Full resolution (TIFF) - On this page / på denna sida - Dalibor - Dalimil, böhmisk skald och historieskrifvare. - Dalin, Olof von, skald och häfdatecknare
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has been proofread at least once.
(diff)
(history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång.
(skillnad)
(historik)
Dalibor, böhmisk riddare, hvilken för uppvigling af
bönder blef insatt i ett torn på nordöstra sidan
af Hradsjin i Prag (som efter honom ännu bär namnet
Daliborka) och 1498 afrättad. Under fångenskapen lärde
han sig och uppdref till virtuositet konsten att spela
giga. Deraf ordspråket Etiam Daliborem fames musicam
docet (hungern lär äfven D. konsten att musicera).
Dalimil, böhmisk skald och historieskrifvare. Se
Dalemil.
Dalin, Olof von, skald och häfdatecknare,
grundläggaren af den nysvenska prosastilen,
föddes i Vinbergs prestgård i Halland d. 29
Aug. 1708. Tillnamnet togs af hans fader, efter
Dalstorps socken i Vestergötland. Redan som mycket ung
kom D. till Lund och åtnjöt der ledning af sin frände
dåv. professorn Rydelius. Denne, som sjelf var skald,
utöfvade ett helsosamt inflytande på lärjungens
gryende poetiska anlag. Särskildt inpräglade han
vigten af sanning och följdriktighet i tankegången, af
korthet, klarhet och behag i uttrycket och af att låta
omdömet granska inbillningskraftens skapelser. 1726
fick D. på Rydelii förord en lärarebefattning i
hufvudstaden, hos dåv. kammarrådet Klas Rålamb,
och småningom vann han inträde jämväl i flere
andra af Stockholms förnäma familjer, bl. a. hos
presidenten Konrad Ribbing, som för honom öppnade
"ej blott sitt hus, utan ock sitt hjerta". I dessa
kretsar, liksom i det 1732 stiftade riddaresamfundet
"Awazu och Wallasis" (i hvilket D. var den ende
ofrälse ledamoten), lät han emellanåt sin skaldeådra
flöda. 1731 blef han e. o. kanslist i Riksarkivet,
och 1732 fick han i samma egenskap anställning i
Kanslikollegiet. En del af sin lediga tid använde
han till historiska forskningar. 1733 utkom anonymt
första numret af Then svänska Argus, D:s märkliga
moralisk-satiriska veckoskrift, som i en lekande stil
gisslade tidens dårskaper. Förebilden till Argus var
engelsmannen Joseph Addisons "The spectator". Men
liksom denna föregåtts af R. Steeles "The tatler",
så hade Argus en svensk föregångare i den af
D:s vän C. Carleson 1730–31 utgifna "Sedolärande
Mercurius", i hvilken många uppsatser äro hemtade
ur "The tatler" och "The spectator". Argus är dock
med afseende på både innehåll och inflytande vida
öfverlägsen sin föregångare. I likhet med Addison gaf
D. sin tidskrift en novellistisk anstrykning genom
att ständigt använda vissa typiska figurer: herrar
Hjärtskott, Hjärnbrott, Ehrenmenuet, Gyllenbalance
m. fl., och han förlänade sålunda framställningen
en lifligare och friskare färg, än moralsatiren i
allmänhet eger. Äfven i enskildheter efterbildade han
stundom sina engelska mönster; men i flere hänseenden
ådagalade han en ganska stor sjelfständighet. Denna
framträdde synnerligen i den yttre form, hvari han
klädde sin satir (sagor, dialoger och t. o. m. små
komediartade uppträden), samt i den lätta ton, hvarmed
han behandlade äfven allvarliga ämnen. Argus väckte i
Sverige ett uppseende, fullt motsvarande det intryck,
som de första engelska veckobladen gjorde i sitt
hemland. Hvarje torsdag, "Argus-dagen", motsågs med längtan;
"man gick
till läsningen af tidningen", skrifver Olof
Celsius d. y., "liksom då man går till bords med
hungrig mage", och när Argus upphörde, 1734, efter
att 104 nummer utkommit, "blef det liksom tomt,
och man sörjde öfver hela riket som öfver ett
besynnerligt dödsfall". Stor nyfikenhet rådde i
fråga om författarens namn. En gissning var, att
ordet Argus utgjorde ett akrostikon af medarbetarnas
namn: lagman Abrahamson, kanslirådet Rosenadler,
landshöfding O. Gyllenborg, historiografen Wilde
och kanslirådet Stiernman. Endast Carleson
(i början medarbetare) och möjligen äfven Rålamb
voro invigda i hemligheten. Men 1736 utgafs med D:s
namn ett griftqväde ("En ärlig svensk, afmålad vid
presidenten Konr. Ribbings graf"), i hvars författare
man spårade "poeten i Argus" och snart derefter
hela Argus-personligheten. Det dröjde nu ej länge,
förrän D. blef föremål för ynnestbevis från alla
håll. Redan förut hade konungen och drottningen, för
hvilka han (genom Rålamb) i hemlighet presenterats
såsom författare till Argus, bemött honom med mycken
nåd och gifvit honom dyrbara gåfvor. Rikets ständer
hade vid riksdagen 1734, ehuru icke utan opposition
i preste- och bondestånden, lemnat sitt förord för
den okände författarens befordran. 1737 utnämndes
D. till kunglig bibliotekarie. Med understöd af Klas
Grill vistades han 1739–40 utrikes, mestadels i Paris,
i hvars lärda, vittra och förnäma kretsar han genom
K. G. v. Tessins bemedling vann inträde (sålunda hos
kardinal Fleury m. fl.). 1742 kallades han till medlem
af Vetenskapsakademien, och 1744 fick han af ständerna
uppdrag att skrifva en svensk rikshistoria. Från
hattpartiet, hvars trogne anhängare han länge varit,
drog han sig efter 1742 småningom tillbaka och närmade
sig i stället hofvet, med hvilket han än fastare
förbands, då han 1751 utnämndes till lärare för
kronprinsen Gustaf. Utan tvifvel utöfvade drottning
Lovisa Ulrikas sympatier för franska literaturen och
smaken ett stort inflytande på D. Sistnämnda år fick
han adlig värdighet. 1753 fick han titeln kansliråd
och blef s. å. sekreterare i Vitterhetsakademien samt
1755 rikshistoriograf. Vid hofvet strödde han omkring
sig en mängd tillfällighetsdikter. Dessa, som närmast
voro afsedda att bortjaga bekymren från hofkretsen,
innehålla till största delen ingenting annat än mer
eller mindre poetiskt joller, men de äro uttryck för
en harmlös glädje och utmärka sig genom en trohjertad
innerlighet. Några bland dem ega ett varaktigt
värde. Författarens rojalistiska ifver förde honom
emellanåt in på farliga vägar. Så förekommo t. ex. i
det Herdaspel, hvarmed han 1752 firade konungens
återkomst från Finland, åtskilliga anspelningar
på ständernas allt för stora makt. Bl. a. yttrades
den önskan att "herren sjelf måtte få köra de fyra
paren". I de s. k. "kalottpredikningarna" gycklade
han ganska skarpt öfver den tidens predikosätt
och parodierade i ord, åtbörder och röst, till
drottningens stora förlustelse, vissa samtida
medlemmar af det högvördiga ståndet, hvilket äfven
vid andra tillfällen var föremål för hans satir. Det
är klart, att allt detta skulle
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
