, och sonen Hadubraht. I
12:te årh. ombildades detta qväde till en hjeltesång,
"Das Hildebrandslied", och en troligen samtidig melodi
till densamma är ännu i behåll. Ett annat, sannolikt
mycket gammalt vittneshörd om ifrågavarande sagas
tillvaro i norra Tyskland är ett litet nedertyskt
qväde, "Konung Ermentriks dôt", hvari skildras
ett härtåg, som "Dirick" företog mot en frankisk
konung, "Ermentrik". Sannolikt fans det många
qväden af detta slag. I hvarje fall kände, till
följd af sachsernas gamla qväden (fornkvæði),
hvarje sachsiskt barn konung Didrik och hans
kämpar, enligt hvad det påstås i företalet till
den norsk-isländska "þiðreks-sagan" från tiden
omkr. 1250. I Syd-Tyskland blefvo sådana smärre,
folkliga qväden samlade och sammanarbetade till
större dikter, först och främst "Nibelunge-nôt" (från
omkr. 1140), som ännu finnes i en bearbetning från
omkr. 1210, näml. den namnkunniga "Nibelungenlied",
hvars innehåll är Sigfrieds eller Sigurd Fåfnesbanes
bedrifter och hans banemäns, nibelungarnas, undergång
vid besöket hos deras svåger Etzel, hvarvid Didrik
spelade en hufvudrol. Andra högtyska dikter och
episoder, hörande till Dietrich-sagokretsen, äro
"König Ruother", "Walther und Hildegund" (från
12:te årh.), dikterna om "Ortnit" och "Wolfdietrich"
(från 1225–30), om dvärgen "Laurin", "Der grosse
rosengarten", likaledes behandlande dvärgasagor
(från 1250 eller senare), "Die rabenschlacht" och
"Dietrichs flucht" m. fl.– Till Norden tyckas sagorna
om Didrik och hans hjeltar hafva kommit redan i 12:te
årh. genom smärre nordtyska qväden. De möttes här,
företrädesvis i Danmark
och Sverige, af några mycket bleknade minnen
om Sigurd och andra forntidshjeltar. Båda dessa
traditioner alstrade kämpavisor, af hvilka några äro
bevarade och bland hvilka i synnerhet märkas visorna
om Vidrik Verlandssöns kamp med Langben Riske och
Sivard Snarensvends tornering med sin frände den unge
Humlung ("De voro sju och sju sinom tjugo"). Enligt
norrmannen G. Storms mening härröra ifrågavarande
folkvisor från Didriks-sagans svenska öfversättning
(från 1440) – en mening, som blifvit starkt bekämpad
af S. Bugge och S. Grundtvig. Vid midten af 13:de
årh. uppträdde en norrman eller en islänning, som
"efter tyska mäns berättelser", hvilka han sannolikt
hört i Bergen (hufvudorten för hansestädernas
handel på Norden), samlade och sammanarbetade
en i många hänseenden utmärkt framställning
(i hvilken han här och der tillika använde den
nordiska traditionen om völsungar och gjukungar)
af hela sagokretsen, den s. k. "þiðreks-sagan"
(utgifven af bl. a. C. R. Unger, 1853), förut
vanligen, men oriktigt kallad Vilkina-saga, derför
att detta namn användes i J. Peringskiölds svenska
upplaga och öfversättning (1715). Af denna stora
berättelse kom under tiden mellan 1434 och 1447 (se
G. Storm, "Sagnkredsene om Karl den store og Didrik
af Bern", 1874. s. 141) en pergamentshandskrift till
Sverige. Kort derefter skref en okänd författare,
sannolikt med tillhjelp af folkvisor och lefvande
sagor, efter denna handskrift en svensk Didriks-saga
(under titeln "Sagan om Didrik af Bern" utgifven
1850–54 af Hyltén-Cavallius). Emellertid sökte
man äfven i Tyskland sammanfatta innehållet af de
gamla dikterna, nämligen i en prosaframställning,
"Das heldenbuch" (från omkr. 1477), hvilken dock
är den nordiska sagan underlägsen i fråga såväl om
fullständighet som liflighet. Huruvida detta arbete
haft inflytande på den nordiska traditionen är mycket
tvifvelaktigt. I slutet af 15:de årh. öfverflyttades
deremot i rimmad form den tyska dikten om "Kong
Laurin" till danska (utgifven af C. J. Brandt, i
"Romantisk digtning fra middelalderen", 1870). På
Sveriges historieskrifning har Didriks-sagan utöfvat
stort inflytande. Med stöd af densamma upptaga såväl
"Gamla krönikan" af 1448 och "Lilla rimkrönikan"
som de flesta framställningar af Sveriges historia
konungarna öfver " Vilkinaland" (hvilket antogs vara
Sverige) i den fornsvenska konungalängden. Tron på
denna längds riktighet och ålder stärktes ytterligare,
då J. Bure 1634 fann det gamla norska pergament, som
i 15:de årh. kommit till Sverige, men i synnerhet
genom Olof Rudbecks "Atlantica" samt Peringskiölds
upplaga och öfversättning af 1715. Redan Olaus Petri
hänvisade dessa fabelkonungar till "Teoderiks von
Bern historia och fabler"; men det är dock först
våra dagars kritik, som lyckats sprida ljus öfver
rätta förhållandet. C. R.
Didron [didrång], Adolphe Napoléon, fransk arkeolog,
f. 1806, d. 1867, genomreste för vetenskapliga
ändamål nästan hela Europa och hemförde ett rikt
byte af fornsaker. 1844 grundade han tidskriften
"Annales archéologiques", som innehåller en mängd
bidrag af hans hand.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
