Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Darwinism - Daschkov, Katharina Romanova, furstinna D. - Daschkov, Jakob - Dascht - Dasent, George Webbe, baronet - Dash, Grefvinnan D.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
"Menniskans härledning och könsurvalet", öfvers. af
R. Sundström, 1872). Såväl hans teori i sin helhet som
i synnerhet denna hennes logiska slutföljd väckte i
början liflig oro, tvifvel och gensägelse. Också blef
darwinismen under sitt första årtionde föremål för
stränga omdömen; men redan under det andra lemnade
dessa i allmänhet rum för en lugnare uppfattning. –
För darwinismen återstår ännu oändligt mycket att
ådagalägga och bevisa, och dess arbete kan knappt
anses för mer än börjadt; men sådan den är, har den
redan gifvit kraftiga väckelser åt många håll, närmast
och i rikaste mått åt den biologiska forskningen,
för hvilken den öppnat nya fält, oändligt rika på
frågor att pröfva och besvara.
Före Darwin hade grunddragen af hans lära flere
gånger uttalats, mer eller mindre klart, bestämdast
1813 af Wells, i "Two essays upon dew and single
vision" (tryckt 1818), samt af Patrick Matthew,
"On nåväl timber and arboriculture" (1831), men
utan att vinna uppmärksamhet. Sedan November 1859,
då Darwins hufvudarbete utkom, har om darwinismen
en storartad literatur uppstått. Förträffliga
framställningar deraf gaf Huxley: "The origin
of species" ("Westminster review", April 1860;
omtryckt i "Lay sermons" etc., 1870), "Mr Darwins
critics" ("Contemporary review", 1871; omtryckt i
"Critiques and addresses", 1873) och "Lectures on
evolution" ("American addresses", 1877). Haeckel
i Jena förde sjelfständigt Darwins lära vidare:
"Generelle morphologie der organismen" (1866),
"Natürliche schöpfungsgeschichte" (7:de uppl. 1879)
och "Anthropogenie oder entwickelungsgeschichte des
menschen" (3:dje uppl. 1877). Sorgfälliga redogörelser
gåfvo Claus: "Grundzüge der zoologie" (4:de
uppl. 1879), och Seidlitz: "Die darwinsche theorie",
med rik literaturöfversigt (2:dra uppl. 1875). Nyare
skrifter angifvas af Spengel: "Fortschritte des
darwinismus" (1874–79). Gensägelser, mer eller
mindre omfattande, framställdes af Agassiz d. ä.:
"De l’espèce et de la classification en zoologie"
(1869); Quatrefages: "Origine des espèces animales
et végétales ("Revue des deux mondes", 1868–69,
särsk. med titeln "Charles Darwin et ses précurseurs
français", 1870) och "L’espèce humaine" (1877);
Wallace: "Contributions to the theory of natural
selection" (1870; 2:dra uppl. 1875); S:t George
Mivart, från katolsk synpunkt: "On the genesis
of species" (2:dra uppl. 1871) och "Lessons from
nature" (1876); Wigand: "Der darwinismus und die
naturforschung Newtons und Cuviers" (1874–76);
Sam. Butler: "Evolution old and new" (1879). –
Bland svenska författare, som utgifvit skrifter om
darwinismen, må nämnas: N. J. Andersson, "Darwinismen"
(tidskr. Framtiden 1869), A. Quennerstedt, "Om
darwinismen" (Sv. tidskr. 1871), –e– (L. H. Åberg),
"Ett försök att uppvisa darwinismens öfverensstämmelse
med en rationelt idealistisk verldsåskådning"
(1871), samt O. I. Fåhraeus, "Om arternas härledning
i djurriket. Bidrag till belysning af tvistefrågans
närvarande ställning" (Sv. tidskr. 1874) och "Om
transformationstheoriens stöd af embryologiska
iakttagelser" (Sv. tidskr. 1876). T. T.
Daschkov [-kåff], Katharina Romanovna, furstinna
D., rysk författarinna, f. 1743 som grefvinna
Voronzov, d. 1810, fick en vetenskaplig uppfostran,
gifte sig vid femton års ålder och blef enka redan
i sitt 18:de år. 1762 bidrog hon som Katarina II:s
väninna i hög grad till tsar Peter III:s afsättning,
i det hon satte sig i spetsen för trupperna och
vann dem för kejsarinnan. Kort derefter föll hon i
onåd och förvisades till Moskva. 1782 återkallades
hon till Petersburg och blef der direktris för
kejserl. vetenskapsakademien samt president i den
af henne 1783 stiftade Ryska akademien (numera en
afdelning af vetenskapsakademien). Hon utgaf flere
lustspel och småskrifter på ryska samt deltog verksamt
i utarbetandet af Ryska akademiens ordbok. Med
Voltaire och de franske encyklopedisterna stod hon
i liflig förbindelse. Hennes intressanta memoarer
hafva utkommit i flere upplagor.
Daschkov [-kåff], Jakob, rysk diplomat, f. 1804
i Nord-Amerika, der hans fader var ryskt sändebud,
inträdde 1824 såsom attaché på den diplomatiska banan,
utnämndes 1830 till legationssekreterare i Köpenhamn,
1838 till ambassadråd i Konstantinopel, 1840 till
generalkonsul i Donaufurstendömena, 1847 till direktör
för asiatiska departementet af utrikesministeriet
och 1852 till envoyé extraordinaire och ministre
plénipotentiaire vid hofvet i Stockholm, der han
dock först i Mars 1853 fick aflenma sina kreditiv. I
Sverige gjorde D. sig mycket omtyckt såväl genom sitt
blida umgängessätt som genom sitt ärliga bemödande
att upprätthålla sämjan mellan Sverige och Ryssland –
en uppgift, som stundom, i synnerhet under Krimkriget
(1853–56), tog ett mer än vanligt mått af lugn och
takt i anspråk. Han dog i Stockholm d. 11 Mars 1872.
J. Th. W.
Dascht (Daschti), Belutsjistans förnämsta flod,
enligt uppgift 1,600 kilom. (215 mil) lång, men grund
och smal.
Dasent [desent], George Webbe, baronet, engelsk
språkforskare och journalist, f. 1820, fick sin
uppfostran vid King’s college i London och vid
Magdalen hall i Oxford. Sedan han 1840 blifvit
bachelor of arts och 1843 graduerad till master of
arts, utnämndes han 1852 till advokat vid Middle
temple i London. Längre fram fick han anställning i
redaktionen af "Times" och öfvertog 1871 "Fraser’s
Magazine". 1876 blef han baronet. Hans förnämsta
skrifter äro en öfversättning af den prosaiska
Eddan, "The prose or younger Edda" (1842),
"Theophilus Eutychianus from the original greek
in icelandic, low german and other languages"
(1845), The norsemen in Iceland (intagen i "Oxford
periodical", 1855), Popular tales from the norse,
with an introductory essay (1859) och The saga of
Burnt Nial (1860). D. har äfven skrifvit åtskilliga
romaner, bl. a. The vikings of the Baltic, a tale
of the X century (1875), ett romantiskt potpourri ur
Jomsvikingasagan och Knytlingasagan. En samling af
hans essays utkom 1873 under titeln Jest and earnest.
E. M.
Dash [dasch], Grefvinnan D., pseudonym för den franska
romanförfattarinnan Cisterne
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
