Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Darwinism
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
förändras genom nya geografiska eller klimatiska
förhållanden, genom öfverhandtagande eller invandring
af andra djur- eller växtformer o. s. v., och det
är klart, att de individ, som genom variationer
i ett eller annat afseende äro bäst utrustade för
aktivt eller passivt motstånd, också, åtminstone i
allmänhet, bäst skola uthärda i den sålunda stegrade
täflan. Genom arf fortplantas sedan dessa fördelaktiga
förändringar generation efter generation och stegras
småningom, när nya variationer i samma riktning
inträffa, hvaremot de mindre gynsamt utrustade
individen fortfarande duka under. Så fortgår det,
genom ett naturligt urval ("natural selection"),
till dess ur den ursprungliga arten en form framgått,
som är bättre afpassad efter de nya förhållandena, och
således olik den, hvarifrån den ledde sitt ursprung
(selektionsteorien). På samma sätt kunna naturligtvis
två eller flere arter samtidigt uppstå ur en, i det
några individ skyddas genom den starkare utvecklingen
af en viss egenskap, andra deremot genom utvecklingen
af en annan.
Då nu en sålunda uppkommen art måste vara
afpassad efter förhandenvarande förhållanden,
inträder naturligtvis för densamma ett
jämnvigtsläge. Striden aftager då, och med den det
naturliga urvalets verksamhet. Arten förblir
konstant, eller i det närmaste konstant, till dess
förhållandena åter förändra sig. Den omständigheten
att vissa djurarter under de senaste fyra tusen åren
icke märkbart förändrat sig, eller under ofantligt
långa geologiska perioder förblifvit oförändrade,
strider således icke mot grundtanken i darwinismen,
och för öfrigt försiggå, enligt Darwin, förändringarna
genom det naturliga urvalet så ytterst långsamt, att
några tusen år dervid hafva föga att betyda. Också
lemnar geologien helt och hållet fria händer i detta
hänseende, i det hon hänvisar på omätliga tidrymder
för den lefvande naturens utveckling.
Enär det naturliga urvalet försiggår så långsamt,
är det klart att – innan skilnaden blir så stor, att
en ny form kan sägas hafva uppstått – mellanformerna
mellan denna och den, från hvilken den ledt sitt
ursprung, längesedan gått under. Och om samtidigt ur
en och samma art två eller flere andra arter uppstå,
sker detta just på grund af fördelaktiga variationer
i olika riktningar, hvarvid mellanformerna, som äro
mindre väl utrustade, försvinna. Den nära till hands
liggande anmärkningen, att ett kaos af arter borde
hafva uppstått, om arterna förändrats genom naturens
urval, visar sig alltså ogrundad. En ofantlig mängd
öfvergångsformer mellan de särskilda arterna måste
visserligen en gång hafva funnits till, och det kan
synas, som om man borde i de fossilförande jordlagren
återfinna fullständiga serier af dessa, lika väl
som af sjelfva arterna. Men om man betänker huru
ytterligt ringa det antal af djur och växter är,
hvilkas qvarlefvor blifvit förvarade i jord- och
berglagren, samt huru liten del af de fossilförande
lagren är för oss tillgänglig och, slutligen, huru
små områden af de tillgängliga lagren ännu blifvit
undersökta, är det mera att förvåna sig öfver, att
så mycket i denna väg redan är kändt. Den geologiska
urkunden är mycket ofullständig; men
vår tids forskning visar dock, att den ena arten och
den ena gruppen efterträdt den andra på jorden samt
att de fullkomligare djuren och växterna uppträdt
först i yngre formationer. Grupper, hvilka nu
äro så ytterst skiljaktiga som t. ex. foglar och
reptilier, sammanbindas genom tydliga, längesedan
utdöda mellanformer, och man har bland molluskerna
funnit fullständiga fossila öfvergångsserier mellan
former, som med skäl blifvit beskrifna såsom skilda
arter. Vid Amerikas upptäckt fans på hela dess jord
ingen lefvande hästart; men dess tertiära lager,
från de äldsta till de yngsta, bevara en fullständig
utvecklingsföljd af hästslägtet: från en art, som, ej
större än en räf, på framfötterna hade fyra utbildade
tår och en rudimentär, samt på bakfötterna tre tår,
till nutidens en-tåade reslige häst.
Oaktadt man i det hela taget kan säga, att
den organiska verlden småningom utvecklat sig
till allt högre former, är det ingalunda Darwins
åsigt, att en följande art alltid står högre än en
föregående. Tvärtom sker, enligt hans mening, ofta ett
tillbakagående från det högre till det lägre, nämligen
då sådant är nyttigt. Ty det är hufvudsakligen nyttan,
som bestämmer det eller det organets utveckling. En
mängd organ och egenskaper finnas dock, hvilka
ej kunna anses för direkt nyttiga, nämligen de
egendomliga prydnader, som tillkomma de olika könen
af åtskilliga djur, sångförmågan hos hanarna af en
mängd fogelarter o. s. v. Förklaringsgrunden till
detta förhållande är, enligt Darwin, ej det naturliga
urvalet, utan könsurvalet ("sexual selection").
Genom darwinismen har ett nytt ljus blifvit kastadt
öfver en mängd förhållanden inom den organiska
naturen. Det likartade i byggnaden och utseendet hos
motsvarande organ inom större och mindre grupper
af djur och växter, tillvaron af rudimentära
organ, den egendomliga förklädnad ("mimicry")
somliga arter förete, den stora likheten mellan
embryot äfven inom för öfrigt vidt skilda grupper,
djurens och växternas geografiska utbredning samt
framför allt det successiva uppträdandet af arter,
slägten och grupper inom fornverldens fauna och flora
erhålla genom darwinismen en naturlig förklaring,
på samma gång som de äro de kraftigaste bevisen
för denna teoris sannolikhet. Frågan om den första
uppkomsten af organiskt lif har Darwin helt och hållet
lemnat öppen, i det han antager en eller några få
urformer som gifna. Lika litet har han ansett sig
kunna lemna någon närmare förklaring af orsakerna
till variationernas uppträdande hos de särskilda
individen. Han framhåller dock uttryckligen, att
dessa variationer måste följa bestämda naturlagar
och att de således icke äro slumpens verk.
I sitt första arbete yttrar Darwin sig icke om
menniskans härkomst; men det kunde ej undfalla
någon, att en nära för handen liggande konseqvens
af hans lära om arternas uppkomst är den, att äfven
menniskan leder sitt ursprung från någon lägre form
och sålunda är en länk i de på jorden uppträdande
organiska varelsernas kedja. Sina tankar i denna fråga
framlade han i The descent of man and selection in
relation to sex (1871, 3:dje uppl. 1874;
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
